2831. Att orden ’bakom honom fastnad i ett snår’ betyder insnärjd i naturlig kunskap framgår av det som förstås med ’fastnad i’ som är insnärjd eller intrasslad i, och av det som ’snår’ eller det som är intrasslat betyder som är naturlig kunskap, varom följer. De som är andliga är snärjda eller fångade i naturlig kunskap vad rör sanningar i tron, och detta av följande orsak. De som är andliga har inte förnimmelse av det goda och det sanna, så som de har som är himmelska. I stället för förnimmelse har de samvete, som är danat av olika slag av godhet och sanning i tron, vilka de från tidig barndom inhämtat av föräldrar och lärare, och sedan av den troslära som de fötts till. De som inte har förnimmelse av det goda och sanna kan inte bestyrkas på annat sätt än av blotta kunskapsfakta. Var och en gör sig i varje fall någon föreställning om det som han lärt, ävenså av trons olika slag av godhet och sanning. Utan någon föreställning blir inte något kvar i minnet annat än som något utan innehåll. Allt som tjänar som bekräftelse – inhämtat ifrån andra insikter, och även ifrån det som är av blott kunskapsmässig natur – plussas till och gör föreställningen fylligare. Just detta att föreställningen bekräftats av åtskilligt gör att den inte bara blir kvar i minnet och därifrån kan framkallas i tanken, utan också att tron kan inges i den.

[2] Vad förnimmelsen allmänt sett angår, så skall här – därför att det är så få som vet vad förnimmelse är – följande anföras. Det finns förnimmelse av det som är gott och sant i himmelska och andliga ting, det finns förnimmelse av vad som är rätt och billigt i det offentliga livet och det finns förnimmelse av vad som är hedervärt i det privata livet. När det gäller förnimmelsen av gott och sant i himmelska och andliga ting, så är detta en förnimmelse som de mera inre änglarna har från Herren. Det var också den förnimmelse som människorna i den Fornäldsta Kyrkan hade, och det är den förnimmelse som himmelska människor har, som intas av kärlek till Herren. De vet ögonblickligen av en viss inre varseblivning om något är gott och om något är sant, ty Herren inger dem det, därför att de är genom kärlek förbundna med Herren. Men andliga människor har inte en sådan förnimmelse av gott och sant i himmelska och andliga ting. I stället för förnimmelse har de samvete, som förmanar. Samvetet är emellertid, som framhållits, bildat av insikter i vad som är gott och sant, som man har inhämtat av föräldrar och lärare och sedan genom egna studier av läran och Ordet. Och till dessa insikter sätter de sin tro, även om dessa kanske inte omfattar skilda slag av godhet och sanning i någon större utsträckning. Detta innebär att människor kan ha samvete som härrör ur vitt skilda läror. Även hedningarna har enligt sin religion något som liknar samvete.

[3] Det faktum att de som är andliga inte har förnimmelse av det goda och sanna i tron, utan säger och tror det vara sant som de har lärt sig och begripit, kan man klart inse, när man vet att var och en brukar säga att just hans trossatser är de som är sanna – ja kättare mer än andra – och när man också vet att de inte kan se, än mindre erkänna, det egentligen sanna, även om tusen skäl talar för det. Var och en kan ju pröva sig själv, om han från någon annan källa kan förnimma om något är sant och om han inte, när den klaraste sanning läggs fram för honom, ändå inte erkänner den. Som exempel kan här nämnas den som gör tron och inte kärleken till det väsentliga för frälsningen. Även om allt det lästes för honom som Herren har talat om rörande kärleken och människokärleken, se nr 2371, och även om han från Ordet kände till att hela Lagen och Profeterna går ut på kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, så skulle han ändå envist hålla fast vid föreställningen om tron och säga att den allena frälser. Det förhåller sig helt annorlunda med dem som är i himmelsk och andlig förnimmelse.

[4] Men vad förnimmelsen angår om vad som är rätt och billigt i det offentliga livet, så har de i världen som är förnuftiga detta tillsammans med förnimmelsen av vad som är hederligt i det privata43 livet. Vad rör dessa två typer av förnimmelser, så skiljer sig den ena människan från den andra. Men detta medför ingalunda att dessa människor har förnimmelse av det goda och sanna i tron, därför att detta slag av förnimmelse är en högre eller mera inre förnimmelse och flyter från Herren in genom den innersta förnuftsdelen.

