1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Notas a pie de página:

3900. ‘Tunc si quis vobis dixerit, Ecce hic est Christus aut ibi, ne credatis’ significat hortationem ut sibi caveant a doctrina eorum; ‘Christus’ est Dominus quoad Divinum Verum, inde est quoad Verbum et quoad doctrinam ex Verbo; hic quod sit contrarium, nempe Divinum Verum falsificatum, seu doctrina falsi, constat; quod ‘Jesus’ sit Divinum Bonum, et ‘Christus’ Divinum Verum, videatur n. 3004, 3005, 3008, 3009.

[2] ‘Surgent enim falsi Christi et falsi prophetae’ significat falsa illius doctrinae; quod ‘falsi Christi’ sint doctrinalia ex Verbo falsificata, seu vera non Divina, patet ab illis quae mox supra dicta sunt, videatur n. 3010, 3732 f. ; et quod ‘falsi prophetae’ sint qui falsa illa docent, n. 2534; qui falsa docent, sunt in Christiano orbe imprimis illi qui pro fine habent sui excellentiam, tum mundi opulentiam; illi enim Verbi vera ad sui favorem pervertunt; sui enim et mundi amor cum pro fine est, nihil aliud cogitatur; hi sunt ‘falsi Christi et falsi prophetae’.

[3] ‘Et dabunt signa magna et prodigia’ significat confirmantia et persuadentia ex apparentiis externis et fallaciis, quibus simplices se seduci patiuntur; quod haec sint ‘dare signa et prodigia’ alibi, ex Divina Domini Misericordia, ostendetur.

[4] ‘Ut seducant, si possibile, etiam electos’ significat illos qui in vita boni et veri sunt, et inde apud Dominum; illi sunt qui in Verbo vocantur electi: hi in ¹ coetu illorum qui profanum cultum sub sancto velant, raro apparent, aut si apparent, non cognoscuntur', nam Dominus illos abscondit, ac ita tutatur; antequam enim confirmati sunt, facile se per sanctitates externas ² abduci patiuntur, sed postquam confirmati sunt, permanent; tenentur enim a Domino in consortio angelorum, quod ipsi nesciunt, et tunc impossibile est ut a turba illa nefanda seducantur.

[5] ‘Ecce praedixi vobis’ significat hortationem ad prudentiam, ut nempe sibi caveant ³ , sunt enim inter pseudoprophetas, ‘qui apparent in indumentis ovium, sed intrinsecus sunt lupi rapaces’, ⁴ Matth. 7:15;

pseudoprophetae illi sunt ‘filii saeculi, qui prudentiores sunt’, hoc est, callidiores ‘filiis lucis in generatione sua’, de quibus apud Lucam 16:8;

quapropter Dominus hortatur illos his verbis, Ecce Ego mitto vos sicut oves in medium luporum; estote ergo prudentes sicut serpentes, et simplices sicut columbae, Matth. 10:16.

[6] Si ergo dixerint ‘vobis, Ecce in deserto est, ne exeatis, ecce in conclavibus, ne credatis’ significat quod non credendum quod loquuntur de vero, nec quod loquuntur de bono, et plura; quod haec sint quae significantur, nemo videre potest nisi qui sensum internum ⁵ novit; quod arcanum in illis verbis contineatur,

⁶ sciri potest ex eo quod Dominus illa locutus sit, et quod absque alio sensu interius recondito sit quoddam nihil, ⁷ nempe si dicerent Christum esse in deserto, non exirent, et si dicerent esse in conclavibus, quod non crederent, sed vastatum verum est quod per ‘desertum’ significatur, et vastatum bonum per ‘conclavia’ seu penetralia; quod vastatum verum per desertum significetur, est inde quia Ecclesia cum vastata est, hoc est, cum in illa non amplius aliquod verum Divinum, quia non amplius aliquod bonum seu amor in Dominum et charitas erga proximum, tunc dicitur illa ‘desertum’, seu ‘esse in deserto’, nam per desertum intelligitur omne id quod non excultum aut habitatum est, n. 2708, tum quod parum vitale, n. 1927, sicut tunc est verum in Ecclesia; inde patet quod ‘desertum’ hic sit Ecclesia ⁸ in qua non verum;

