1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Notas a pie de página:

5291. ‘Et quintet terram ¹ Aegypti’: quod significet quae conservanda et dein recondenda, constat a significatione ‘quintare’ quod simile hic involvat quod decimare; ‘decimare’ in Verbo significat reliquias facere, et reliquias facere est vera et bona colligere et dein recondere; quod ‘reliquiae’ sint bona et vera recondita a Domino in interiore homine, videatur n. 468, 530, 560, 561, 661, 1050, 1906, 2284, 5135; et quod per ‘decimas’ in ² Verbo significentur reliquiae, n. 576, 1738, 2280; similiter per ‘decem’, n. 1906, 2284; inde quoque per ‘quinque’, qui numerus est dimidius numeri decem; dimidium et duplum quoad numeros in Verbo simile involvunt, sicut viginti simile cum decem, et quatuor simile cum duobus, sex cum tribus, viginti quatuor cum duodecim, et sic porro; et quoque simile numeri adhuc ³ multiplicati, sicut centum et quoque mille ⁴ cum decem, septuaginta duo, et quoque centum quadraginta quatuor simile cum duodecim; quid itaque numeri compositi involvunt, sciri potest a numeris simplicibus a quibus et cum quibus multiplicati sunt; quid etiam numeri magis simplices involvunt, sciri potest ab integris, sicut quid quinque a decem, et quid duo cum dimidio a quinque, et sic porro; in genere sciendum quod numeri multiplicati involvant simile sed plenius, et quod numeri divisi involvant simile sed non ita plenum.

[2] Quod ‘quinque’ in specie attinet, is numerus duplicem significationem habet, significat parum et inde aliquid, et significat reliquias; quod significet parum, est ex relatione ad illos numeros qui significant multum, nempe ad mille et ad centum, et inde quoque ad decem; quod ‘mille’ et ‘centum’ significent multum, videatur n. 2575, 2636; quod inde quoque ‘decem’, n. 3107, 4638; ex eo est quod ‘quinque’ significent parum et quoque aliquid, n. 649, 4638; quod ‘quinque’ significent reliquias, est cum se refert ad decem, et decem significant reliquias, ut supra dictum; quod omnes numeri in Verbo significent res, videatur n. 575, 647, 648, 755, 813, 1963, 1988, 2075, 2252, 3252, 4264, 4495, 4670, 5265.

[3] Qui non novit quod aliquis sensus internus Verbi sit qui non apparet in littera, is omnino mirabitur quod numeri in Verbo etiam significent res, ex causa imprimis quia non aliquam ideam spiritualem ex numeris formare potest, sed quod usque numeri ex spirituali idea quae angelis, fluant, videatur n. 5265; verum quaenam ideae sunt, seu quaenam res sunt, quibus numeri correspondent quidem sciri potest, at unde correspondentia illa, adhuc latet; sicut unde correspondentia ‘duodecim’ cum omnibus fidei, et correspondentia ‘septem’ cum sanctis, tum correspondentia ‘decem’, ut et ‘quinque’, cum bonis et veris in interiore homine a Domino reconditis, et sic porro; sed usque satis est scire quod correspondentia sit, et quod ex correspondentia illa omnes numeri in Verbo significent aliquid in spirituali mundo, consequenter quod Divinum etiam in illis inspiratum lateat reconditum; sicut pro exemplo in his sequentibus locis ubi quinque nominantur;

[4] ut in parabola Domini

De homine qui peregre abiit, ... et tradidit servis suis facultates suas, uni quinque talenta, alteri duo, et tertio unum... et qui quinque talenta accepit, negotiatus est cum illis et lucratus alia quinque talenta; similiter qui duo, lucratus est alia duo: at qui unum accepit, ... abscondidit argentum domini sui in terra, Matth. 25:14 seq. :

qui non ultra sensum litteralem cogitat, is non aliter scire potest quam quod numeri hi, nempe quinque, duo et unum, sint modo assumpti ad concinnandum parabolae historicum, et quod ⁵ praeterea non amplius quid' involvant, cum tamen ipsis his ⁶ numeris etiam inest arcanum; per ‘servum enim qui quinque talenta accepit’ significantur qui bona et vera a Domino admiserunt, ita qui reliquias acceperunt; per illum qui ‘duo accepit’ significantur qui in aetate provecta charitatem fidei adjunxerunt; et per illum ‘qui unum’, qui solam fidem absque charitate; de hoc dicitur quod argentum domini sui abscondiderit in terra, per argentum enim quod de illo praedicatur, ⁷ in sensu interno significatur verum quod fidei, n. 1551, 2954, nam lucrum facere seu ferre fructum nequit fides absque charitate; ⁸ talia numeris illis insunt.

