2831. Att orden ’bakom honom fastnad i ett snår’ betyder insnärjd i naturlig kunskap framgår av det som förstås med ’fastnad i’ som är insnärjd eller intrasslad i, och av det som ’snår’ eller det som är intrasslat betyder som är naturlig kunskap, varom följer. De som är andliga är snärjda eller fångade i naturlig kunskap vad rör sanningar i tron, och detta av följande orsak. De som är andliga har inte förnimmelse av det goda och det sanna, så som de har som är himmelska. I stället för förnimmelse har de samvete, som är danat av olika slag av godhet och sanning i tron, vilka de från tidig barndom inhämtat av föräldrar och lärare, och sedan av den troslära som de fötts till. De som inte har förnimmelse av det goda och sanna kan inte bestyrkas på annat sätt än av blotta kunskapsfakta. Var och en gör sig i varje fall någon föreställning om det som han lärt, ävenså av trons olika slag av godhet och sanning. Utan någon föreställning blir inte något kvar i minnet annat än som något utan innehåll. Allt som tjänar som bekräftelse – inhämtat ifrån andra insikter, och även ifrån det som är av blott kunskapsmässig natur – plussas till och gör föreställningen fylligare. Just detta att föreställningen bekräftats av åtskilligt gör att den inte bara blir kvar i minnet och därifrån kan framkallas i tanken, utan också att tron kan inges i den.

[2] Vad förnimmelsen allmänt sett angår, så skall här – därför att det är så få som vet vad förnimmelse är – följande anföras. Det finns förnimmelse av det som är gott och sant i himmelska och andliga ting, det finns förnimmelse av vad som är rätt och billigt i det offentliga livet och det finns förnimmelse av vad som är hedervärt i det privata livet. När det gäller förnimmelsen av gott och sant i himmelska och andliga ting, så är detta en förnimmelse som de mera inre änglarna har från Herren. Det var också den förnimmelse som människorna i den Fornäldsta Kyrkan hade, och det är den förnimmelse som himmelska människor har, som intas av kärlek till Herren. De vet ögonblickligen av en viss inre varseblivning om något är gott och om något är sant, ty Herren inger dem det, därför att de är genom kärlek förbundna med Herren. Men andliga människor har inte en sådan förnimmelse av gott och sant i himmelska och andliga ting. I stället för förnimmelse har de samvete, som förmanar. Samvetet är emellertid, som framhållits, bildat av insikter i vad som är gott och sant, som man har inhämtat av föräldrar och lärare och sedan genom egna studier av läran och Ordet. Och till dessa insikter sätter de sin tro, även om dessa kanske inte omfattar skilda slag av godhet och sanning i någon större utsträckning. Detta innebär att människor kan ha samvete som härrör ur vitt skilda läror. Även hedningarna har enligt sin religion något som liknar samvete.

[3] Det faktum att de som är andliga inte har förnimmelse av det goda och sanna i tron, utan säger och tror det vara sant som de har lärt sig och begripit, kan man klart inse, när man vet att var och en brukar säga att just hans trossatser är de som är sanna – ja kättare mer än andra – och när man också vet att de inte kan se, än mindre erkänna, det egentligen sanna, även om tusen skäl talar för det. Var och en kan ju pröva sig själv, om han från någon annan källa kan förnimma om något är sant och om han inte, när den klaraste sanning läggs fram för honom, ändå inte erkänner den. Som exempel kan här nämnas den som gör tron och inte kärleken till det väsentliga för frälsningen. Även om allt det lästes för honom som Herren har talat om rörande kärleken och människokärleken, se nr 2371, och även om han från Ordet kände till att hela Lagen och Profeterna går ut på kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, så skulle han ändå envist hålla fast vid föreställningen om tron och säga att den allena frälser. Det förhåller sig helt annorlunda med dem som är i himmelsk och andlig förnimmelse.

[4] Men vad förnimmelsen angår om vad som är rätt och billigt i det offentliga livet, så har de i världen som är förnuftiga detta tillsammans med förnimmelsen av vad som är hederligt i det privata43 livet. Vad rör dessa två typer av förnimmelser, så skiljer sig den ena människan från den andra. Men detta medför ingalunda att dessa människor har förnimmelse av det goda och sanna i tron, därför att detta slag av förnimmelse är en högre eller mera inre förnimmelse och flyter från Herren in genom den innersta förnuftsdelen.