[7] ‘conclavia’ autem seu penetralia significant in sensu interno Ecclesiam quoad bonum, tum simpliciter bonum; Ecclesia ⁹ quae est in bono vocatur ‘domus Dei’, conclavia sunt bona et ¹⁰ quae in domo; quod ¹¹ domus Dei sit Divinum bonum, et domus in genere bonum quod est amoris et charitatis, videatur n. 2233, 2234, 2559, 3142, 3652, 3720; quod non credendum quod loquuntur de vero et quod loquuntur de bono, est causa ¹² quia falsum vocant verum, et malum bonum, qui enim se et mundum spectant ut finem, non aliud per verum et bonum intelligunt quam quod ipsi adorandi, et quod ipsis benefaciendum; ¹³ sique pietatem inspirant, est ut appareant in indumentis ovium.

[8] Praeterea, quia Verbum quod Dominus locutus, innumerabilia in se continet, et desertum est vox amplae significationis, nam omne id desertum vocatur quod non excultum et habitatum est, et conclavia vocantur omnia illa quae interiora sunt, ideo etiam per ‘desertum’ significatur Verbum Veteris Testamenti, nam hoc ¹⁴ abrogatum censetur, et per conclavia Verbum Novi Testamenti, quia interiora seu de interno homine docet; pariter etiam totum Verbum dicitur ‘desertum’, cum non amplius inservit pro doctrinalibus, et ‘conclavia’ vocantur institutiones humanae, quae, quia discedunt a Verbi praeceptis et institutis, faciunt ut Verbum sit desertum; ut quoque notum est in orbe Christiano, qui enim in cultu sancto externo sunt, et profano interno, propter innovationes quae spectant sui eminentiam super omnes et opulentiam prae omnibus, ut fines, Verbum abrogant, immo in tantum ut ne quidem legi ab aliis permittant; et qui non in tali cultu profano sunt, tametsi Verbum sanctum habent, et in vulgo esse permittunt, usque ad doctrinalia sua omnia inflectunt et explicant, quod facit ut ¹⁵ reliqua in Verbo quae non secundum doctrinalia sunt, sint ‘desertum’; ut satis constare potest ab illis qui in sola fide salutem ponunt et charitatis opera contemnunt; illi omne id ¹⁶ faciunt sicut ‘desertum’ quod Dominus Ipse in Novo Testamento, et toties in Veteri de amore et charitate locutus est, et sicut ‘conclavia’, omnia quae fidei absque operibus sunt; inde patet quid per ‘si dixerint vobis, Ecce in deserto est, ne exeatis; Ecce in conclavibus, ne credatis’ significatur.

[9] ‘Sicut enim fulgur exit ab oriente, et apparet usque ad occidentem, ita erit etiam adventus Filii hominis’ significat quod cum interno cultu Domini ita ¹⁷ erit, sicut eum fulgure, quod ilico dissipatur; per ‘fulgur’ enim significatur id quod lucis caelestis est, ita quod de amore et fide praedicatur, nam haec sunt lucis caelestis; ‘oriens’ in ¹⁸ supremo sensu est Dominus, in sensu interno est bonum amoris, charitatis et fidei a Domino, videatur n. 101, 1250, 3249; ‘occidens’ autem in sensu interno est quod occubuit seu desiit esse, ita non agnitio Domini, nec boni amoris, charitatis et fidei, ita ‘fulgur quod exit ab oriente et apparet usque ad occidentem’ est dissipatio; adventus Domini non est secundum litteram quod appariturus iterum mundo, sed est praesentia Ipsius in unoquovis, quae toties est, quoties praedicatur evangelium, et de sancto cogitatur.

[10] ‘Ubicumque enim fuerit cadaver, illic congregabuntur aquilae’ significat quod confirmationes falsi per ratiocinia in Ecclesia vastata multiplicabuntur; Ecclesia dum absque bono et inde vero fidei est, seu cum vastata est, tunc mortua dicitur, nam vita ejus est a bono et vero; inde cum mortua est comparatur ‘cadaveri’; ratiocinia de bonis et veris quod non sint nisi quantum capiuntur, et per illa confirmationes mali et falsi, sunt ‘aquilae’, ut constare potest ab illis quae mox sequuntur; quod ‘cadaver’ hic sit Ecclesia absque vita charitatis et fidei, patet a Domini verbis ubi ¹⁹ de consummatione saeculi, apud Lucam, Discipuli dicebant, Ubi Domine? nempe consummatio saeculi seu ultimum judicium, Jesus dixit illis, Ubi corpus, ibi congregabuntur aquilae, ²⁰ 17:37;