[5] Similiter in aliis parabolis, sicut

De homine in regionem longinquam profecto ad accipiendum sibi regnum, ... quod dederit servis suis decem minas, et dixit illis ut negotiarentur cum illis usque dum venerit; ... cum rediit, dixit primus, Domine, mina tua lucrata est decem minas, cui dixit, Euge bone serve, quia super minimo fidelis fuisti, esto super decem urbes: dixit secundus, Domine, mina tua fecit quinque minas, cui etiam dixit, Tu quoque esto super quinque urbes: tertius reposuerat minam in sudario, . . sed dixit Dominus, Tollite ab illo minam et date ei qui decem minas habet, Luc. 19:12 seq. ;

hic similiter decem et quinque significant reliquias, ‘decem’ plures, ‘quinque’ pauciores; ⁹ ‘qui reposuit minam in sudario’ ¹⁰ sunt qui fidei vera sibi ¹⁰ comparant, nec illa bonis charitatis ¹⁰ conjungunt, quibus sic nihil lucri vel fructus;

[6] pariter ubi numeri illi alibi a Domino nominantur; ut de uno qui vocatus ad cenam, quod dixerit,

Juga boum quinque emi, et abeo ad probandum ea, Luc. 14:19:

de divite, quod dixerit ad Abrahamum,

Habeo quinque fratres; ut mittatur qui dicat illis, ne veniant in locum hunc cruciatus, Luc. 16:28:

De decem virginibus, quarum quinque prudentes, et quinque stultae, Matth. 25:1-13 : similiter in his Domini verbis,

Num putatis quod ad pacem venerim dandam in terra? non, dico vobis, sed divisionem; erunt namque ex nunc quinque in domo una divisi, tres contra duos, et duo contra tres, Luc. 12:51 [52]:

et quoque in ipsis his historicis,

Quod Dominus cibaverit quinque mille homines, quinque panibus et duobus piscibus; quodque tunc jusserit ut discumberent centeni et quinquageni; et postquam comederunt quod collegerint fragmentorum duodecim cophinos, Matth. 14:15-21, Marcus 6:38 seq. , Luc. 9:12-17, Joh. 6:5-13;

[7] ¹¹ in his quia historica sunt, vix potest credi quod ¹² numeri significent, sicut quod numerus quinque mille qui fuit hominum, ¹³ tum numerus quinque qui fuit panum, et duo qui fuit piscium, ut et ¹⁴ numerus centum, ut et quinquaginta, qui ¹⁵ fuit discubituum, et denique duodecim, qui fuit cophinorum in quibus fragmenta, ¹⁶ cum tamen in singulis arcanum sit; singula enim contigerunt ex Providentia, ob finem ut Divina repraesentarentur ¹⁷ .

[8] In sequentibus his locis etiam ‘quinque’ significant talia in spirituali mundo, ¹⁸ quibus correspondent in utroque sensu, genuino et opposito: apud Esaiam,

Relinquentur in eo racemationes sicut in decussione ¹⁹ olivae, duae tres baccae in capite rami, quatuor quinque in ramis fructiferae, 17:6, 7:

apud eundem,

In die illo erunt quinque urbes in terra Aegypti loquentes labiis Canaanis, et jurantes Jehovae Zebaoth, 19:18:

apud eundem,

Unum ²⁰ mille coram increpatione unius, coram increpatione quinorum ²¹ fugientes, donec supereritis sicut malus in capite montis, et sicut signum super colle, 30:17:

apud Johannem,

Quintus angelus clanxit, tunc vidi stellam e caelo lapsam in terram, cui data est clavis putei abyssi; ... locustis quae inde exibant, ... datum ... ut non occiderent homines qui non haberent sigillum Dei super frontibus, sed torquerentur menses quinque, Apoc. 9:[1, ] 5, 10:

apud eundem,

Hic intelligentia; si quis habet sapientiam, septem capita sunt montes septem, ubi mulier ²² sedet super illis, et reges septem sunt; quinque ceciderunt, et unus est, alter nondum venit, et quando veniat, brevi ²³ oportet illum manere, Apoc. 17:9, 10:

