Des oeuvres de Swedenborg

 

Om Himlen och om Helvetet #1

Étudier ce passage

  
/ 603  
  

1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid 1 , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro 2 :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord 3 . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter 4 för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken 5 ; med månen Herren med avseende på tron 6 ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro 7 ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek 8 ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse 9 ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening 10 , och med härlighet Ordets inre mening 11 ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är 12 .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Notes de bas de page:

1. »Tidevarvets fulländning» är kyrkans sista tid, Himmelska Hemligheter 4535, 10672.

2. Herrens förutsägelser i Matteus kap. 24 och 25 om tidevarvets fulländning och sin ankomst, således om kyrkans steg för steg fortgående ödeläggelse och om yttersta domen, förklaras i inledningarna till kapitlen 26-40 av Första Mosebok Himmelska Hemligheter 3353-3356, 3486-3489, 3650-3655, 3751-3759, 3897-3901, 4056-4060, 4229-4231, 4332-4335, 4422-4424, 4635-4638, 4661-4664, 4807-4810, 4954-4959, 5063-5071.

3. Att det i Ordets alla samtliga och enskilda ting finns en inre eller andlig mening, Himmelska Hemligheter 1143, 1984, 2135, 2333, 2395, 2495, 4442, 9049, 9063, 9086.

4. Att Ordet är skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter, och att på grund därav alla samtliga och enskilda saker däri beteckna andliga ting, Himmelska Hemligheter 1404, 1408, 1409, 1540, 1619, 1659, 1709, 1783, 2900, 9086.

5. Att solen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till kärleken och i följd därav kärlek till Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1837, 2441, 2495, 4060, 4696, 4996, 7083, 10809.

6. Att månen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till tron och i följd därav tro på Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1530, 2495, 4060, 4996, 7083.

7. Att stjärnorna i Ordet beteckna kunskaper om det goda och det sanna Himmelska Hemligheter 2495, 2849, 4697.

8. Att stammar beteckna alla sanningar och godheter i en sammanfattning, sålunda trons och kärlekens alla ting Himmelska Hemligheter 3858, 3926, 4060, 6335.

9. Att Herrens ankomst är Hans närvaro i Ordet samt uppenbarelse Himmelska Hemligheter 3900, 4060.

10. Att skyarna i Ordet beteckna Ordet i bokstaven eller dess bokstavsmening Himmelska Hemligheter 4060, 4391, 5922, 6343, 6752, 8106, 8781, 9430, 10551, 10574.

11. Att härlighet i Ordet betecknar den Gudomliga Sanningen sådan den är i himlen och sådan den är i Ordets inre mening Himmelska Hemligheter 4809, 5292, 5922, 8267, 8427, 9429, 10574.

12. Att basun eller trumpet betecknar den Gudomliga Sanningen i himlen och uppenbarad från himlen Himmelska Hemligheter 8815, 8823, 8915; detsamma betecknas med röst nr 6971, 9926.

  
/ 603  
  

Des oeuvres de Swedenborg

 

Arcana Coelestia #8106

Étudier ce passage

  
/ 10837  
  

8106. ‘Interdiu in columna nubis’: quod significet cum status illustrationis quod temperatus per obscurum veri, constat ex significatione ‘interdiu’ seu ‘in die’ quod sit in statu illustrationis, nam tempora diei, ut mane, meridies, vespera, et nox, correspondent illustrationibus 1 quae sunt intelligentiae et sapientiae in altera vita, n. 5672, 5962, 6110; inde ‘dies’ est status illustrationis seu perceptionis clarae, et ‘nox’ status non illustrationis seu perceptionis obscurae, n. 7680; et ex significatione ‘nubis’ quod sit obscurum veri, ex causa quia nubes aufert 2 claritatem lucis e sole, et quoque temperat illam.