‘corpus’ ibi loco cadaveris, est enim corpus mortuum quod hic intelligitur, et significat Ecclesiam, nam quod judicium a domo Dei seu ab Ecclesia incohaturum, constat passim ex Verbo. Haec sunt quae Verba Domini nunc allata et explicata in sensu interno significant; quae quod in pulcherrima serie sint, tametsi non ita in sensu litterae apparet, constare potest contemplanti illa in nexu secundum explicationem.

Notas a pie de página:

2135. Första Moseboken, Kapitel 18

Del 3 (2135–2893), Första Moseboken 18–22

Swedenborgs inledande företal – fortsättning.

Kapitlen 16–21 publicerades separat, och därför hör detta förord endast till kapitel 18. Red.

Vid slutet av föregående kapitel handlade det om Yttersta Domen, och det visades där vad som menas med denna – inte världens undergång, utan Kyrkans sista tid. När den förestår, säger Herren att Han skall komma i himlens skyar med makt och härlighet, Matteus 24:30; Markus 13:26; Lukas 21:27.

Ingen har hittills vetat vad som förstås med ’himlens skyar’, men för mig har det uppenbarats att med detta inte förstås annat än bokstavsmeningen i Ordet. Ty den invärtes meningen av Ordet inrymmer härligheten, eftersom allt i den handlar om Herren och Hans rike, se del 1, i nr 1769–1772. Något liknande betecknas med ’skyn’ eller ’molnet’, som omgav Petrus, Jakob och Johannes, när Herren uppenbarade Sig för dem i härlighet, varom det heter hos Lukas:

En röst hördes ur molnet: Detta är Min älskade Son. Lyssna till Honom! Men när rösten förtonat, stod Jesus där ensam.

Lukas 9:35-36.

Mose och Elia, som talade med Herren, förebildade där det Gamla Testamentets Ord, som också kallas Mose och Profeterna – med Mose hans böcker, ävensom de historiska, med ’profeten Elia’ alla profeterna. Med Petrus, Jakob och Johannes förebildades emellertid – såsom överallt annorstädes där de omnämns i evangelierna – tron och människokärleken samt det goda som är ett utflöde av människokärleken. Och med att endast de var närvarande vid detta tillfälle betecknades att inga andra kan se den Herrens härlighet, som finns i Hans Ord, än de hos vilka finns tro, trons människokärlek, och dess goda. Alla de andra kan väl också se, men de ser ändå inte, därför att de inte tror. Sådan är den invärtes meningen av dessa två ställen. Överallt hos profeterna förstås med ’sky’ eller ’moln’ Ordet i dess bokstav, och med ’härlighet’ Ordet i dess liv. Vad och hurdant Ordets invärtes mening är har berörts på många ställen och förklarats i anslutning till de enskilda orden. De skriftlärde var de som på Herrens tid allra minst trodde att det i Ordet fanns något skrivet om Herren. Våra dagars skriftlärde vet väl att så är fallet, men torde kanske minst av alla tro att någon annan härlighet finns i Ordet än den som kommer till synes i bokstaven – fastän bokstaven i själva verket är skyn, som härligheten innebor i.

---

Av detta kapitel framför allt kan man få klart för sig, hur den invärtes meningen i Ordet är beskaffad, och hur änglarna uppfattar Ordet när det läses av människan. Av den historiska bokstavsbetydelsen förstår man inte annat än att Jehovah visade sig för Abraham i gestalten av tre män och att Sarah, Abraham och hans tjänare lagade till mat för dem, nämligen kakor av finsiktat vetemjöl, en kalv och också smör och mjölk. Fast det är en historiskt sann skildring av vad som verkligen ägde rum, så uppfattas det inte på detta historiska sätt av änglarna. I stället förnimmer änglarna abstrakt, helt bortsett från bokstaven, det som förebildas och betecknas i andlig mening med sådana beskrivningar. Detta vill med andra ord säga att de förnimmer det så som det framställs nedan i Innehållet. I stället för olika historiska omständigheter som återges i detta kapitel förnimmer de tillståndet av Herrens förnimmelse i sitt Mänskliga, och också förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga, innan den fullkomliga föreningen existerade av Hans Gudomliga Väsen med det Mänskliga och av Hans Mänskliga Väsen med Hans Gudomliga Väsen. Det är detta tillstånd som Herren avser när Han säger:

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde Sonen som är i Faderns sköte, Han har gjort Honom känd. Johan 1:18.

[2] Inte heller uppfattar änglarna de olika sorternas föda som omnämns i detta kapitel annat än som himmelsk och andlig godhet, som det ges en detaljerad förklaring över i detta kapitel. Och av vad som vidare sägs i kapitlet om en son som Sarah skulle föda på bestämd tid följande år förstår änglarna inte något annat än att Herrens mänskliga förnuftiga skulle bli Gudomligt. Om vad som anförs vid slutet av kapitlet om att Abraham talade med Jehovah om förstörelsen av Sodom och Gomorra förstår de inte något annat än Herrens medling för människosläktet. Med talen femtio, fyrtiofem, fyrtio, trettio, tjugo och tio förstår de Hans medling för dem hos vilka sanningar skulle vara förbundna med olika slag av godhet och för dem vilka hade olika slag av godhet genom frestelser och strider, eller genom andra tillstånd. Och deras uppfattning är densamma vad gäller allt annat i Ordet, vilket torde framgå än tydligare av förklaringen av de enskilda orden, där det visas att dylikt inbegrips i vartenda uttryck i Ordet, såväl i den historiska delen som i den profetiska delen.

[3] Att en sådan invärtes mening finns överallt i Ordet, vilken handlar blott om Herren, om Hans rike i himlen, om Hans Kyrka på jorden och särskilt om varje individ, och alltså handlar om de olika slag av godhet som hör till kärleken och de olika slag av sanning som hör till tron, torde också för var och en stå klart av det som citeras från Gamla Testamentets text i evangelierna, såsom hos Matteus:

Herren sade till Min Herre: Sätt Dig vid Min högra hand, till dess Jag lägger Dina fiender Dig till fotapall. Matteus 22:44; Psaltaren 110:1.

Att dessa ord syftar på Herren kan man inte utläsa av bokstavsmeningen på det anförda stället hos David. Men att likväl inte någon annan avses än Herren lär Han Själv på här citerade ställe hos Matteus.

[4] I samma evangelium:

Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall komma en hövding, en herde för Mitt folk Israel. Matteus 2:6; Mika 5:2.

De som klänger sig fast vid bokstavsmeningen, såsom judarna gör, vet väl av denna att Herren skulle födas där. Men eftersom de väntar på en anförare och konung, som skall föra dem tillbaka till landet Kanaan, så förklarar de därför dessa ord efter bokstaven. Det vill säga att de med ’Juda land’ förstår landet Kanaan och med ’Mitt folk Israel’ Israels stammar, trots att de inte vet var de senare nu finns. Och med ’anföraren’ avser de ännu sin Messias. Men egentligen förstås med ’Juda’ och ’Israel’ annat än Juda och Israel – med ’Juda’ de som är himmelska och med ’Israel’ de som är andliga, i himlen och på jorden. Och med ’anföraren’ förstås Herren.

[5] I samma evangelium:

I Rama hördes en röst, gråt och högljudd klagan och mycken jämmer. Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte till. Matteus 2:18; Jeremia 31:15.

De som begränsar sig till bokstavsmeningen kan omöjligen fatta den mening som är den invärtes i dessa ord. Förekomsten av en dylik mening framstår emellertid tydligt i evangeliet självt. I samma evangelium:

Ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Matteus 2:15; Hosea 11:1.

Hos Hosea heter det:

När Israel var pojke, älskade Jag honom, och ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Ju mer de kallade på dem, desto mer drog de sig undan från deras åsyn. Och Jag lärde Efraim att gå. Hosea 11:1–3.

De som inte känner till att det finns en invärtes mening kan inte veta annat än att Jakob avses här när han drog in i Egypten, och hans efterkommande när de drog ut därifrån, och att med ’Efraim’ förstås Efraims stam, således detsamma som förekommer i de historiska delarna av Ordet. Av evangelistens Ord är det emellertid fullt klart att de betecknar Herren, men vad varje detalj står för skulle man omöjligen kunna veta, om det inte avslöjades med hjälp av den invärtes meningen.