Библија

 

Hesekiel 33

Студија

   

1 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

2 Du människobarn, tala till dina landsmän och säg till dem: Om jag vill låta svärdet komma över ett land, och folket i landet har utsett bland sig en man som det har gjort till sin väktare,

3 och denne ser svärdet komma över landet och stöter i basunen och varnar folket,

4 men den som får höra basunljudet ända icke låter varna sig, och svärdet sedan kommer och tager honom bort, då kommer hans blod över hans eget huvud.

5 Ty han hörde ju basunljudet, men lät icke varna sig; därför kommer hans blod över honom själv. Om han hade låtit varna sig, så hade han räddat sitt liv. --

6 Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och folket så icke bliver varnat, och svärdet sedan kommer och tager bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand.

7 Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun.

8 Om jag säger till den ogudaktige: »Du ogudaktige, du måste », och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand.

9 Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.

10 Och du, människobarn, säg till Israels hus: I sägen så: »Våra överträdelser och synder tynga på oss och vi försmäkta genom dem. Huru kunna vi då bliva vid liv?»

11 Men svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl , I av Israels hus?

12 Men du, människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall icke rädda honom, när han begår överträdelser; och den ogudaktige skall icke komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet, lika litet som den rättfärdige skall kunna leva genom sin rättfärdighet, när han syndar.

13 Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan i förlitande på sin rättfärdighet gör vad orätt är, så skall intet ihågkommas av all hans rättfärdighet, utan genom det orätta som han gör skall han .

14 Och om jag säger till den ogudaktige: »Du måste », och han sedan vänder om från sin synd och övar rätt och rättfärdighet,

15 så att han, den ogudaktige, give tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har rövat och vandrar efter livets stadgar, så att han icke gör vad orätt är, då skall han förvisso leva och icke .

16 Ingen av de synder han har begått skall då tillräknas honom; han har övat rätt och rättfärdighet, därför skall han förvisso få leva. --

17 Men nu säga dina landsmän: »Herrens väg är icke alltid densamma», då det fastmer är deras egen väg som icke alltid är densamma.

18 Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, så måste han just därför .

19 Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och övar rätt och rättfärdighet, då skall han just därför få leva.

20 Och ändå sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.» Jo, jag skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av Israels hus.

21 I det tolfte året sedan vi hade blivit bortförda i fångenskap, på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting ifrån Jerusalem till mig med budskapet: »Staden är intagen.»

22 Nu hade på aftonen före flyktingens ankomst HERRENS hand kommit över mig; men på morgonen öppnade han åter min mun, just före mannens ankomst, så att jag, då nu min mun blev öppnad, upphörde att vara stum.

23 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

24 Du människobarn, de som bo ibland ruinerna där borta i Israels land säga »Abraham var en ensam man, och han fick dock landet till besittning. Vi äro många, oss måste väl landet då vara givet till besittning!»

25 Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: I äten kött med blodet i, I upplyften edra ögon till edra eländiga avgudar, och I utgjuten blod; och likväl skullen I få hava landet till besittning!

26 I trotsen på edra svärd, I bedriven vad styggeligt är, I skänden varandras hustrur; och likväl skullen I få hava landet till besittning!

27 Nej; så skall du säga till dem: Så säger Herren, HERREN: Så sant jag lever, de som bo där bland ruinerna skola falla för svärd; och dem som bo på landsbygden skall jag giva till mat åt de vilda djuren, och de som bo i bergfästen eller i grottor skola genom pest.

28 Jag skall göra landet öde och tomt, och dess stolta makt skall få en ände; och Israels berg skola ödeläggas, så att ingen går där fram.

29 Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag gör landet öde och tomt, för alla de styggelsers skull som de hava bedrivit.

30 Men du, människobarn, dina landsmän, som orda om dig invid väggarna och i ingångarna till husen, de tala sinsemellan, den ene med den andre, och säga: »Kom, låt oss höra vad det är för ett ord som nu utgår från HERREN

31 Och de komma till dig, såsom gällde det en folkförsamling, och sätta sig hos dig såsom mitt folk; och de höra dina ord, men göra icke efter dem. Ty väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord, men deras hjärtan stå blott efter egen vinning.

32 Och se, du är för dem, såsom när någon som har vacker röst och spelar väl sjunger en kärleksvisa; de höra väl dina ord, men göra icke efter dem.

33 Men när det kommer -- ty se det kommer! -- då skola de förnimma att en profet har varit ibland dem.

   

Из Сведенборгових дела

 

Apocalypse Revealed # 49

Проучите овај одломак

  
/ 962  
  

49. His feet were like fine brass, as though fired in a furnace. (1:15) This symbolizes natural Divine good.

The Lord's feet symbolize His natural Divinity. Fire or being fired symbolizes goodness. And fine brass symbolizes the natural goodness of truth. Consequently the feet of the Son of Man like fine brass, as though fired in a furnace, symbolize natural Divine good.

His feet have this symbolic meaning because of their correspondence.

Present in the Lord, and so emanating from the Lord, are a celestial Divinity, a spiritual Divinity, and a natural Divinity. His celestial Divinity is meant by the head of the Son of Man; His spiritual Divinity by His eyes and by His breast girded with a golden girdle; and His natural Divinity by His feet.

