성경

 

Daniel 9

공부

   

1 I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår -- hans som var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung över kaldéernas rike --

2 i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde.

3 Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan, och fastade därvid i säck och aska.

4 Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände och sade: »Ack Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina bud!

5 Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter.

6 Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra konungar, furstar och fader och till allt folket i landet.

7 Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu göra, vi Juda man och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både de som bo nära och de som bo fjärran i alla andra länder dit du har fördrivit dem, därför att de voro otrogna mot dig.

8 Ja, Herre, vi med våra konungar, furstar och fäder måste blygas, därför att vi hava syndat mot dig.

9 Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse. Ty vi voro avfälliga från

10 och hörde icke HERRENS, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter hans lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare profeterna.

11 Nej, hela Israel överträdde din lag och vek av, utan att höra din röst. Därför utgöt sig ock över oss den förbannelse som han hade svurit att sända, och som står skriven i Moses, Guds tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom.

12 Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss, och mot domarna som dömde oss; och han lät en så stor olycka komma över oss, att ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som nu har skett i Jerusalem.

13 I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna olycka över oss, men ändå sökte vi icke att blidka HERREN, vår Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta på din sanning.

14 Därför vakade ock HERREN över att olyckan drabbade oss; ty HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar som han gör, men hörde icke hans röst.

15 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand, och så gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag! Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga.

16 Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga berg; ty genom våra synder och genom våra faders missgärningar hava Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bo omkring oss.

17 Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom, för Herrens skull.

18 Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty icke i förlitande på vad rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet.

19 O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför ditt verk utan att dröja -- för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn

20 Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, frambar min förbön för min Guds heliga berg --

21 medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn; och det var vid tiden för aftonoffret.

22 Han undervisade mig och talade till mig och sade: »Daniel, jag har nu begivit mig hit för att lära dig förstånd.

23 Redan när du begynte din bön, utgick befallning, och jag har kommit för att giva dig besked, ty du är högt benådad. Så giv nu akt på ordet, och akta på synen.

24 Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhavd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig helgedom bliver smord.

25 vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste, kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i tider av trångmål.

26 Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras, utan att någon efterföljer honom. Och staden och helgedomen skall en anryckande furstes folk förstöra; men själv skall denne få sin ände i störtfloden. Och intill änden skall strid vara; förödelse är oryggligt besluten.

27 Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka, och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren komma. Detta skall fortgå, till dess att förstöring och oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren.»

   

스웨덴보그의 저서에서

 

Apocalypse Explained #535

해당 구절 연구하기

  
/ 1232  
  

535. And I saw a star from heaven fallen unto the earth, signifies the knowledges of truth falsified, and thus turned into falsities. This is evident from the signification of "stars," as being the knowledges of good and truth (of which above, n. 72, 402); and from the signification of "gliding" and "falling from heaven," as being to perish; and the knowledges of truth perish when denied and when falsified, here when falsified; for this book does not treat of those who deny truths, but of those who falsify them. For those who deny truths are not among those who are in "the former heaven," and who are cast down therefrom into hell at the day of the Last Judgment, for such are cast down thither immediately after death. But in this book those who, for various reasons, falsify truths are treated of, for such made for themselves a heaven that was afterwards destroyed. Those falsify the knowledges of truth and good from the Word who acknowledge the Word but apply it to favor their loves and to favor principles that are from self-intelligence, thus they turn the truths of the Word into falsities, and thus the knowledges of good and truth with them perish. From this it can be seen that "a star from heaven fallen unto the earth" signifies that the knowledges of truth are falsified, and thus turned into falsities (See above, n. 517).

[2] "To fall down" or "to fall from heaven unto the earth" signifies to perish, that is, to have no longer any place in heaven but to be cast down therefrom and conjoined with hell, as is evident from what follows, where it is said "there was given unto him the key of the pit of the abyss, and he opened it," "the pit of the abyss" signifying the hell where and from which are the falsities of evil. "To fall from heaven unto the earth" has a similar signification above in Revelation:

And the stars of heaven fell unto the earth (Revelation 6:13).

The dragon with his tail drew the third part of the stars of heaven, and did cast them to the earth (1 Revelation 12:4).

In Daniel:

The horn of the he-goat waxed great, even to the host of heaven; and some of the host and of the stars it cast down to the ground and trampled upon them (Daniel 8:10).

In Matthew:

Immediately after the affliction of those days the sun shall be darkened, and the stars shall fall from heaven (Matthew 24:29).

The like is signified by the Lord's words in Luke:

Jesus said, I beheld Satan as lightning falling from heaven (Luke 10:18).

"Satan" means every falsity that destroys truth, for the hells where and from which are such falsities are called "Satan," while the hells where and from which are the evils that destroy goods, are called the "devil," therefore "Satan as lightning falling from heaven" means that every falsity that destroyed the truth of the Word was cast down out of heaven. So in Revelation:

The great dragon was cast down to the earth, and his angels with him, and their place was not found anymore in heaven (Revelation 12:8, 9).

From this it can be seen that "to glide down," "to fall" and "to be cast down out of heaven to the earth" signify to have place no more in heaven, but in hell, thus to perish, the "earth" here also signifying what is cursed (as was shown above at the end of n. 304.

[3] Because heaven is conjoined with man by means of the Word, those who falsify the truths of the Word by interpretations to confirm evils of life avert themselves from heaven and turn themselves to hell. For heaven is in the spiritual sense of the Word, and man is in its natural sense; consequently heaven is conjoined with the world by means of the Word. For this reason the Word is also called a "covenant" and a covenant is a conjunction. This is why those who apply the Word to evils of life and to the false principles that are from self-intelligence cannot be conjoined with heaven; and those who are not conjoined with heaven are conjoined with hell; for man must be either in heaven or in hell; it is not permitted him to hang between the two. But those who apply the Word to such falsities as do not disagree with the good of life, such as exist with the upright Gentiles that do not have the Word and with the simple in the church who believe in the Lord and lead a good life, because from their falsities they look to good, have such falsities applied by the Lord to good, and are turned towards heaven; for the essential thing in heaven is the good of life, which is the same as the good of love to the Lord and the good of charity towards the neighbor; for in heaven everyone has perception of truth, intelligence, and wisdom, in accordance with that good. This makes clear what is meant by falsifying the truth from the Word, which is here signified by "a star from heaven fallen unto the earth."

  
/ 1232  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for their permission to use this translation.