[9] similiter repraesentativum ²⁴ fuit in numero quinque in his,

Quod nempe aestimatio viri et feminae esset secundum annos a mense ad quinque annos, et a quinque annis ad viginti, Lev. 27:1-9:

tum, Si redimeretur ager, quod adderetur quinta, Lev. 27:19:

²⁵ Si redimerentur decimae, ²⁶ quod etiam adderetur quinta, Lev. 27:31:

²⁵ Superflui primogeniti quod redimerentur, quinque siclis, Num. 3:46 ad fin. :

²⁵ Primogenitum bestiae immundae quod redimeretur adjecta quinta, Lev. 27:27:

Quod in quibusdam praevaricationibus pro mulcta adderetur quinta, Lev. 22:14, 27:13, 15, Num. 5:6-8:

et quod

Qui furatus bovem aut pecudem, et id mactaverit vel vendiderit, quinque boves ²⁷ restituet pro bove, et quatuor pecudes pro pecude, Exod. 21:37 [KJV Exod. 22:1].

[10] Quod numerus quinque in se contineat arcanum caeleste, et simile cum decem, patet a cherubis de quibus in libro 1 Regum, Salomo fecit in adyto duos cherubos ex ligno olei, decem cubiti altitudo cujusque; quinque cubiti ala cherubi unius, et quinque cubiti ala cherubi alterius; decem cubiti a finibus alarum illius usque ad fines alarum illius; sic decem cubiti cherubus, mensura una et proportio una ambobus cherubis, 1 Reg. 6:23-25; ²⁸ et patet quoque a labris circa templum, tum a candelabris, de quibus in eodem libro, Quod positae fuerint bases labrorum quinque juxta humerum domus ad dextrum, et quinque juxta humerum domus ad sinistrum: ... ²⁹ tum quod posita candelabra quinque a dextra, et quinque a sinistra coram adyto, ³⁰ 1 Reg. 7:39, 49: Quod mare aeneum fuerit decem ulnarum a labro ad labrum, ... et quinque ulnarum altitudine, et triginta ulnarum circumferentia, ³¹ 1 Reg. 7:23;

erat ut significarentur sancta tam per numeros decem et quinque, quam per triginta, qui numerus ³² circumferentiae ³³ quidem non geometrice respondet diametro, sed usque spiritualiter involvit id quod per ³⁴ ambitum illius vasis significatur.

[11] Quod omnes numeri in Verbo significent res in spirituali mundo, patet manifeste ³⁵ a numeris apud Ezechielem, ubi agitur de nova terra, de nova civitate, et de novo templo, quae angelus quoad singula mensus, videantur capita ibi xl-xliii; xlv-xlix; descriptio sanctorum ibi paene omnium exhibetur per numeros, quare qui non scit quid numeri illi involvunt, vix aliquid de arcanis quae ibi, scire potest; numerus decem ³⁶ et numerus quinque, ibi occurrunt 40:7, 11, 48, 41:2, 9, 11, 12, 42:4, 45:11, 14, praeter numeros multiplicatos, nempe viginti quinque, quinquaginta, quingenta, quinque millia; quod nova terra, nova civitas, et novum templum ibi, significent regnum Domini in caelis, et inde Ecclesiam Ipsius in terris, ex singulis ibi constat.

[12] Haec de ‘quinque’ collata sunt ob causam quia hic et in sequentibus agitur de terra Aegypti, quod ibi in septem annis abundantiae ‘quinta’ pars annonae colligenda sit et conservanda in usum annorum famis sequentium; inde ostensum est quod per ‘quintam partem’ significentur bona et vera a Domino apud hominem recondita et reservata ad usum quando fames erit, hoc est, quando defectus et privatio boni et veri; nam nisi talia a Domino apud hominem reconduntur, nihil foret quod illum in statu tentationis et vastationis elevaret, consequenter per quod regenerari posset, ita foret is absque medio salutis in altera vita.