[5] En ytterligare orsak till att andliga människor inte har förnimmelse av det goda och sanna i tron är att det goda och sanna inte är plantat in i viljedelen av deras sinnen såsom hos himmelska människor, utan in i förståndsdelen av deras sinne, se nr 863, 875, 927, 1023, 1043, 1044, 2256. Med detta följer att andliga människor inte kan komma till den första graden av det ljus som himmelska människor befinner sig i, nr 2718, utan befinner sig i jämförelse med dem i dunkel, nr 1043, 2708, 2715. Detta medför att de som är andliga är insnärjda i naturlig kunskap i vad avser sanningarna i tron.

[6] Vad det beträffar att ’ett snår’ eller ’en insnärjning’ i den invärtes meningen betyder naturlig kunskap, det vill säga kunskapsfakta som får fäste blott i det yttre minnet, så kan även detta läsas ut av andra ställen i Ordet.

Hos Hesekiel:

Se, Assyrien var en ceder på Libanon med skönt lövverk och skuggrik krona och av ståtlig höjd och med sin stam bland hoptrasslade grenar. 31:3.

Detta har avseende på ’Egypten’, som står för kunskap, nr 1164, 1165, 1186, 1462. ’Assyrien’ står för det förnuftiga, nr 119, 1186, som i Ordet också är ’en ceder’ och också ’Libanon’. ’Bland intrasslade grenar’ står för bland kunskapsfakta, ty det mänskliga förnuftiga grundas på de kunskapsfakta som det känner till och som det råder över.

[7] Hos samme profet:

Så sade Herren Jehovih: Eftersom du är så upplyftad i höjden, och han har rest sin stam upp bland ett insnärjt grenverk och har förhävt sig i sitt hjärta över att vara så hög, så skall främlingar, de våldsamma bland folkslagen, utrota honom, och de skall fördriva honom. 31:10, 12.

Detta syftar på Egypten. ’Att resa sin stam upp bland ett insnärjt grenverk’ står för att hålla sig uteslutande till kunskapsfakta och utifrån dessa fakta betrakta andliga, himmelska och Gudomliga ting.

Hos samme profet:

Det är så för att inget bland alla träd som växer vid vattnen skall förhäva sig i sin höjd och resa sin stam bland insnärjda grenar, och för att ingen som dricker vatten skall nå över dem i sin höjd, ty alla de skall ges åt döden, till den lägre jorden i mitten av människors söner till dem som går ner i gropen. Hesekiel 31:4.

Detta syftar på dem som genom resonemang, grundade på kunskapsfakta, vill tränga in i trons mysterier. Sådana människor förblindar sig fullständigt, se nr 215, 232, 233, 1072, 1911, 2196, 2203, 2568, 2588. Resonemang som förs med stöd uteslutande av kunskaps- eller minnesfakta är ’att resa sin stam upp bland insnärjda grenar’.

Hos samme profet:

Den hade starka skott, lämpliga till härskarspiror, och höjde sig upp bland insnärjda grenar. Hesekiel 19:1.

Här är innebörden densamma.

[8] Hos samme profet:

De slagna i Israel mitt ibland deras avgudabilder, runt omkring deras altaren, och under varje grönt träd och under varje snårig ek. 6:13.

Detta syftar på en dyrkan som de tänker ut åt sig som har en tro på sig själva, således på det som de kläcker ut på grundval av kunskapsfakta. ’En snårig ek’ står för kunskapsfakta, så som de förekommer i detta särskilda tillstånd, med ’ek’ förstås förnimmelser som uppkommer ur kunskapsfakta, se nr 1442, 1443, 2144. Detsamma förekommer även på andra ställen hos samme profet:

De såg varje hög kulle och varje träd med snårigt grenverk, och de offrade där sina slaktoffer. 20:28.

’Träd med snårigt grenverk’ står för sådant som Ordet inte föreskriver, utan för det egna vetandet. Att gudstjänsten brukade äga rum i lunder och för sin innebörd var beroende av hur träden var beskaffade, se nr 2722.

[9] Hos Jesaja:

Ty ondskan skall brinna som en eld, den skall förtära törne och tistel och skogens hopsnärjda grenverk. 9:18.

’Törne och tistel’ står för falskhet och onda begär, ’hopsnärjda grenverk’ för det kunskapsmässiga.

Hos samme profet:

Jehovah Sebaot skall hugga ned skogens hopsnärjda grenverk med en yxa, och Libanon skall falla för den väldige. 10:34.