[5] En ytterligare orsak till att andliga människor inte har förnimmelse av det goda och sanna i tron är att det goda och sanna inte är plantat in i viljedelen av deras sinnen såsom hos himmelska människor, utan in i förståndsdelen av deras sinne, se nr 863, 875, 927, 1023, 1043, 1044, 2256. Med detta följer att andliga människor inte kan komma till den första graden av det ljus som himmelska människor befinner sig i, nr 2718, utan befinner sig i jämförelse med dem i dunkel, nr 1043, 2708, 2715. Detta medför att de som är andliga är insnärjda i naturlig kunskap i vad avser sanningarna i tron.

[6] Vad det beträffar att ’ett snår’ eller ’en insnärjning’ i den invärtes meningen betyder naturlig kunskap, det vill säga kunskapsfakta som får fäste blott i det yttre minnet, så kan även detta läsas ut av andra ställen i Ordet.

Hos Hesekiel:

Se, Assyrien var en ceder på Libanon med skönt lövverk och skuggrik krona och av ståtlig höjd och med sin stam bland hoptrasslade grenar. 31:3.

Detta har avseende på ’Egypten’, som står för kunskap, nr 1164, 1165, 1186, 1462. ’Assyrien’ står för det förnuftiga, nr 119, 1186, som i Ordet också är ’en ceder’ och också ’Libanon’. ’Bland intrasslade grenar’ står för bland kunskapsfakta, ty det mänskliga förnuftiga grundas på de kunskapsfakta som det känner till och som det råder över.

[7] Hos samme profet:

Så sade Herren Jehovih: Eftersom du är så upplyftad i höjden, och han har rest sin stam upp bland ett insnärjt grenverk och har förhävt sig i sitt hjärta över att vara så hög, så skall främlingar, de våldsamma bland folkslagen, utrota honom, och de skall fördriva honom. 31:10, 12.

Detta syftar på Egypten. ’Att resa sin stam upp bland ett insnärjt grenverk’ står för att hålla sig uteslutande till kunskapsfakta och utifrån dessa fakta betrakta andliga, himmelska och Gudomliga ting.

Hos samme profet:

Det är så för att inget bland alla träd som växer vid vattnen skall förhäva sig i sin höjd och resa sin stam bland insnärjda grenar, och för att ingen som dricker vatten skall nå över dem i sin höjd, ty alla de skall ges åt döden, till den lägre jorden i mitten av människors söner till dem som går ner i gropen. Hesekiel 31:4.

Detta syftar på dem som genom resonemang, grundade på kunskapsfakta, vill tränga in i trons mysterier. Sådana människor förblindar sig fullständigt, se nr 215, 232, 233, 1072, 1911, 2196, 2203, 2568, 2588. Resonemang som förs med stöd uteslutande av kunskaps- eller minnesfakta är ’att resa sin stam upp bland insnärjda grenar’.

Hos samme profet:

Den hade starka skott, lämpliga till härskarspiror, och höjde sig upp bland insnärjda grenar. Hesekiel 19:1.

Här är innebörden densamma.

[8] Hos samme profet:

De slagna i Israel mitt ibland deras avgudabilder, runt omkring deras altaren, och under varje grönt träd och under varje snårig ek. 6:13.

Detta syftar på en dyrkan som de tänker ut åt sig som har en tro på sig själva, således på det som de kläcker ut på grundval av kunskapsfakta. ’En snårig ek’ står för kunskapsfakta, så som de förekommer i detta särskilda tillstånd, med ’ek’ förstås förnimmelser som uppkommer ur kunskapsfakta, se nr 1442, 1443, 2144. Detsamma förekommer även på andra ställen hos samme profet:

De såg varje hög kulle och varje träd med snårigt grenverk, och de offrade där sina slaktoffer. 20:28.

’Träd med snårigt grenverk’ står för sådant som Ordet inte föreskriver, utan för det egna vetandet. Att gudstjänsten brukade äga rum i lunder och för sin innebörd var beroende av hur träden var beskaffade, se nr 2722.

[9] Hos Jesaja:

Ty ondskan skall brinna som en eld, den skall förtära törne och tistel och skogens hopsnärjda grenverk. 9:18.

’Törne och tistel’ står för falskhet och onda begär, ’hopsnärjda grenverk’ för det kunskapsmässiga.