[2] In Verbo passim dicitur quod ‘Jehovah apparuerit in nube’, et quod ‘cinctus nube’, tum quod ‘sub pedibus Ipsius nubes’; ibi per ‘nubem’ intelligitur obscurum veri, in specie sensus litteralis Verbi, nam hic sensus respective ad sensum internum est obscurum veri, videatur Praefatio ad Gen. xviii, tum n. 4391, 5922, 6343, 6752; hoc per ‘nubem’ 3 significabatur, cum Dominus apparuit Petro, Jacobo, et Johanni in gloria, Luc. 9:34;

cum e monte Sinai populo, 4 cumque Moschi quando intravit ad Ipsum ibi, Exod. 19:9, 20:18, 24:15-18, 34:5;

ut et per hoc quod Dominus toties dixit, quod ‘venturus in nubibus caeli’, Matth. 24:30, 26:63, 64; Marcus 13:26, 14:61, 62; 5 Luc. 21:27.

[3] Sensus litteralis Verbi vocatur ‘nubes’ quia sensus internus, qui vocatur ‘gloria’, non potest comprehendi 6 ab homine, 7 nisi regenerato, et tunc illustrato; sensus internus Verbi, seu verum Divinum in sua gloria, si appareret coram homine non regenerato, foret sicut caligo in qua prorsus nihil videret, et quoque ex qua caecutiret, hoc est, nihil crederet. Ex his constare potest quid significatur per ‘nubem interdiu’, quod nempe obscuram veri, ac ubi de Verbo agitur, sensus 8 litteralis.

[4] ‘In columna nubis et ignis’ dicitur quia per ‘columnam’ significatur firmamentum quod suffulcit, ut Jer. 1:18; Ps. 75:4 [KJV Ps. 75:3]; Apoc. 3:12; Job. 9:6;

ac praedicatur de naturali, 9 quia naturale est instar firmamenti aut baseos 10 spirituali; desinit enim spirituale in naturali, et ibi quiescit; inde est quod pedes angeli descendentis e caelo apparuerint sicut columnae ignis Apoc. 10:1, nam per ‘pedes’ 11 significatur naturale, n. 2162, 3147, 3761, 3986, 4280, 4938-4952, 5327, 5328.

Notes de bas de page:

1. The Manuscript inserts quoad illa.

2. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

3. significatur

4. et quod Moschi cum

5. The Manuscript places this before Marcus xiii.

6. The Manuscript inserts aut credi.

7. nisi e nube, et ne sic quidem nisi coram regeneratis, et tunc illustratis; si enim coram non regenerato et tunc illustrato appareret in gloria, tunc

8. The Manuscript inserts illius.

9. quod

10. The Manuscript inserts est.

11. significantur naturalia

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

Des oeuvres de Swedenborg

 

Arcana Coelestia #878

Étudier ce passage

  
/ 10837  
  

878. Quod ‘emiserit manum suam significet potentiam ejus propriam et quod ‘acceperit illam, et induxerit illam ad se in arcam’ significet quod ex semet bonum faceret et verum cogitaret, constat a significatione ‘manus’ quod sit potentia, ita hic quod sit potentia propria ex qua; ‘emittere enim manum, et accipere columbam, et inducere ad se’ est sibi applicare et tribuere verum per columbam intellectum. Quod per manum significetur potentia 1 , tum potestas, et inde confidentia, constat a multis in Verbo; ut apud Esaiam,

Visitabo super fructum magnitudinis cordis regis Asshuris, ... quia dixit, In potentia manus meae feci, et in sapientia mea, quia intelligens sum, 10:[12, ] 13; ubi manifeste ‘manus’ pro potentia propria cui tribuerit, quare visitatio super eum:

[2] apud eundem,

Moabus expandet manus in medio sui, quemadmodum expandit natans ad natandum, et humiliabit superbiam ejus, cum cataractis 2 manuum ejus, 25:11;

‘manus’ pro potentia propria, ex praeeminentia sui prae aliis, ita ex superbia:

apud eundem,

Habitatores eorum breves manu, consternati sunt, et pudore affecti, 37:27;

‘breves manu’ pro quod nullius potentiae:

apud eundem,

Num dicet lutum figulo suo, Quod facis? et opus tuum, Non manus ei? 45:9;

‘non manus ei’ pro quod ei nulla potentia:

apud Ezechielem,

Rex lugebit, et princeps induetur stupore, et manus populi terrae perturbabuntur, 7:27;

‘manus’ pro potentiis:

apud Micham, Vae cogitantibus iniquitatem, et operantibus malum super cubilibus suis, quod in luce mane faciunt id, et quoniam est pro deo manus eorum, 2:1;

‘manus’ pro potentia propria cui sicut suo deo confidunt:

apud Zachariam 3 ,

Vae pastori nihili, deserenti gregem; gladius super brachium ejus, et super oculum dextrae ejus; brachium ejus arescendo arescet, et oculus dextrae ejus caligando caligabit, 11:17.

