1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Voetnoten:

2900. Quod Verbum Novi Testamenti quod apud Evangelistas, attinet, quia Dominus ex ipso Divino locutus est, ideo quoque singula quae locutus, repraesentativa et significativa Divinorum, ita caelestium regni et Ecclesiae Ipsius, fuerunt, ut pluries in praecedentibus ostensum.

86. De som är i himlen ha förundrat sig över, att de människor tro sig vara förståndiga som tänka sig något osynligt, det är, under någon form obegripligt, när de tänka på Gud, och att de kalla dem som tänka annorlunda oförståndiga och även enfaldiga, då det likväl är tvärtom. De tillägga, att de som så tro sig vara förståndiga må utforska sig själva, om de inte i stället för Gud se naturen, somliga den som är inför ögonen, somliga den som inte är inför ögonen, och om de inte är så blinda, att de inte veta, vad Gud är, vad en ängel, vad en ande, vad deras själ är, som skall leva efter döden, vad himlens liv hos människan är, och flera saker som höra till förståndighet; då likväl de som de kalla enfaldiga på sitt sätt veta allt detta. Dessa ha den föreställningen om sin Gud, att Han är det Gudomliga i mänsklig form, om en ängel den föreställningen, att han är en himmelsk människa, om sin själ, som skall leva efter döden, den föreställningen, att den är som en ängel, och om himlens liv hos människan den föreställningen, att det är att leva i enlighet med de Gudomliga buden. Dessa kalla änglarna därför förståndiga och lämpliga för himlen, men de förra däremot inte förståndiga.

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga.

Att det Gudomliga var i Herren från själva avlelsen, nr Himmelska Hemligheter 4641, 4963, 5041, 5157, 6716, 10125. Att Gudomlig säd var endast i Herren, nr 1438. Att Hans själ var Jehovah, nr 1999, 2004, 2005, 2018, 2025. Att sålunda Herrens innersta var själva det Gudomliga, och att det som Han iklädde sig var från modern, nr 5041. Att själva det Gudomliga var Herrens livs Vara, från vilket det Mänskliga sedan utgick och blev Tillvara från detta Vara, nr 3194, 3210, 10370, 10372.

Att inom kyrkan, där Ordet är, och genom vilket Herren är känd, Herrens Gudomliga inte bör förnekas, ej heller det från Honom utgående Heliga, nr 2359. Att de inom kyrkan som inte erkänna Herren inte ha förbindelse med det Gudomliga; annorlunda är det med dem som är utom kyrkan, nr 10205. Att det väsentliga av kyrkan är att erkänna Herrens Gudomliga och Hans förening med Fadern, nr 10083, 10112, 10370, 10728, 10730, 10816, 10817, 10818, 10820.

Att i Ordet på många ställen handlas om Herrens härliggörelse, nr 10828. Att det är så överallt i Ordets inre mening, nr 2249, 2523, 3245. Att Herren förhärligade sitt Mänskliga och inte det Gudomliga, eftersom detta i sig själv var förhärligat, nr 10057. Att Herren kom i världen för att förhärliga sitt Mänskliga, nr 3637, 4286, 9315. Att Herren förhärligade sitt Mänskliga genom den Gudomliga kärleken, som var i Honom från avlelsen, nr 4727. Att Herrens kärlek till hela mänskligheten var Herrens liv i världen, nr 2253. Att Herrens kärlek övergår allt mänskligt förstånd, nr 2077. Att Herren frälste mänskligheten därigenom, att Han förhärligade sitt Mänskliga, nr 4180, 10019, 10152, 10655, 10659, 10828. Att eljest hela människosläktet hade förgåtts i evig död, nr 1676. Om Herrens tillstånd av härliggörelse och ödmjukelse, nr 1785, 1999, 2159, 6866. Att härliggörelse, där det talas om Herren, är föreningen av Hans Mänskliga med det Gudomliga, och att härliggöra är att göra Gudomligt, nr 1603, 10053, 10828. Att Herren, när Han förhärligade sitt Mänskliga, avklädde allt mänskligt från modern, tills Han slutligen inte var hennes son, nr 2159, 2574, 2649, 3036, 10830.

Att Guds Son av evighet var det Gudomliga Sanna i himlen, nr 2628, 2798, 2803, 3195, 3704. Att Herren även gjorde sitt Mänskliga till det Gudomliga Sanna från det Gudomliga Goda, som var i Honom, när Han var i världen, nr 2803, 3194, 3195, 3210, 6716, 6864, 7014, 7499, 8127, 8724, 9199. Att Herren då anordnade allt hos sig i den himmelska formen, vilken är enligt det Gudomliga Sanna, nr 1928, 3633. Att Herren därför kallades Ordet, som är det Gudomliga Sanna, nr 2533, 2818, 2859, 2894, 3393, 3712. Att Herren allena hade förnimmelse och tanke från sig själv, och över all änglaförnimmelse och änglatanke, nr 1904, 1914, 1919.

