З творів Сведенборга

 

Arcana Coelestia #6343

Вивчіть цей уривок

  
/ 10837  
  

6343. ‘Tu robur meum’: quod significet quod per illam potentia bono, constat ex repraesentatione ‘Reubenis’ qui hic est ‘tu’, quod sit fides intellectu, de qua mox supra n. 6342; et ex significatione ‘roboris’ quod sit potentia quae bono 1 ; quod potentiam attinet, nempe potentiam cogitandi et volendi, 2 percipiendi, bonum faciendi, credendi, dissipandi falsa et mala, illa omnis est ex bono per verum, bonum est principale et verum est modo instrumentale, n. 3 3563, 4931, 5623. Quod significetur potentia quae bono, est quia ‘robur’ illam potentiam significat, at ‘vires’ potentiam veri; inde est quod per ‘principium virium mearum’, ut mox sequitur, significetur prima potentia vero; vox enim per quam exprimuntur ‘vires’ in lingua originali, in Verbo praedicatur de vero, at vox per quam exprimitur ‘robur’ praedicatur de bono.

[2] Quod Verbum sit sanctum, ac sanctissimum in interioribus suis, patet manifeste ex eo quod in singulis Verbi sit conjugium caeleste, nempe conjugium boni et veri, ita caelum; et quod in intimo sensu in singulis sit conjugium Divini Humani Domini cum regno Ipsius et Ecclesia, immo in supremo sensu quod sit unio Ipsius Divini ac Divini Humani in Domino, haec sanctissima insunt singulis Verbi, manifestum indicium quod Verbum ex Divino descenderit; quod ita sit, constare potest ex eo quod ubi dicitur de bono etiam dicatur de vero, et ubi dicitur de interno etiam dicatur de externo; sunt etiam voces quae constanter significant bonum, et voces quae constanter verum, et voces quae utrumque tam bonum quam verum; et si non significant usque praedicantur de illis aut involvunt illa, ex praedicatione et significatione 'istarum vocum patet quod in singulis, ut dictum est, sit conjugium boni et veri, hoc est, conjugium caeleste, inque intimo et supremo sensu conjugium Divinum quod in Domino, ita Ipse Dominus;

[3] hoc ubivis apparet, sed non evidenter quam in illis locis ubi repetitiones sunt ejusdem rei mutatis solum vocibus; sicut in hoc capite ubi de Reubene, Tu robur meum, et principium virium mearum: tum, excellens eminentia et excellens valore; ibi ‘robur’ se refert ad bonum et ‘vires’ ad verum; ac ibi ‘excellens eminentia’ se refert ad verum et ‘excellens valore’ ad bonum: pariter in sequente versu de Reubene, Ascendisti cubilia patris tui, tum profanasti, stratum meum ascendit: similiter in sequentibus de Shimeone et Levi, Maledicta ira eorum quia vehemens, et excandescentia eorum quia dura, dividam eos in Jacobo, et dispergam eos in Israele, vers. 7; ubi ‘ira’ significat aversionem a bono et ‘excandescentia’ aversionem a vero; et ‘Jacob’ est externum Ecclesiae, ac ‘Israel’ est internum ejus: tum de Jehudah, Celebrabunt te fratres tui, ... incurvabunt se tibi filii patris tui, vers. 8: porro, Alligat ad vitem asellum suum, et ad vitem praestantem filium asinae suae. Lavit in vino vestimentum suum, et in sanguine uvarum velamen suum, vers. 11: de Zebulone, Ad portum marium habitabit, et is ad portum navium, vers. 13: de Dane, Erit serpens super via, serpens jaculus super semita, vers. 17

[4] Similia in Psalmiis et apud Prophetas frequenter occurrunt; ut apud Esaiam,

Babel non habitabitur in aeternum, non incoletur usque in generationem et generationem.... Propinquum est tempus ejus, et veniet, et dies ejus non extrahentur, 13:20, 22:

apud eundem,

Quaerite desuper in libro Jehovae, et legite; Ullum de illis non deerit, unum alterum non desiderabunt; nam ore Ipse praecepit, et spiritus Ipsius Ipse collegit illa. Idemque jecit illis sortem, et manus distribuit illis per normam: usque in aeternum possidebunt illam, in generationem et generationem habitabunt in illa, 34:16, 17;

ita in mille aliis locis; qui non scit quod voces in Verbo significativae spiritualium et caelestium sint, et quod quaedam dicantur de bono, quaedam autem de vero, non aliter credere potest quam quod talia sint repetitiones solum dictae ut impleant, ac ita in se inanes; inde est quod qui sinistre de Verbo cogitant, talia etiam referant inter argumenta contemptus; cum tamen ipsissima Divina inibi recondita sunt, 4 nempe conjugium caeleste, quod est ipsum caelum, et Conjugium Divinum, quod est Ipse Dominus; est hic ille sensus gloria in qua est Dominus, et sensus 5 litteralis est nubes in qua illa gloria, Matth, 24:30, Luc. 21:27;

videatur Praefatio ad Gen. xviii, tum n. 5922.