’Skogens hopsnärjda grenverk’ står för det kunskapsmässiga, ’Libanon’ för förnuftsbegrepp.

Hos Jeremia:

Res upp ett banér emot Sion, ty Jag skall låta ont komma från norr, och en stor förstörelse. Ett lejon har rest sig upp ur sitt snår, en folkslagens fördärvare har brutit upp, och gått ut ur sin boning för att göra ditt land till en ödemark. Dina städer kommer att förstöras och lämnas utan invånare. Jeremia 4:6-7.

’Fram ur sitt snår’ står för det blott kunskapsmässiga, och det som ’reser sig upp’ ur detta och försöker tränga in i Gudomliga arkana ’gör landet till en ödemark’, det vill säga lägger Kyrkan öde.

[10] Orsaken till att kunskapsfakta i Ordet kallas ’snår’ är att kunskapsfakta till sin beskaffenhet liknar snår, i synnerhet när egenkärlekens och världskärlekens begärelser och falska grundsatser utövar inflytande på dem. Himmelsk och andlig kärlek är en kärlek som bringar i ordning de kunskapsfakta som hör till det utvärtes minnet, medan egenkärleken och världskärleken kastar ordningen över ända och bringar oreda i allt där. Detta märker inte människan, därför att hon uppfattar som ordning det som i själva verket är oordning, som gott det som i själva verket är ont och som sant det som i själva verket är falskt. På detta sätt befinner sig allt detta liksom ’i ett snår’. Inte heller märker hon detta, därför att allt som hör till det utvärtes minnet, där kunskapsfakta har sitt säte, i jämförelse med det som hör till det invärtes minnet, där förnuftsbegreppen har sitt säte, befinner sig liksom i ett snår, eller i en dyster skogstrakt. Hur skuggigt, dystert och mörkt det jämförelsevis är där kan människan inte veta så länge hon lever i kroppen, ty hon menar då att all vishet och förståndighet härrör från kunskapsfakta. Men hon kommer att få veta det, när hon i livet efter detta kommit i det som hör till det invärtes minnet. I det utvärtes minnet, som är säreget för människan medan hon lever i världen, är det inte något som det råder mer brist på än ljus av vishet och förståndighet. Men att allt där är jämförelsevis mörkt, oordnat och snårigt, se nr 2469–2494.

2722. Att med orden ’han planterade en lund vid Beer-Seba’ förstås läran därifrån med de insikter som formar den samt dess beskaffenhet framgår av det som menas med ’en lund’ och av det som menas med ’Beer-Seba’. Vad ’lundar’ angår så förrättades i den Forngamla Kyrkan helig gudstjänst på berg och i lunder – på berg, därför att ’berg’ betecknade det himmelska i gudsdyrkan, i ’lunder’, därför att de betecknade det andliga i den. Så länge denna Kyrka, den Forngamla Kyrkan, bevarade sin enkelhet och klarhet var dess gudstjänst på berg och i lunder helig. Orsaken var den att allt himmelskt, vilket tillhör kärleken till Herren och människokärleken, förebildades genom högt belägna och upphöjda platser, såsom berg och kullar, medan allt andligt, som härledde sig från det himmelska, förebildades genom platser med fruktbärande och lövrik växtlighet, såsom trädgårdar och lunder. Men sedan de förebildande och betecknande sinnebilderna började bli avgudiska, därför att man dyrkade utvärtes ting utan något motsvarande invärtes, då blev denna heliga dyrkan ohelig. De förbjöds därför att hålla gudstjänst på berg och i lunder.

[2] Att de gamle höll helig gudstjänst på berg framgår av det som sägs om Abraham i kapitel 12 i Första Moseboken:

Han flyttade därifrån till berget öster om Betel och slog där upp sitt tält, så att han hade Betel åt havet till och Ai i öster. Och han byggde där ett altare och åkallade Jehovahs namn.

1 Mosebok 12:8; (nr 1449–1455).

Det framgår också av det som ’ett berg’ betecknar som är det himmelska i kärleken, nr 795, 796, 1430. Att de även höll helig gudstjänst i lunder är tydligt av det som sägs i denna vers: ’Abraham planterade en lund vid Beer-Seba och åkallade där Jehovahs, den Evige Gudens, namn’, och likaså av det som menas med ’en trädgård’ som är förståndighet, nr 100, 108, 1588, och med ’träd’ som är förnimmelser, nr 103, 2163. Att gudstjänst på berg och i lunder förbjöds är tydligt av följande hos Mose.