[3] Quia ‘manus’ significant potentias, ideo mala et falsa hominis in Verbo passim vocantur ‘opera manuum eorum’; mala sunt ex proprio ejus voluntatis, falsa ex proprio ejus intellectus; quod mala et falsa inde, constare satis potest ex natura proprii hominis, quod non sit nisi malum et falsum: de natura proprii quod talis, videantur quae prius, n. 39, 41, 141, 150, 154, 210, 215. Quia ‘manus’ significant in genere potentiam, ideo Jehovae seu Domino in Verbo multoties tribuuntur manus, et ibi per manus in sensu interno intelligitur Omnipotentia; ut apud Esaiam,

Jehovah, exaltata est manus Tua, 26:11;

pro Potentia Divina:

apud eundem,

Jehovah extendit manum Suam, ... omnes consumuntur, 31:3;

pro Potentia Divina:

apud eundem,

Super opus manuum Mearum praecipite Mihi, ... Manus Meae expanderunt caelos, et omni exercitui eorum praecepi, 45:11, 12;

pro Potentia Divina; regenerati vocantur saepe in Verbo ‘opus manuum Jehovae’:

apud eundem,

Manus Mea fundavit terram, et dextra Mea palmo mensa est caelos, 48:13;

‘manus et dextra’ pro Omnipotentia:

[4] apud eundem,

Num abbreviata est manus Mea, ut non sit redemptio? et num non in Me potentia ad eripiendum? 50:2;

pro Potentia Divina:

apud Jeremiam,

Eduxisti populum Tuum Israelem e terra Aegypti per signa et portenta, et per manum fortem et per brachium extensum, 32:17, 21;

pro Potentia Divina; ubi in vers. 17, ‘potentia’; in vers. 21, ‘manus’. Quod ‘per manum fortem et per brachium extensum educti sint ex Aegypto’ saepius dicitur:

apud Ezechielem,

Sic dixit Dominus Jehovih, In die quo elegi Israelem, et sustuli manum Meam semini domus Jacobi, et notus factus sum iis in terra Aegypti:... sustuli manum Meam illis, ad educendum eos e terra Aegypti, 20:5, 6, 23:

apud Mosen,

Vidit Israel manum magnam quam fecit Jehovah in Aegyptios, Exod. 14:31.

[5] Quod per ‘manum’ significetur potentia, ex his nunc manifeste patet; immo in tantum manus significavit potentiam, ut quoque repraesentativum factum, ut constat a miraculis quae facta sunt in Aegypto, quod Mosi mandatum ut extenderet baculum aut manum et sic fierent; ut, Moses extendit manum et facta est grando super Aegyptum, Exod. 9:22, 23; Moses extendit manum et factae tenebrae, Exod. 10:21, 22; Moses extendit manum et baculum super mare Suph et exsiccabatur; et extendit manum et reducebatur, Exod. 14:21 4 , 27; nemo cui aliqua mens vere cogitandi, potest credere quod aliquid potentiae fuerit in manu aut in baculo Mosis; sed quia sublatio et extensio manus significavit Potentiam Divinam, etiam repraesentativum factum est in Ecclesia Judaica;