[2] Because these three elements are present in the Lord, therefore the same three are also present in the angelic heaven. The third or highest heaven exists on the celestial Divine level, the second or middle heaven on the spiritual Divine level, and the first or lowest heaven on the natural Divine level. The like is the case with the church on earth. For the whole of heaven is, in the Lord's sight, like a single person, in which those who are governed by the Lord's celestial Divinity form the head, and those who are governed by His spiritual Divinity form the trunk, while those who are governed by His natural Divinity form the feet.

For this reason, too, every person, having been created in the image of God, has in him the same three degrees, and as they are opened he becomes an angel either of the third heaven, or of the second, or of the last.

It is owing to this also that the Word contains three levels of meaning - a celestial one, a spiritual one, and a natural one.

The reality of this may be seen in Angelic Wisdom Regarding Divine Love and Wisdom, particularly in Part Three, in which we discussed these three degrees.

To be shown that feet, the soles of the feet, and heels correspond to natural attributes in people, and that in the Word, therefore, they symbolize natural attributes, see in Arcana Coelestia (The Secrets of Heaven), published in London, nos. 2162 and 4938-4952.

[3] Natural Divine good is also symbolically meant by feet in the following passages. In Daniel:

I lifted my eyes and looked; behold, a... man clothed in linen garments, whose loins were girded with the gold of Uphaz! And his body was like beryl, and... his eyes like torches of fire, his arms and his feet like the sheen of burnished bronze. (Daniel 10:5-6)

In the book of Revelation:

I saw... an angel coming down from heaven, ...his feet like pillars of fire. (Revelation 10:1)

And in Ezekiel:

(The feet of the cherubim) sparkled like the sheen of burnished bronze. (Ezekiel 1:7)

Angels and cherubim so appeared for the reason that the Lord's Divinity was represented in them.

[4] Since the Lord's church exists below the heavens, thus under the Lord's feet, it is therefore called His footstool in the following places:

The glory of Lebanon shall come to you..., to beautify the place of My sanctuary; ...I will make the place of My feet honorable. And... they shall bow themselves at the soles of your feet. (Isaiah 60:13-14)

Heaven is My throne and the earth is My footstool. (Isaiah 66:1)

(God) does not remember His footstool in the day of His anger. (Lamentations 2:1)

...worship (Jehovah) in the direction of His footstool. (Psalms 99:5)

Behold, we heard of it in Ephrathah (Bethlehem).... We will go into His dwelling places, we will bow ourselves at His footstool. (Psalms 132:6-7)

That is why worshipers fell at the Lord's feet (Matthew 28:9, Mark 5:22, Luke 8:41, John 11:32), and why they kissed His feet and wiped them with their hair (Luke 7:37-38, 44-46, John 11:2; 12:3).

[5] Because feet symbolize the natural self, therefore the Lord said to Peter, when He washed Peter's feet,

He who is washed needs only to have his feet washed, and he is completely clean. (John 13:10)

To wash the feet is to purify the natural self. When it has been purified, the whole self also is purified, as we showed many times in Arcana Coelestia (The Secrets of Heaven), and in The Doctrines of the New Jerusalem. 1 The natural self, which is also the outer self, is purified when it refrains from the evils which the spiritual or inner self sees to be evils and ones to be shunned.

[6] Now because the feet mean the natural component of a person, and this perverts everything if it is not washed or purified, therefore the Lord says,

If your foot causes you to stumble, cut it off. It is better for you to enter life lame, rather than to have two feet and be cast into hell, into the unquenchable fire... (Mark 9:45)

The foot here does not mean the foot, but the natural self.

The like is meant by treading down the good pasture with the feet and troubling waters with the feet (Ezekiel 32:2; 34:18-19, Daniel 7:7, 19, and elsewhere).

[7] Since the Son of Man means the Lord in relation to the Word, it is apparent that His feet mean the Word in its natural sense as well, which we dealt with at length in The Doctrine of the New Jerusalem Regarding the Sacred Scripture, and also that the Lord came into the world to fulfill everything in the Word and to become thereby an embodiment of the Word, even in its outmost expressions (The Doctrine of the New Jerusalem Regarding the Sacred Scripture, nos. 98-100). But this is a secret for people who will be in the New Jerusalem.

[8] The Lord's natural Divinity was also symbolized by the bronze serpent that Moses was commanded to set up in the wilderness, so that all who had been bitten by serpents were healed by looking at it (Numbers 21:6, 8-9). That this symbolized the Lord's natural Divinity, and that those people are saved who look to it, the Lord Himself teaches in John:

As Moses lifted up the serpent in the wilderness, even so must the Son of Man be lifted up, that whoever believes in Him should not perish but have eternal life. (John 3:14-15)

The serpent was made of bronze because bronze, like fine brass, symbolizes the natural self in respect to good, as may be seen in no. 775 below.

Фусноте:

1. Perhaps The Doctrine of the New Jerusalem Regarding the Lord, The Doctrine of the New Jerusalem Regarding the Sacred Scripture, The Doctrine of Life for the New Jerusalem, and The Doctrine of the New Jerusalem Regarding Faith (Amsterdam, 1763). But perhaps The New Jerusalem and its Heavenly Doctrine (London, 1758).

  
/ 962  
  

Many thanks to the General Church of the New Jerusalem, and to Rev. N.B. Rogers, translator, for the permission to use this translation.