Du skall inte plantera åt dig en lund med något slag av träd vid Jehovahs, din Guds, altare, det som du skall göra åt dig. Inte heller skall du resa åt dig någon stod, som Jehovah, din Gud, hatar. 5 Mosebok 18:21-22.

Hos densamme:

Ni skall bryta ned hedningarnas altaren, slå sönder deras stoder och hugga ned deras lunder. 2 Mosebok 24:13.

De befalldes också att bränna ned hedningarnas lunder med eld, 5 Mosebok 12:3.

[3] Då nu judarna och israeliterna, hos vilka den Forngamla Kyrkans förebildande riter infördes, blott levde i det som var utvärtes och i hjärtat inte var annat än avgudadyrkare och varken hade eller ville ha någon kunskap om någonting av invärtes natur eller om livet efter döden och inte heller visste om att Messias’ rike var ett himmelskt rike, så medförde det att de, så ofta de var i frihet, förrättade ohelig gudstjänst på berg och kullar och också i lunder och skogar. De anlade även höga platser åt sig som ersättning för berg och kullar och snidade åt sig bilder av lunder som ersättning för lunder, något som framgår av många ställen i Ordet, såsom exempelvis i Domarboken:

Israels barn tjänade baalerna och snidade lunderna. Domarboken3:7.

Och i Konungaboken:

Israel gjorde lunder åt sig och förtörnade med dem Jehovah.1 Konungaboken 14:15.

Och på annat ställe i samma bok:

Juda byggde sig offerhöjder och reste åt sig stoder och anlade lunder, på alla höga kullar, och under varje lövrikt träd. 1 Konungaboken 14:23.

Och på annat ställe i Konungaböckerna:

De hade byggt sig offerhöjder i varje stad. Och de hade rest bildstoder och lunder på varje hög kulle och under varje lövrikt träd.

2. Konungaboken 17:9-10.

Och på annat ställe i samma bok:

Manasse, Judas konung, byggde altaren åt Baal och anlade en lund, liksom Ahab, Israels konung, hade gjort. Och den snidade bilden av en lund, som han hade gjort, placerade han i Guds hus. 2 Konungaboken 21:3, 7.

Av ovanstående är uppenbart att de gjorde sig snidade bilder av en lund. Att dessa bilder förstördes av konung Josia omnämns i samma bok:

Josia lät dem föra ut ur Jehovahs tempel alla kärl som blivit gjorda åt Baal och för lunden, och för solen, och för månen, och för himlens hela härskara. Och han lät bränna upp dem utanför Jerusalem och väven till tälten som kvinnorna hade vävt /i Jehovahs hus/ för lunden. Han högg också ned lunderna, som Salomon hade gjort samt lunden, i Betel, som Jerobeam hade gjort.

2. Konungaboken 23:4, 6-7, 13–15.

Att konung Hiskia lät förstöra dylika ting omnämns också i samma bok:

Hiskia, konung i Juda, lät röja undan de höga platserna, krossa stoderna och hugga ned lunden och bryta sönder bronsormen, som Mose hade gjort. 2 Konungaboken 18:4.

[4] Bronsormen var, det är känt, helig under Moses tid, men när det utvärtes dyrkades blev den ohelig och krossades. Detta skedde av samma skäl som gudstjänst på berg och i lunder förbjöds. Det sagda framgår än tydligare hos profeterna, såsom hos Jesaja:

Ni som blir upphetsade bland gudarna under varje lövrikt träd, som dräper barnen i floderna, under utskjutande bergsklippor. Även åt floderna utgjöt ni drickoffer, bar ni fram spisoffer. På höga och lövrika berg placerade ni er boning, och där infann ni er för att offra slaktoffer. 57:5–7.

Hos samme profet:

På den dagen skall människan blicka upp till sin Görare, och hennes ögon skall se upp till Israels Helige. Och hon skall inte vända sin blick till de altaren som hennes händer gjort och skall inte se vad hennes fingrar gjort, inte på lunderna eller på solstoderna. 17:7-8.

Hos Mika:

Jag skall utrota dina snidade bilder och dina stoder ur din mitt. Och du skall inte mer buga för dina händers verk. Och Jag skall utrota dina lunder från din mitt och förstöra dina städer. Mika 5:13-14.

