¹ Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden.

² Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen.

³ Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden.

⁴ Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao.

⁵ Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå.

⁶ Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden;

⁷ och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.

⁸ Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde uttyda dem för Farao.

⁹ Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i dag påminna om mina synder.

¹⁰ När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.

¹¹ Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda betydelse.

¹² Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade drömt gav han en uttydning.

¹³ Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»

¹⁴ Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte om kläder och kom inför Farao.

¹⁵ Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»

¹⁶ Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud skall giva Farao ett lyckosamt svar.»

¹⁷ Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden av Nilfloden.

¹⁸ Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de betade i vassen.

¹⁹ Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula som dessa.

²⁰ Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.

²¹ Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter vaknade jag.

²² Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på samma strå.

²³ Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och svedda av östanvinden;

²⁴ och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för mig.»

²⁵ Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.

²⁶ De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.

²⁷ Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.

²⁸ Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra, det har han låtit Farao veta.

²⁹ Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens land.

³⁰ Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana, att man skall förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och hungersnöden skall förtära landet.

³¹ Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall bliva mycket svår.

³² Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta är av Gud bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.

³³ Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan sätta över Egyptens land.

³⁴ Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de sju ymniga åren.

³⁵ Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att tjäna till föda, och må man sedan förvara den,

³⁶ så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet icke behöva förgås genom hungersnöden.»

³⁷ Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.

³⁸ Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken Guds Ande så är som i denne?»

³⁹ Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.

⁴⁰ Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min vill jag vara förmer än du.»

⁴¹ Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela Egyptens land.»

⁴² Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals.

⁴³ Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man utropade framför honom »abrek ». Och han satte honom över hela Egyptens land.

⁴⁴ Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»

⁴⁵ Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef begav sig ut och besåg Egyptens land.

⁴⁶ Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i hela Egyptens land.

⁴⁷ Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd

⁴⁸ och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade ifrån fälten däromkring.

⁴⁹ Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet, till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom det var omöjligt att hålla räkning på den.

⁵⁰ Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.

⁵¹ Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse , »ty», sade han, »Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min faders hus.»

⁵² Och åt den andre gav han namnet Efraim , »ty», sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».

⁵³ Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land gingo till ända;

⁵⁴ sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt. Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land fanns bröd överallt.

⁵⁵ Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till Josef, och gören vad han säger eder.»

⁵⁶ När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden blev allt större i Egyptens land;

⁵⁷ och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.

¹ Konung Belsassar gjorde ett stort gästabud för sina tusen stormän och höll dryckeslag med de tusen.

² Medan nu Belsassar var under vinets välde, befallde han att man skulle bära fram de kärl av guld och silver, som hans fader Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem; ur dem skulle så konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur dricka.

³ Då bar man fram de gyllene kärl som hade blivit tagna ur tempelsalen i Guds hus i Jerusalem; och konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur drucko ur dem.

⁴ Medan de så drucko vin, prisade de sina gudar av guld och silver, av koppar, järn, trä och sten.

⁵ Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand, vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.

⁶ Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän slogo emot varandra.

⁷ Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna. Och konungen lät säga så till de vise i Babel: »Vemhelst som kan läsa denna skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och han skall bliva den tredje herren i riket.»

⁸ Då kommo alla konungens vise tillstädes, men de kunde icke läsa skriften eller säga konungen dess uttydning.

⁹ Då blev konung Belsassar ännu mer förskräckt, och färgen vek bort ifrån hans ansikte, och hans stormän stodo bestörta.

¹⁰ Men när konungens och hans stormäns tal kom för konungamodern, begav hon sig till gästabudssalen; där tog hon till orda och sade: »Må du leva evinnerligen, o konung! Låt icke oroliga tankar uppfylla dig, och må färgen icke vika bort ifrån ditt ansikte.

¹¹ I ditt rike finnes en man i vilken heliga gudars ande är. I din faders dagar befanns han hava insikt och förstånd och vishet, lik gudars vishet; och din fader, konung Nebukadnessar, satte honom till den överste bland spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna; ja, detta gjorde din fader konungen,

¹² eftersom en övermåttan hög ande och klokhet och förstånd och skicklighet att uttyda drömmar och lösa gåtor och reda ut invecklade ting fanns hos denne Daniel, åt vilken konungen hade givit namnet Beltesassar. Låt därför nu tillkalla Daniel; han skall meddela uttydningen.»

¹³ När så Daniel hade blivit hämtad till konungen, talade denne till Daniel och sade: »Du är ju Daniel, en av de judiska fångar som min fader konungen förde hit från Juda?

¹⁴ Jag har hört sägas om dig att gudars ande är i dig, och att du har befunnits hava insikt och förstånd och övermåttan stor vishet.

¹⁵ Nu är det så, att de vise och besvärjarna hava blivit hämtade hit till mig för att läsa denna skrift och säga mig dess uttydning; men de kunna icke meddela mig någon uttydning därpå.

¹⁶ Men om dig har jag hört att du kan giva uttydningar och reda ut invecklade ting. Om du alltså nu kan läsa skriften och säga mig dess uttydning, så skall du bliva klädd i purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om din hals, och du skall bliva den tredje herren i riket.»

¹⁷ Då svarade Daniel och sade till konungen: »Dina gåvor må du själv behålla, och dina skänker må du giva åt en annan; dem förutan skall jag läsa skriften för konungen och säga honom uttydningen:

¹⁸ Åt din fader Nebukadnessar, o konung, gav den högste Guden rike, storhet, ära och härlighet;

¹⁹ och för den storhets skull som han hade givit honom darrade alla folk och stammar och tungomål, i förskräckelse för honom. Vem han ville dödade han, och vem han ville lät han leva; vem han ville upphöjde han, och vem han ville ödmjukade han.

²⁰ Men när hans hjärta förhävde sig och hans ande blev stolt och övermodig, då störtades han från sin konungatron, och hans ära togs ifrån honom.

²¹ Han blev utstött från människors barn, och hans hjärta blev likt ett djurs, och han måste bo ibland vildåsnor och äta gräs såsom en oxe, och av himmelens dagg vättes hans kropp -- detta till dess han besinnade att den högste Guden råder över människors riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.

²² Men du, Belsassar, hans son, som har vetat allt detta, har ändå icke ödmjukat ditt hjärta,

²³ utan förhävt dig mot himmelens Herre och låtit bära fram inför dig kärlen från hans hus; och du och dina stormän, dina gemåler och bihustrur haven druckit vin ur dem och du har därunder prisat dina gudar av silver och guld, av koppar, järn, trä och sten, som varken se eller höra eller veta något. Men den Gud som har i sitt våld din ande och alla dina vägar, honom har du icke ärat.

²⁴ Därför har nu av honom denna hand blivit sänd och denna skrift blivit tecknad.

²⁵ Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel u-farsin.

²⁶ Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det

²⁷ Tekel, det betyder: du är vägd på en våg och befunnen för lätt.

²⁸ Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser.»

²⁹ Då befallde Belsassar att man skulle kläda Daniel i purpur, och att den gyllene kedjan skulle hängas om hans hals, och att man skulle utropa om honom att han skulle vara den tredje herren i riket.

³⁰ Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad.

³¹ Och Darejaves av Medien mottog riket, när han var sextiotvå år gammal.