Att Herren förenade det Gudomliga Sanna, som var Han själv, med det Gudomliga Goda, som var i Honom, nr 10047, 10052, 10076. Att föreningen var ömsesidig, nr 2004, 10067. Att Herren, när Han gick bort ur världen, även gjorde sitt Mänskliga till det Gudomliga Goda, nr 3194, 3210, 6864, 7499, 8724, 9199, 10076. Att detta förstås med att Han utgick från Fadern och återvände till Fadern, nr 3194, 3210. Att Han så blev ett med Fadern, nr 2751, 3704, 4766. Att efter föreningen det Gudomliga Sanna utgår från Herren, nr 3704, 3712, 3969, 4577, 5704, 7499, 8127, 8241, 9199, 9398. På vad sätt det Gudomliga Sanna utgår, belyst, nr 7270, 9407. Att Herren från sin egen kraft förenade det Mänskliga med det Gudomliga, nr 1616, 1749, 1752, 1813, 1921, 2025, 2026, 2523, 3141, 5005, 5045, 6716. Att härav kan vara tydligt, att Herrens Mänskliga inte var såsom en annan människas mänskliga, eftersom Han var avlad av själva det Gudomliga, nr 10125, 10826. Att Hans förening med Fadern, från vilken Hans själ var, inte var såsom mellan två, utan såsom mellan själ och kropp, nr 3737, 10824.

Att de fornäldsta inte kunde tillbedja det Gudomliga Varat, utan det Gudomliga Tillvarat, vilket är det Gudomliga Mänskliga, och att Herren därför kom i världen, för att Han skulle bliva det Gudomliga Tillvarat från det Gudomliga Varat, nr 4687, 5321. Att de forngamle erkände det Gudomliga, eftersom det visade sig för dem i Mänsklig form, och att detta var det Gudomliga Mänskliga, nr 5110, 5663, 6846, 10737. Att det Oändliga Varat inte kunde inflyta i himlen hos änglarna, inte heller hos människor, annat än genom det Gudomliga Mänskliga, nr 1646, 1990, 2916, 2034. Att i himlen intet annat Gudomligt förnimmes än det Gudomliga Mänskliga, nr 6475, 9303, 9267, 10067. Att det Gudomliga Mänskliga av evighet var det Gudomliga Sanna i himlen och det genom himlen gående Gudomliga, således det Gudomliga Tillvarat, som sedan i Herren blev det Gudomliga Varat i sig själv, från vilket det Gudomliga Tillvarat i himlen är, nr 3061, 6280, 6880, 10579. Hurudant himlens tillstånd var före Herrens ankomst, nr 6371, 6372, 6373. Att det Gudomliga inte var förnimbart annat än när det passerade genom himlen, nr 6982, 6996, 7004.

Att alla jordklots inbyggare tillbedja det Gudomliga under Mänsklig form, således Herren, nr 6700, 8541-8547, 10736, 10737, 10738. Att de fröjda sig, när de höra, att Gud verkligen har blivit Människa, nr 9361. Att Herren tager emot alla som är i det goda och tillbedja det Gudomliga under Mänsklig form, nr 9359. Att man inte kan tänka på Gud utom i Mänsklig form, och att vad som är obegripligt ej ingår i någon föreställning, således inte heller i tron, nr 9359, 9972. Att människan kan dyrka det, varom hon har någon föreställning, men inte det, varom hon inte har någon föreställning, nr 4733, 5110, 5633, 7211, 9356, 10067. Att därför av de flesta på hela jorden det Gudomliga dyrkas under Mänsklig form, och att detta är genom inflytelse från himlen, nr 10159. Att alla som är i det goda med hänsyn till levernet tänka, när de tänka på Herren, på det Gudomliga Mänskliga och inte på det Mänskliga skilt från det Gudomliga; annorlunda är det med dem som inte är i det goda med hänsyn till levernet, nr 2326, 4724, 4731, 4766, 8878, 9193, 9198. Att i kyrkan nu för tiden de som är i det onda med avseende på levernet, ävensom de som är i en från människokärlek skild tro, tänka på Herrens Mänskliga utan det Gudomliga, och även att de inte fatta, vad det Gudomliga Mänskliga är, orsakerna härtill, nr 3212, 3241, 4689, 4692, 4724, 4731, 5321, 6372, 8878, 9193, 9198. Att Herrens Mänskliga är Gudomligt, eftersom det är från Faderns Vara, som var Hans själ, belyst genom en faders likhet i barnen, nr 10269, 10372, 10823. Och eftersom det är från den Gudomliga kärleken, som var Hans livs själva Vara från avlelsen, nr 6872. Att varje människa är sådan som hennes kärlek är, och att hon är sin kärlek, nr 6872, 10177, 10284. Att Herren gjorde hela det Mänskliga, såväl det invärtes som det utvärtes, Gudomligt, nr 1603, 1815, 1902, 1926, 2093, 2883. Att Han därför uppstod med hänsyn till hela kroppen, annorlunda än någon människa, nr 1729, 2083, 5078, 10825.