[6] similiter cum Josua extenderet lanceam, de qua ita, Jehovah dixit, Extende lanceam quae in manu tua ad Ajam, quia in manum tuam dabo illam; cum extendit Josua lanceam quae in manu, ... venerunt in urbem, ceperunt eam, ... et Josua non reduxit manum qua extendit lanceam, usque dum devoverit omnes habitatores Ajae, Jos. 8:18, [19, ] 26; exinde quoque constat quomodo se habent repraesentativa quae fuerant externa Ecclesiae Judaicae; inde quoque quale est Verbum, ut illa quae in externo ejus sensu sunt, non appareant sicut forent repraesentativa Domini et regni Ipsius, ut hic quod ‘extenderent manum’, et similiter omnia reliqua, quae nusquam patent quod talia sint dum mens tenetur solum in historicis litterae: patet inde quoque quantum Judaei a vero intellectu Verbi et rituum Ecclesiae recesserint, dum modo in externis omnem cultum posuerint, immo eousque ut tribuerint baculo Mosis et lanceae Josuae potentiam, cum tamen in illis non plus potentiae fuit quam in ligno, sed quia significabant Omnipotentiam Domini, et haec in caelo tunc intellecta cum extenderent ex mandato manum aut baculum, inde signa et miracula; similiter quod, Cum Moses super vertice collis elevaret manus, quod Josua victor esset; et cum remitteret, quod victus; et quod ideo sustentarent manus ejus, Exod. 17:9-13:

[7] similiter quod imponerentur manus cum consecrabantur, ut a populo Levitis, Num. 8:9, 10, 12; Josuae a Mose, cum loco ejus substitueretur, Num. 27:18, 23;

ut sic daretur potentia: inde ritus hodie quoque inaugurandi et benedicendi per impositionem manuum. In quantum manus significabat et repraesentabat potentiam, constare potest ex Uzzah et Jeroboamo, de quibus haec in Verbo;

‘De Uzzah, quod emiserit in arcam Dei (manum) et prehenderit illam; quare mortuus’, ii Sam. 6:6, 7;

‘arca’ repraesentabat Dominum, ita omne sanctum et caeleste; quod ‘Uzzah emiserit in arcam’ repraesentabat potentiam propriam, seu proprium hominis, quod quia profanum, non legitur manus sed usque intelligitur, ex causa ne perciperetur ab angelis tale profanum quod tetigisset sanctum, et ‘quia emisit, mortuus est’.

[8] De Jeroboamo, Factum, cum audivit verbum viri Dei, quod clamavit contra altare, ... et emisit Jeroboam manum suam de super altari, dicendo, Prehendite illum; et arefacta est manus ejus quam emisit contra illum et non potuit reducere eam ad se, ... dixit ad virum Dei, Precare quaeso facies Jehovae Dei tui, ... ut revertatur manus mea ad me; et precatus est vir Dei facies Jehovae, et reversa est manus ejus ad eum, et facta sicut prius, 1 Reg. 13:4-6;

hic similiter per ‘emittere manum’ significatur potentia propria, seu proprium, quod profanum, quod violare vellet sanctum per emissionem manus ad virum Dei, quare manus arefacta; sed quia idololatra erat nec profanare potuit, ut prius dictam, reversa est manus ejus. Quod ‘manus’ significet et repraesentet potentiam, constare potest a repraesentativis in mundo spirituum; ibi brachium quoddam nudum quandoque in conspectum venit, in quo tantum robur ut confringere possit ossa et intimas medullas quasi in nihilum contundere, et inde tantus terror ut corde liquefiant; immo actualiter ei est tale robur.

Notes de bas de page:

1. A general study of Swedenborg’s use of potentia and potestas suggests that potentia = ‘ability’ and potestas = ‘the exercise of ability’; to borrow a comparison fromphysics the former is ‘potential’, the latter ‘kinetic’.

2. Hebrew is [ ] ('arvoth) = ‘ambushes’ which occurs only in this text. Schmidius has obicibus. Sw. seems to have accepted the rendering of Tremellius, which may have arisen from confusion with [ ] ('aruboth) = windows, i. e. , floodgates of heaven.

3. This ref. seems to be inserted accidentally, though we find later that brachium also signifies potentiam, while the Hebrew for ‘arm’ is used to mean power, as in Gen. 49:24.

4. Ref. to baculus below suggests that verses 15, 16 should have been inserted here. Possibly the printer omitted them.

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.