Notas a pie de página:

2135. Första Moseboken, Kapitel 18

Del 3 (2135–2893), Första Moseboken 18–22

Swedenborgs inledande företal – fortsättning.

Kapitlen 16–21 publicerades separat, och därför hör detta förord endast till kapitel 18. Red.

Vid slutet av föregående kapitel handlade det om Yttersta Domen, och det visades där vad som menas med denna – inte världens undergång, utan Kyrkans sista tid. När den förestår, säger Herren att Han skall komma i himlens skyar med makt och härlighet, Matteus 24:30; Markus 13:26; Lukas 21:27.

Ingen har hittills vetat vad som förstås med ’himlens skyar’, men för mig har det uppenbarats att med detta inte förstås annat än bokstavsmeningen i Ordet. Ty den invärtes meningen av Ordet inrymmer härligheten, eftersom allt i den handlar om Herren och Hans rike, se del 1, i nr 1769–1772. Något liknande betecknas med ’skyn’ eller ’molnet’, som omgav Petrus, Jakob och Johannes, när Herren uppenbarade Sig för dem i härlighet, varom det heter hos Lukas:

En röst hördes ur molnet: Detta är Min älskade Son. Lyssna till Honom! Men när rösten förtonat, stod Jesus där ensam.

Lukas 9:35-36.

Mose och Elia, som talade med Herren, förebildade där det Gamla Testamentets Ord, som också kallas Mose och Profeterna – med Mose hans böcker, ävensom de historiska, med ’profeten Elia’ alla profeterna. Med Petrus, Jakob och Johannes förebildades emellertid – såsom överallt annorstädes där de omnämns i evangelierna – tron och människokärleken samt det goda som är ett utflöde av människokärleken. Och med att endast de var närvarande vid detta tillfälle betecknades att inga andra kan se den Herrens härlighet, som finns i Hans Ord, än de hos vilka finns tro, trons människokärlek, och dess goda. Alla de andra kan väl också se, men de ser ändå inte, därför att de inte tror. Sådan är den invärtes meningen av dessa två ställen. Överallt hos profeterna förstås med ’sky’ eller ’moln’ Ordet i dess bokstav, och med ’härlighet’ Ordet i dess liv. Vad och hurdant Ordets invärtes mening är har berörts på många ställen och förklarats i anslutning till de enskilda orden. De skriftlärde var de som på Herrens tid allra minst trodde att det i Ordet fanns något skrivet om Herren. Våra dagars skriftlärde vet väl att så är fallet, men torde kanske minst av alla tro att någon annan härlighet finns i Ordet än den som kommer till synes i bokstaven – fastän bokstaven i själva verket är skyn, som härligheten innebor i.

---

Av detta kapitel framför allt kan man få klart för sig, hur den invärtes meningen i Ordet är beskaffad, och hur änglarna uppfattar Ordet när det läses av människan. Av den historiska bokstavsbetydelsen förstår man inte annat än att Jehovah visade sig för Abraham i gestalten av tre män och att Sarah, Abraham och hans tjänare lagade till mat för dem, nämligen kakor av finsiktat vetemjöl, en kalv och också smör och mjölk. Fast det är en historiskt sann skildring av vad som verkligen ägde rum, så uppfattas det inte på detta historiska sätt av änglarna. I stället förnimmer änglarna abstrakt, helt bortsett från bokstaven, det som förebildas och betecknas i andlig mening med sådana beskrivningar. Detta vill med andra ord säga att de förnimmer det så som det framställs nedan i Innehållet. I stället för olika historiska omständigheter som återges i detta kapitel förnimmer de tillståndet av Herrens förnimmelse i sitt Mänskliga, och också förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga, innan den fullkomliga föreningen existerade av Hans Gudomliga Väsen med det Mänskliga och av Hans Mänskliga Väsen med Hans Gudomliga Väsen. Det är detta tillstånd som Herren avser när Han säger:

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde Sonen som är i Faderns sköte, Han har gjort Honom känd. Johan 1:18.