Hos Hesekiel:

Att de dräpta må ligga mitt ibland sina avgudar, runt omkring sina altaren på alla höga kullar, på alla bergstoppar och under varje lövrikt träd och under varje grenrik ek, på det ställe där de offrade vilans lukt åt sina avgudar. 6:13.

[5] Av allt vad här ovan anförts framgår vad som var upphovet till avgudadyrkan, nämligen en dyrkan av föremålen som sådana, som var förebildande och bar på en andlig mening. De fornäldsta människorna som levde före floden såg i varje enskilt ting – i bergen, kullarna, slätterna och dalarna, i trädgårdarna, lunderna, skogarna, floderna och vattnen, i åkrarna och grödorna, i träden av alla slag, även i djuren av alla slag och i stjärnhimlens lysande kroppar – någonting som utgjorde ett förebildande och meningsfullt tecken på Herrens rike. Men de lät aldrig sina ögon dröja länge vid dylika föremål. Ty för dem tjänade dessa blott som hjälpmedel att tänka på himmelska och andliga företeelser, som finns i Herrens rike. Och detta var så mycket mer fallet som det inte fanns något i hela naturen som inte tjänade dessa människor som medel. Det förhåller sig i sanning så att allt, stort som smått, i naturen förebildar. Nu för tiden är detta emellertid ett arkanum, som knappast någon är beredd att tro på. Men sedan det som är himmelskt – vilket väsentligen är kärleken till Herren – hade gått förlorat hos människan, befinner sig människosläktet inte mer i det tillståndet, det vill säga i ett tillstånd att från jordiska företeelser som förmedlande objekt se himmelska och andliga företeelser som hör till Herrens rike.

[6] Men de gamle efter floden visste dock av /muntlig/ tradition att världsliga objekt och fenomen hade dylik motsvarande andlig innebörd, och eftersom dessa hade en sådan innebörd, betraktade de dem som heliga. Därifrån härledde sig den förebildande gudstjänsten i den Forngamla Kyrkan, vilken såsom varande andlig inte var i besittning av någon förnimmelse, utan endast kunskap om hur något förhöll sig. Ty i jämförelse med den Fornäldsta Kyrkan befann sig denna Kyrka i dunkel, nr 2715. De dyrkade dock inte de utvärtes tingen, utan med dessa som medel erinrade de sig de invärtes tingen. Och när de vände sig till dessa förebildningar och meningsfulla tecken var de därför i en helig dyrkan. De kunde vända sig till dessa, därför att de var gripna av andlig kärlek, det vill säga av människokärlek, som de gjorde till det väsentliga i gudsdyrkan, och därför kunde också det som är heligt från Herren inflyta i deras gudsdyrkan. Men när tillståndet hos människosläktet blev så förändrat och förvänt att de avlägsnade sig från det goda i människokärleken och således inte längre trodde att det fanns ett himmelrike eller ett liv efter döden, utan menade – såsom man också menar nu för tiden – att deras betingelser inte var olika djurens (utom det att de som mänskliga varelser kunde tänka), då förvandlades den heliga förebildande dyrkan i en avgudadyrkan, och de utvärtes tingen började att dyrkas. Det var därför som kulten bland många hedningar vid denna tid – och även bland judarna och israeliterna – inte var förebildande, utan var en dyrkan av de föremål och fenomen som förebildade och betecknade, det vill säga av utvärtes ting utan något invärtes.

[7] Vad lunder angår så hade dessa bland de gamle olika innebörd allt efter de där befintliga trädslagen. Lunder med olivträd betecknade det himmelska i gudsdyrkan, lunder med vinträd det andliga i gudsdyrkan, medan lunder med fikonträd, cedrar, furor, popplar och ekar betecknade åtskilligt som var av himmelskt och andligt slag. Här nämns emellertid helt enkelt ’en lund’ eller en plantering av träd, varmed förstås det som hör till det förnuftsmässiga som fogats till läran och dess insikter. Ty med träd betecknas allmänt sett förnimmelser, nr 103, 2163, men när de har avseende på den andliga Kyrkan betecknar de insikter, därför att den andliga Kyrkans människa inte har andra förnimmelser än dem som hon som får genom insikter hämtade ur läran eller ur Ordet. Ty sådana insikter blir en del av hennes tro, och följaktligen en del av hennes samvete, från vilket hon har förnimmelse.