Hos samme profet:

Jehovah Sebaot skall hugga ned skogens hopsnärjda grenverk med en yxa, och Libanon skall falla för den väldige. 10:34.

’Skogens hopsnärjda grenverk’ står för det kunskapsmässiga, ’Libanon’ för förnuftsbegrepp.

Hos Jeremia:

Res upp ett banér emot Sion, ty Jag skall låta ont komma från norr, och en stor förstörelse. Ett lejon har rest sig upp ur sitt snår, en folkslagens fördärvare har brutit upp, och gått ut ur sin boning för att göra ditt land till en ödemark. Dina städer kommer att förstöras och lämnas utan invånare. Jeremia 4:6-7.

’Fram ur sitt snår’ står för det blott kunskapsmässiga, och det som ’reser sig upp’ ur detta och försöker tränga in i Gudomliga arkana ’gör landet till en ödemark’, det vill säga lägger Kyrkan öde.

[10] Orsaken till att kunskapsfakta i Ordet kallas ’snår’ är att kunskapsfakta till sin beskaffenhet liknar snår, i synnerhet när egenkärlekens och världskärlekens begärelser och falska grundsatser utövar inflytande på dem. Himmelsk och andlig kärlek är en kärlek som bringar i ordning de kunskapsfakta som hör till det utvärtes minnet, medan egenkärleken och världskärleken kastar ordningen över ända och bringar oreda i allt där. Detta märker inte människan, därför att hon uppfattar som ordning det som i själva verket är oordning, som gott det som i själva verket är ont och som sant det som i själva verket är falskt. På detta sätt befinner sig allt detta liksom ’i ett snår’. Inte heller märker hon detta, därför att allt som hör till det utvärtes minnet, där kunskapsfakta har sitt säte, i jämförelse med det som hör till det invärtes minnet, där förnuftsbegreppen har sitt säte, befinner sig liksom i ett snår, eller i en dyster skogstrakt. Hur skuggigt, dystert och mörkt det jämförelsevis är där kan människan inte veta så länge hon lever i kroppen, ty hon menar då att all vishet och förståndighet härrör från kunskapsfakta. Men hon kommer att få veta det, när hon i livet efter detta kommit i det som hör till det invärtes minnet. I det utvärtes minnet, som är säreget för människan medan hon lever i världen, är det inte något som det råder mer brist på än ljus av vishet och förståndighet. Men att allt där är jämförelsevis mörkt, oordnat och snårigt, se nr 2469–2494.

2715. Två arkana föreligger här. Det ena arkanum är att den andliga människans goda är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda, det andra att denna dunkelhet lyses upp av ljus från Herrens Gudomliga Mänskliga. Vad det förra arkanum angår – att det goda hos den andliga människan är dunkelt i jämförelse med det hos den himmelska människan – så kan man inse detta av det som ovan anförts i nr 2708 om den andliga människans tillstånd i jämförelse med den himmelska människans. Av jämförelsen mellan de bådas tillstånd framgår detta alldeles tydligt.

Hos dem som är himmelska finns själva det goda inplantat i viljedelen av deras sinne, och därifrån fortplantas ljus till deras förståndsdel. Men hos dem som är andliga är hela viljedelen fördärvad, så att de inte har något som helst gott därifrån, och därför plantas av Herren det goda in i förståndsdelen av deras sinne, se nr 863, 875, 895, 927, 928, 1023, 1043, 1044, 2124, 2256. Viljedelen är huvudsakligen den del av människans sinne som äger liv, medan förståndsdelen mottar liv från viljan. Då nu därför viljedelen hos den andliga människan är så fördärvad att den inte är annat än ont, och då nu det onda oavbrutet och ständigt flyter in i hennes förståndsdel därifrån, det vill säga in i hennes tanke, så är det uppenbart att det goda där är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda.