Att Herrens Mänskliga är Gudomligt, erkännes på grund av Hans allestädes närvaro i den heliga nattvarden, nr 2343, 2359. Och på grund av Hans förvandling inför de tre lärjungarna, nr 3212 , och även av Gamla Testamentets Ord, i det att Han kallas Gud, nr 10154, samt Jehovah, nr 1603, 1736, 1815, 1902, 2921, 3035, 5110, 6281, 6303, 8864, 9194, 9315. Att det i bokstavsmeningen skiljes mellan Fadern och Sonen eller mellan Jehovah och Herren, men inte i Ordets inre mening, i vilken himlens änglar äro, nr 3035. Att i den kristna världen de inte ha erkänt Herrens Mänskliga som Gudomligt, att detta blev bestämt på ett kyrkomöte för påvens skull, för att han måtte erkännas som Hans ställföreträdare, nr 4738.

Att kristna i det andra livet utforskades om, hurdan föreställning de hade om den ende Guden, och att det blev utrönt, att de hade en föreställning om tre gudar, nr 2329, 5256, 10736, 10737, 10738, 10821. Att en trefaldighet eller ett trefaldigt Gudomligt i en person kan fattas och sålunda en enda Gud, men inte i tre personer, nr 10738, 10821, , 10824. Att ett Gudomligt trefaldigt i Herren erkännes i himlen, nr 14, 15, 1729, 2005, 5256, 9303. Att det trefaldiga i Herren är Själva det Gudomliga, som kallas Fadern, det Gudomligt Mänskliga, som kallas Sonen, och det utgående Gudomliga, som kallas den Helige Ande, och att detta trefaldiga Gudomliga är ett, nr 2149, 2156, 2288, 2321, 2329, 2447, 3704, 6993, 7182, 10738, 10822, 10823. Att Herren själv lär, att Fadern och Han är ett, nr 1729, 2004, 2005, 2018, 2025, 2751, 3704, 3736, 4766; och att det Heliga Gudomliga utgår från Honom, och att det är Hans, nr 3969, 4673, 6788, 6993, 7499, 8127, 8302, 9199, 9228, 9229, 9270, 9407, 9818, 9820, 10330.

Att det Gudomliga Mänskliga inflyter i himlen och bildar himlen, nr 3038. Att Herren är allt i himlen, och att Han är himlens liv, nr 7211, 9128. Att Herren bor uti sitt eget hos änglarna, nr 9338, 10125, 10151, 10157. Att därför de som är i himlen är i Herren, nr 3637, 3638. Att Herrens förbindelse med änglarna förhåller sig allt efter deras mottagande av kärlekens och människokärlekens goda från Honom, nr 904, 4198, 4205, 4211, 4220, 6280, 6832, 7042, 8819, 9680, 9682, 9683, 10106, 10811. Att hela himlen hänför sig till Herren, nr 551, 552. Att Herren är himlens gemensamma medelpunkt, nr 3633. Att alla där vända sig till Herren, som är ovan himlarna, nr 9828, 10130, 10189. Att änglarna likväl inte vända sig till Herren, utan att Herren vänder dem till sig, nr 10189. Att det inte är en änglarnas närvaro hos Herren, utan Herrens närvaro hos änglarna, nr 9415. Att det i himlen inte är någon förbindelse med Själva det Gudomliga, utan med det Gudomliga Mänskliga, nr 4211, 4724, 5633.

Att himlen motsvarar Herrens Gudomliga Mänskliga, och att i följd därav himlen i sin helhet är såsom en enda människa, och att himlen därför kallas den Största Människan, nr 2996, 2998, 3624-3649, 3636-3643, 3741-3745, 4625. Att Herren är den enda Människan, och att blott de är människor som mottaga det Gudomliga från Honom, nr 1894. I den mån de emottaga, i samma mån är de människor och Hans avbilder, nr 8547. Att änglarna därför är former av kärlek och människokärlek i mänsklig form, och att detta är av Herren, nr 3804, 4735, 4797, 4985, 5199, 5530, 9879, 10177.

Att hela himlen är Herrens, nr 2751, 7086. Att Han har all makt i himlarna och på jorden, nr 1607, 10089, 10827. Eftersom Herren styr hela himlen, därför styr Han även allt som därav beror, således allt i världen, nr 2026, 2027, 4523, 4524. Att Herren allena har makt att avlägsna helvetena, avhålla från ondskorna och hålla i det goda, således att frälsa, nr 10019.