Примітки:

1. The Manuscript inserts inde per tu robur meum, significatur per fidem potentia bono.

2. et quoque bonum faciendi ut et credendi, tum

3. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

4. nempe ipsum caelum, ac in supremo sensu Ipse Dominus; est enim

5. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

З творів Сведенборга

 

Arcana Caelestia #2441

Вивчіть цей уривок

  
/ 10837  
  

2441. Att orden ’solen hade gått upp över jorden’ betyder den yttersta tiden, som kallas den Yttersta Domen, är tydligt av det som ’soluppgång’ står för, när det handlar om Kyrkans tidsperioder och tillstånd. Att med dagens tider, liksom också med årstiderna, avses de på varandra följande tillstånden inom Kyrkan har redan visats i nr 2323, och att med ’morgonrodnad’ eller ’morgon’ förstås Herrens Ankomst eller Hans rikes annalkande har visats i nr 2405. Sålunda är ’solens uppgång’ eller dess fortskridande över jorden Hans närvaro, och detta av det skälet att såväl solen som östern, där solen går upp, betecknar Herren – ’solen’, se nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, och ’östern’, nr 101.

[2] Orsaken till att Herrens närvaro är identisk med den yttersta tiden, som kallas domen, beror på att Herrens närvaro medför att de goda skiljs från de onda, vilket i sin tur medför att de goda lyfts upp till himlen och att de onda kastar sig själva ned i helvetet. Ty i livet efter detta är Herren Sol för hela himlen, se nr 1053, 1521, 15291531. Solen är verkligen den Gudomliga himmelska manifestationen på Hans Kärlek som uppenbarar sig inför deras ögon som solen och alstrar själva ljuset i himlen. I den mån därför som någon i livet efter detta är i himmelsk kärlek lyfts denne upp till detta himmelska ljus som kommer från Herren. Men i den mån någon avlägsnar sig från den himmelska kärleken kastar sig denne bort från detta ljus och in i helvetets mörker.

[3] Det är just av denna orsak som ’soluppgång’ – varmed Herrens närvaro betecknas – innebär såväl de godas frälsning som de ondas fördömelse. Och det är också orsaken till att det nu först sägs att ’Lot kom till Soar’, det vill säga att de frälstes som här förebildas genom Lot, och omedelbart därpå att ’Jehovah lät svavel och eld regna över Sodom och Gomorra’, det vill säga de onda fördömdes.

[4] För dem som här prisgett sig åt egenkärlekens och världskärlekens ondska, det vill säga de som hatar allt som har att göra med kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, ser verkligen himlens ljus ut som stockmörker. Det är därför som det i Ordet sägs att solen för dessa människor har förmörkats, varmed menas att de har förkastat allt som rör kärlek och människokärlek och antagit allt som strider mot dessa kärleksarter, såsom hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig skall Jag täcka över himlarna och förmörka dess stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månens ljus skall inte lysa mer. Alla de strålande ljusen i himlarna skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Var och en kan se att med ’att täcka över himlarna’, ’att förmörka stjärnorna’, ’att täcka över solen’ och ’att förmörka de strålande ljusen’ betecknas något helt annat än vad orden anger.

[5] Likaså hos Jesaja:

Solen skall gå mörk upp, och månens ljus skiner inte. 13:9-10.

Och hos Joel:

Solen och månen förmörkas, och stjärnorna drar tillbaka sitt sken. Joel 2:2, 10.

Detta visar därför vad som förstås med dessa Herrens ord, när Han beskrev Kyrkans sista tid, som kallas domen, hos Matteus:

Strax efter dessa dagars plåga skall solen förmörkas, och månen inte ge något ljus, och stjärnorna skall falla från skyn. Matteus 24:29.