[2] Av vad här ovan anförts följer att de som är andliga inte har en sådan kärlek till Herren som de som är himmelska och följaktligen inte heller har den ödmjukhet som är väsentlig i all dyrkan och genom vilken det goda kan flyta in från Herren – ty ett högmodigt hjärta är överhuvudtaget inte mottagligt, utan allena det som är ödmjukt. Inte heller har de som är andliga en sådan kärlek mot nästan som de som är himmelska, därför att kärleken till sig själv och världen konstant flyter in från viljedelen av deras sinne och fördunklar det goda som hör samman med kärleken mot nästan. Detta torde också stå klart för den som reflekterar över att när han gör gott mot någon, så gör han det för världsliga ändamål. Trots att han sålunda kanske inte medvetet tänker på det, så tänker han ändå på vad han skall få i gengäld av dem som han gjort gott eller av Herren i livet efter detta. Och då nu så är fallet är hans goda förenat med förtjänstsökeri. Det kan också stå klart för honom av att han, när han gjort något gott, är i sitt esse om han kan tala om det för andra och så utmärka sig framför andra. Men de som är himmelska älskar nästan mer än sig själva. De tänker aldrig på att få något i gengäld eller anser sig förmer än andra.

[3] Det goda hos de andliga är dessutom fördunklat av inbillningar till följd av åtskilliga antaganden, som också har sitt ursprung i kärleken till sig själv och världen – ty hurdant det inbillade är även med avseende på tron, se nr 2682, 2689 (slutet). Detta kommer också av det ondas inflytelse från viljedelen i deras sinne.

[4] Det torde dessutom stå klart att det goda hos den andliga människan är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans, därför att hon inte, såsom den himmelska människan, av förnimmelse vet vad som är sant. I stället vet hon vad som är sant genom vad hon fått lära sig av föräldrar och lärare och också av läran i vilken hon är född. Och när hon till detta lägger något av sig själv och av sitt eget tänkande, då är det i de flesta fall sinnena och deras villor samt det förnuftiga och dess skenbarheter som är förhärskande, något som gör det knappt möjligt för henne att erkänna någon ren sanning, sådan som de som är himmelska erkänner. Men det oaktat plantar Herren in det goda i dessa så kallade sanningar, även om de är blott och bart illusioner eller eljest skenbarheter av sanningar. Men detta goda blir då dunkelt, ty det får sin specifika egenskap av det sanna som det förbinds med. De mottagande föremålens beskaffenhet får ljuset i dem att framstå i olika slags färger. Dessa färger är vackra, om det mottagande föremålets beskaffenhet och sättet för mottagandet är passande och motsvarande, och vedervärdiga om det mottagande föremålets beskaffenhet och sättet för mottagandet är opassande och inte motsvarande. På samma sätt får själva det goda en specifik natur av det sanna /som det förbinds med/.

[5] Av vad här nu anförts är också tydligt att den andliga människan inte vet vad som är ont. Hon tror knappast att det finns något annat ont än gärningar som strider mot de Tio Budorden. All den ondska som finns i böjelsen och tanken – och den är obegränsad – har hon inte någon kunskap om, och inte heller reflekterar hon över den eller anser den vara något ont. Allt angenämt av vad slag som helst som hör samman med onda begär och lustar betraktar hon inte annorlunda än som något gott. Ja, till och med det angenäma som ingår i egenkärleken både eftertraktar, gillar och ursäktar hon, okunnig om att det är sådant som intar hennes ande, och att hon blir alldeles likadan i livet efter detta.

[6] Av det här sagda står det likaledes klart att fastän hela Ordet knappast handlar om något annat än om det goda av kärleken till Herren och kärleken mot nästan, så vet den andliga människan ändå inte att det goda är det väsentliga i tron, ja, inte ens vad kärlek och människokärlek är till sitt väsen. Det står vidare klart att fastän hon vet något om tron, som hon anser vara själva det väsentliga, så ifrågasätter hon ändå om den är sann, såvida hon inte blivit övertygad om det genom mycken erfarenhet i livet. Detta är något som de som är himmelska aldrig gör, därför att de vet och förnimmer att det är sant – därför säger Herren hos Matteus:

Vad ni säger skall vara ja, ja – nej, nej. Allt därutöver kommer från det onda. Matteus 5:37.

Ty de som är himmelska är i själva det sanna, något som de betvivlar som är andliga. Eftersom följaktligen de som är himmelska är i själva det sanna, så kan de utifrån det se otaliga fasetter av detta sanna och i ljuset så att säga se himlen i dess helhet. Men så länge som de som är andliga tvistar om huruvida det är sant kan de inte nå fram ens till den yttersta gränsen av det ljus som finns hos dem som är himmelska, än mindre kan de utifrån sitt ljus se något.