[2] Inte heller uppfattar änglarna de olika sorternas föda som omnämns i detta kapitel annat än som himmelsk och andlig godhet, som det ges en detaljerad förklaring över i detta kapitel. Och av vad som vidare sägs i kapitlet om en son som Sarah skulle föda på bestämd tid följande år förstår änglarna inte något annat än att Herrens mänskliga förnuftiga skulle bli Gudomligt. Om vad som anförs vid slutet av kapitlet om att Abraham talade med Jehovah om förstörelsen av Sodom och Gomorra förstår de inte något annat än Herrens medling för människosläktet. Med talen femtio, fyrtiofem, fyrtio, trettio, tjugo och tio förstår de Hans medling för dem hos vilka sanningar skulle vara förbundna med olika slag av godhet och för dem vilka hade olika slag av godhet genom frestelser och strider, eller genom andra tillstånd. Och deras uppfattning är densamma vad gäller allt annat i Ordet, vilket torde framgå än tydligare av förklaringen av de enskilda orden, där det visas att dylikt inbegrips i vartenda uttryck i Ordet, såväl i den historiska delen som i den profetiska delen.

[3] Att en sådan invärtes mening finns överallt i Ordet, vilken handlar blott om Herren, om Hans rike i himlen, om Hans Kyrka på jorden och särskilt om varje individ, och alltså handlar om de olika slag av godhet som hör till kärleken och de olika slag av sanning som hör till tron, torde också för var och en stå klart av det som citeras från Gamla Testamentets text i evangelierna, såsom hos Matteus:

Herren sade till Min Herre: Sätt Dig vid Min högra hand, till dess Jag lägger Dina fiender Dig till fotapall. Matteus 22:44; Psaltaren 110:1.

Att dessa ord syftar på Herren kan man inte utläsa av bokstavsmeningen på det anförda stället hos David. Men att likväl inte någon annan avses än Herren lär Han Själv på här citerade ställe hos Matteus.

[4] I samma evangelium:

Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall komma en hövding, en herde för Mitt folk Israel. Matteus 2:6; Mika 5:2.

De som klänger sig fast vid bokstavsmeningen, såsom judarna gör, vet väl av denna att Herren skulle födas där. Men eftersom de väntar på en anförare och konung, som skall föra dem tillbaka till landet Kanaan, så förklarar de därför dessa ord efter bokstaven. Det vill säga att de med ’Juda land’ förstår landet Kanaan och med ’Mitt folk Israel’ Israels stammar, trots att de inte vet var de senare nu finns. Och med ’anföraren’ avser de ännu sin Messias. Men egentligen förstås med ’Juda’ och ’Israel’ annat än Juda och Israel – med ’Juda’ de som är himmelska och med ’Israel’ de som är andliga, i himlen och på jorden. Och med ’anföraren’ förstås Herren.

[5] I samma evangelium:

I Rama hördes en röst, gråt och högljudd klagan och mycken jämmer. Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte till. Matteus 2:18; Jeremia 31:15.

De som begränsar sig till bokstavsmeningen kan omöjligen fatta den mening som är den invärtes i dessa ord. Förekomsten av en dylik mening framstår emellertid tydligt i evangeliet självt. I samma evangelium:

Ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Matteus 2:15; Hosea 11:1.

Hos Hosea heter det:

När Israel var pojke, älskade Jag honom, och ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Ju mer de kallade på dem, desto mer drog de sig undan från deras åsyn. Och Jag lärde Efraim att gå. Hosea 11:1–3.

De som inte känner till att det finns en invärtes mening kan inte veta annat än att Jakob avses här när han drog in i Egypten, och hans efterkommande när de drog ut därifrån, och att med ’Efraim’ förstås Efraims stam, således detsamma som förekommer i de historiska delarna av Ordet. Av evangelistens Ord är det emellertid fullt klart att de betecknar Herren, men vad varje detalj står för skulle man omöjligen kunna veta, om det inte avslöjades med hjälp av den invärtes meningen.