Med ’sol’ menas inte solen, inte heller med ’måne’ månen, inte heller med ’stjärnor’ stjärnorna, utan med ’solen’ förstås kärlek och människokärlek mot nästan, med ’månen’ tron därifrån och med ’stjärnorna’ insikter i det goda och sanna, vilka sägs ha förmörkats, förlorat sitt ljus och fallit från skyn, när erkännandet av Herren och kärleken till Honom och människokärleken mot nästan upphört att längre finnas till. Och när dessa inte längre existerar, då tar egenkärleken tillsammans med falskhet av olika slag därifrån människan i besittning, ty det ena är en följd av det andra.

[6] Detta förklarar också följande hos Johannes:

Den fjärde ängeln tömde sin skål i solen, och den fick lov att sveda människorna med eld. Därför sveddes människorna i stark hetta, och de hädade Guds namn. Uppenbarelseboken 16:8-9.

Också detta syftar på Kyrkans sista tid, när all kärlek och människokärlek håller på att utslockna, eller för att uttrycka det på vanligt språk, då någon tro inte längre finns. Tillintetgörelsen av kärleken och människokärleken förstås med att skålen tömdes i solen. Följaktligen syftar det här på egenkärleken och dess begärelser, när det heter att människorna sveddes i eld och stark hetta, och detta ledde till att de hädade Guds namn.

[7] Med ’sol’ förstods i den Forngamla Kyrkan inte något annat än Herren och den Gudomliga himmelska manifestationen av Hans kärlek. Människorna i denna Kyrka hade därför för sed att vända sig mot den uppgående solen när de bad, dock utan att därvid tänka på solen som sådan. Men senare, när deras efterkommande förlorat även denna sed jämte alla övriga förebildande och betecknande symboler, började de att dyrka själva solen och månen. Denna sorts dyrkan spred sig till flera folkslag, så att man till och med invigde tempel åt solen och månen och reste stoder. Då nu solen och månen fick en diametralt motsatt innebörd, så förstås med dem kärleken till sig själv och världen, vilka står i bjärt kontrast till himmelsk och andlig kärlek.

[8] Med solens och månens dyrkan förstås därför i Ordet dyrkan av sig själv och världen, såsom hos Mose:

För att du inte skall lyfta dina ögon upp till himlen och se solen, och månen och stjärnorna, himlens hela härskara, och du förleds och bugar för dem och tjänar dem. 5 Mosebok 4:19.

Och hos densamme:

Om någon man eller kvinna går bort och tjänar andra gudar och bugar inför dem, och inför solen eller månen, eller inför himlens hela härskara, något som Jag inte har föreskrivit, då skall du stena dem med stenar, och de skall dö. 5 Mosebok 17:3, 5.

De förändrade den forna gudsdyrkan till en sådan avgudadyrkan, när de inte längre trodde att något invärtes betecknades med kyrkans religiösa ceremonier, utan enbart det som är utvärtes.

[9] Likaså hos Jeremia:

På den tiden skall man kasta Juda konungars och furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems invånares ben inför solen och månen och himlens hela härskara, som de har älskat och som de har tjänat. Jeremia 8:1-2.

’Solen’ står för egenkärleken och dess begärelser. ’Att kasta benen’ betecknar det helvetiska som fanns hos sådana människor.

Hos samme profet:

Han skall slå sönder bildstoderna i solens hus, som är Egyptens land, och Egyptens gudars hus skall han bränna upp med eld. Jeremia 43:13.

’Bildstoderna i solens hus’ står för dyrkan av sig själv.

  
/ 10837  
  

Біблія

 

1 Mosebok 19

Дослідження

   

1 Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot dem och föll ned till jorden på sitt ansikte

2 och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja stanna på gatan över natten.»

3 Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åto.

4 Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.

5 Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få känna dem.»

6 Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig

7 och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.

8 Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män, eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»

9 Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne, en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot och stormade fram för att spränga dörren.

10 Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset och stängde dörren.

11 Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.

12 Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg, eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.

13 Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva dem.»

14 Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han skämtade.

15 När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade: »Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens missgärning

16 Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de honom.

17 Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten. Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»

18 Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.

19 Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan hinner mig, så att jag omkommer.

20 Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så liten -- på det att jag må bliva vid liv.»

21 Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.

22 Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du har kommit dit.» Därav fick staden namnet Soar .

23 Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till Soar,

24 lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över Sodom och Gomorra;

25 och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken.

26 Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då blev hon en saltstod.

27 Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där han hade stått inför HERREN,

28 och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik röken från en smältugn.

29 Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han omstörtade städerna där Lot hade bott.

30 Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och han bodde med sina båda döttrar i en grotta.

31 Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all världens sedvänja.

32 Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader

33 Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.

34 Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader

35 Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.

36 Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.

37 Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från honom härstamma moabiterna ända till denna dag.

38 Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi; från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.