2646. Att ’pojken växte upp’ står för ett ytterligare fullkomnande av Herrens Förnuftiga är uppenbart av det som menas med ’dag’ som är tillstånd, behandlat i nr 23, 487, 488, 493, 893, och av det som menas med ’att avvänjas’ som är att avskiljas, behandlat i nr 2647. I vers 1 och framåt i detta kapitel handlar det om föreningen av det Gudomliga Väsendet med Herrens Mänskliga, i följande ordning:

Om det Gudomligas närvaro i det Mänskliga för föreningens skull, vers 1.

Om det Mänskligas närvaro i det Gudomliga, och således om den ömsesidiga föreningen, behandlat i nr 2004, vers 2.

Att till följd av denna förening det Mänskliga blev Gudomligt, vers 3.

Och detta successivt och oupphörligt medan Herren levde i världen, vers 4.

Och detta började när det Förnuftiga var i ett tillstånd att ta emot, vers 5.

Tillståndet av föreningen beskrivs till sin natur, tillika med arkana rörande detta tillstånd, verserna 6-7.

I denna vers och fram till vers 12 följer en redogörelse över frånskiljandet av det mänskliga som var från modern. Detta frånskiljande betecknas i denna vers med att ’Isak avvandes’, och i det följande förebildas det med att Hagars son skickades bort från huset. Och då nu föreningen av Herrens Gudomliga med Hans Mänskliga och av det Mänskliga med det Gudomliga utgör själva äktenskapet mellan det Goda och det Sanna, och följaktligen det himmelska äktenskapet, som är detsamma som Herrens rike, så talas det därför om ’det stora gästabudet som Abraham anordnade när Isak var avvand’, varmed avses det första skedet av detta äktenskap eller den första föreningen. Om inte detta gästabud, liksom avvänjningen, hade haft en förborgad innebörd skulle det aldrig ha omnämnts.

2. Då nu det som följer rör frånskiljandet av det första mänskliga, som Herren hade från modern, och slutligen dess fullständiga avklädande, så bör man veta att Herren ända till slutet av sin levnad, när Han förhärligades, successivt och oavbrutet från Sig skilde och avklädde det som var blott mänskligt. Detta vill med andra ord säga att Han avklädde det som Han hade från modern, tills Han slutligen inte längre var hennes son, utan Guds Son, inte blott till avlelsen utan också till födelsen, och så blev ett med Fadern och var Jehovah Själv. Att Han från Sig skilde och klädde av allt det mänskliga som Han hade från modern, så att Han inte mera var hennes son, framgår alldeles tydligt av Herrens egna ord hos Johannes:

När vinet tog slut, sade Jesu moder till Honom: De har inget vin. Jesus sade till henne: Kvinna, vad har du med Mig att göra? Johan 2:3-4.

Hos Matteus:

Någon sade: Se, din moder och dina bröder står utanför och vill tala med Dig. Men Jesus svarade och sade: Vem är Min moder, och vem är Mina bröder? Och Han visade med handen på sina lärjungar och sade: Se, Min moder och Mina bröder – ty var och en som gör Min himmelske Faders vilja är Min broder och syster och moder. Matteus 12:47–50; Markus 3:32–35; Lukas 11:27-28.

Hos Lukas:

/När Han sade detta/ hördes en kvinna i mängden ropa till Honom: Saligt det moderliv som har burit Dig, och saliga de bröst som Du har diat. Men Jesus sade: Saliga är de som hör Guds ord och håller det. Lukas 11:27-28.

3. När kvinnan här talade om Herrens moder, så talade Han om dem som det nämns om i det närmast föregående citatet. Det vill säga, Han talade om ’var och en som gör Min Faders vilja är min broder, min syster och min moder’, vilket är detsamma som att säga: ’Saliga är de som hör Guds ord och håller det’.

Hos Johannes:

När Jesus såg sin moder och bredvid henne den lärjunge som Han älskade, sade Han till Sin moder: Kvinna, där är din son. Sedan sade Han till lärjungen: Där är din moder. Från den stunden tog därför lärjungen henne till sitt hem. Johan 19:26-27.

Av dessa ord är uppenbart att Herren talade till henne, så som hon tänkte om Honom på korset – fast Han inte kallade henne moder utan kvinna – och att Han flyttade över modersnamnet på dem som betecknas med lärjungen. Därför löd Hans ord till lärjungen: Där är din moder! Förhållandet framstår än tydligare av Herrens egna ord hos Matteus:

Jesus frågade fariséerna, i det Han sade: Vad tänker ni om Kristus? Vems son är Han? Davids, sade de till Honom. Han sade till dem: Hur kan då David i anden kalla Honom Herre och säga: Herren sade till min Herre: Sitt på Min högra sida, till dess Jag har gjort Dina fiender till Din fotapall. Om nu David därför kallar Honom Herre, hur kan Han då vara hans son? Och ingen kunde svara Honom ett ord. Matteus 22:41–slutet; Markus 12:35–37; Lukas 20:42–44.

Följaktligen var Han inte mera Davids son till köttet.

4. Vad vidare frånskiljandet och avklädandet av det mänskliga från modern angår, så måste det tilläggas att de inte har något begrepp om detta som endast har kroppsliga föreställningar om Herrens Mänskliga och tänker om detta på samma sätt som om en annan människas mänskliga. För dessa människor utgör detta en förargelseklippa. De vet inte, att sådant livet är, sådan är personen, och att livets Gudomliga Vara (Esse), eller Jehovah, var Herren från avlelsen, och att ett lika beskaffat livets Vara (Esse) manifesterade sig i Hans Mänskliga genom föreningen.