1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

각주:

9428. Vers. 16-18. Et commorabatur gloria Jehovae super monte Sinai, et obtexit eum nubes sex dies; et vocavit ad Moschen in die septimo e medio nubis. Et aspectus gloriae Jehovae sicut ignis comedens in capite montis oculis filiorum Israelis. Et intravit Moscheh in medium nubis, et ascendit ad montem; et fuit Moscheh in monte quadraginta dies et quadraginta noctes. ‘Et commorabatur gloria Jehovae super monte Sinai’ significat interiora Verbi Domini in caelo: ‘et obtexit eum nubes’ significat ultimum Verbi, quod obscuram ita respective: ‘sex dies’ significat quando in statu veri: ‘et vocavit ad Moschen in die septimo’ significat adventum Domini cum verum conjunctum bono: ‘e medio nubis’ significat ex obscuro quod prius ¹ : ‘et aspectus gloriae Jehovae sicut ignis comedens in capite montis oculis filiorum Israelis’ ² significat Divinum Verum in ipso caelo splendens ex bono amoris, sed apud illos qui in externo ejus separato ab interno quod laedens et vastans: ‘et intravit Moscheh in medium nubis’ significat Verbum in sensu externo: ‘et ascendit ad montem’ significat elevationem ad caelum: ‘et fuit Moscheh in monte quadraginta dies et quadraginta noctes’ significat plenarium ³ quod ad informationem et influxum.

각주:

8078. Et omnem aperturam asini redimes in pecude’: quod significet quod fides mere naturalis non addicabitur Domino, sed verum innocentiae quod inibi, constat ex significatione ‘aperturae’ quod sit quod primum nascitur a regenerato, seu primogenitum, ita fides; quod ‘primogenitum’ sit fides, hactenus ostensum est; ex significatione ‘asini’ quod sit naturale; per ‘asinum’ enim significatur scientificum, n. 5492, ¹ 5741, tum servitium, n. 5958, 6389, ita quoque naturale, nam scientifica sunt naturalis, ac naturale respective ad spirituale est servitium; inde nunc per ‘aperturam asini’ significatur fides mere naturalis, de qua sequitur; ² ex significatione ‘redimere’ quod sit loco ejus aliud dare; quod ‘redimere’ id significet, patet a sensu pleno horum verborum, qui est ³ quod ‘aperturam asini non transire facies Jehovae, sed redimes pro pecude’;

[2] quod ‘transire facere Jehovae’ sit addicare Domino, similiter ac sanctificare et sacrificare, videatur mox supra n. 8074, ita ‘non transire facere sed ⁴ redimere’ est non addicare sed loco ejus aliud dare; et ex significatione ‘pecudis’ quod sit verum innocentiae; quod ‘pecus’ sit verum innocentiae, est quia per ‘pecudem’ intelligitur agnus vel haedus, et per hos significatur innocentia, n. ⁵ 3519, 3994, 7840, hic verum innocentiae, quia non agnus seu haedus sed pecus dicitur; ex his patet quod per ‘omnem aperturam asini redimes in pecude’ significetur quod fides mere naturalis non addicanda sit Domino, sed verum innocentiae quod inibi.

[3] Fides mere naturalis est fides quae insinuatur per viam externam, et non internam, sicut fides sensualis, quae est cum creditur quod ita sit quia oculus vidit et manus tetigit; haec fides est de qua Dominus ad Thomam,

Quia vidisti, Thoma, credidisti; beati qui non vident, et credunt, Joh. 20:29;

tum sicut fides miraculorum, quae est cum creditur quod ita sit solum ex miraculis, de qua fide videatur n. 7290; ut et fides auctoritatis, quae est cum creditur quod ita sit quia alius cui fides habetur dixerat;

[4] fides autem spiritualis est ⁶ quae insinuatur per viam internam et simul externam; insinuatio per viam internam facit ut credatur, et tunc quod insinuatur per viam externam facit ut confirmetur; spirituale fidei est affectio charitatis, et inde affectio veri propter usum bonum ac propter vitam; haec faciunt ut fides spiritualis sit; insinuatio fidei per viam internam fit per lectionem Verbi, et tunc per illustrationem a Domino, quae datur secundum affectionis quale, hoc est, secundum finem sciendi verum.

[5] Ex his nunc constare potest quid fides mere naturalis, et quod illa fides, quia non est spiritualis, non possit addicari Domino, hoc est, agnosci et credi quod sit a Domino, nam Dominus per affectionem veri et boni influit; quod fides sit affectio interna, videatur n. 8034 ⁷ . Verum innocentiae, ⁸ quod potest inesse isti fidei, et acceptari a Domino, est quod creditur ita esse ex innocentia. Ex his nunc patet quomodo intelligendum quod fides mere naturalis non addicabitur Domino, sed verum innocentiae quod inibi.

각주: