6971. ‘Et non audiunt vocem signi prioris’: quod significet si non oboediunt annuntiato ex Verbo, quod pro spirituali et rationali homine fierent non spirituales et non rationales, constat ex significatione ‘audire’ quod sit oboedire, de qua n. 2542, 3869, 5017; ex significatione ‘vocis’ quod sit annuntiatum ex Verbo, de qua sequitur; et ex significatione ‘signi prioris’ quod sit quod pro spirituali et rationali homine fierent non spirituales et non rationales; ¹ quod ita sit, patet ex significatione ‘serpentis’ qui factus ex baculo Moschis projecto in terram, quod hic est signum prius, quod sit homo sensualis et corporeus, ² n. 6949, ita non spiritualis et non rationalis; nam homo qui sensualis et corporeus est non est rationalis, ita nec spiritualis, cogitat enim falsa et ³ vult mala; qui hoc facit non est rationalis, minus spiritualis; agnitio enim et fides veri, et vita boni, est ipsissimum spirituale in rationali, nam illa ex Divino sunt; at agnitio et fides falsi, et vita mali, est contrarium; quod mere sensuales et corporei homines tales sint, videatur n. 6844, 6845, 6948, 6949;

[2] mere sensuales et corporei homines fiunt ⁴ qui primum noverunt ⁵ illa quae spiritualis mundi sunt, et postea rejecerunt illa, et imbuerunt principia falsi contra vera, et quoad vitam ⁶ solum spectarunt ad mundana, corporea, et terrestria, et inde ⁷ crediderunt quod jucundanda sit vita omni voluptate, dicentes, Quid homo plus habet ⁸ cum vivit? cum morimur, morimur; quod ⁹ sit vita post mortem, quis inde venit et narravit? quid victurum nescimus, cum exit vita ex homine; ¹⁰ si quis per rationalia ponit illos in aliqua cogitatione de vita aeterna, cogitant quod ¹¹ illis non pejus fiat quam aliis, ¹² ac statim relabuntur ad statum vitae ¹³ prioris; apud tales clauditur transitus' pro luce caeli et ejus influxu, ¹⁴ et fit lux caeli in naturali illorum sicut caligo, ¹⁵ at lux mundi ibi ¹⁶ fit splendor, n. 6907, et splendor eo fulgurantior, quo plus lux caeli ¹⁷ intenebratur; inde est quod tales non videant aliter quam ¹⁸ quod mala vitae eorum sint bona, ¹⁹ et inde quod falsa sint vera; inde nunc est quod homo fiat sensualis et corporeus; ²⁰ verbo, cum semel apertus est aditus pro influxu lucis caeli, et dein clauditur, tunc homo adigitur ut spectet deorsum, non autem sursum; et hoc ex ordine Divino, ne vera quae semel agnovit, et in interiore ejus homine manent, contaminentur falsis, et sic ²¹ profanentur.

[3] Similiter se habet cum gentibus ²² quae a religioso suo recedunt; ²³ at sors harum melior est quam sors illorum qui intra Ecclesiam sunt, nam non vera ex Verbo habent, inde non vera genuina, sed vera multis fallaciis conjuncta, quae non ita profanari possunt. Quod significationem ‘vocis’ attinet, quod sit annuntiatum ex Verbo, sciendum quod ‘vox’ saepius dicatur ²⁴ , et quoque adjungatur talibus quae non vocis sunt, sicut hic quod adjungatur signo, ‘Si non audiunt vocem signi prioris, credent voci signi posterioris’; et quoque alibi, ut apud Nahum, Vox scuticae, et vox sonitus rotae, 3:2:

et apud Davidem,

Sustulerunt flumina vocem suam, prae vocibus aquarum multarum magnificarum, Ps. 93:3, 4.

[4] Quod ‘vox’ significet annuntiationem, et in sensu bono annuntiationem ex Verbo, quae vox dicitur ‘vox Jehovae’, ²⁵ constat apud Davidem,

Vox Jehovae in potentia; vox Jehovae in gloria, vox Jehovae confringens cedros; vox Jehovae succidens flammas ignis; vox Jehovae trepidare facit desertum; vox Jehovae parturire facit cervas, et denudat silvas, Ps 29:3-5, 7-9: et alibi apud eundem,

Equitanti super caelo caeli antiquitatis, ecce dabit in voce Sua, vocem roboris, Ps. 68:34 [KJV Ps. 68:33];

hic ²⁶ ‘vox’ pro Divino Vero, ita pro Verbo et pro annuntiatione ex illo; quid praeterea ‘vox’ significat, videatur n. 219, et quod ‘vox’ praedicetur de vero, n. 3563.

Notas a pie de página:

2849. Att orden ’som stjärnorna på himlen’ avser en myckenhet av insikter i det goda och det sanna är uppenbart av det som ’stjärnor’ betecknar som är insikter i det goda och det sanna, se nr 1808, 2495. De som är andliga liknas på olika ställen i Ordet vid ’stjärnor’, och detta på grund av att de har insikter i det goda och det sanna, men så inte de som är himmelska, eftersom de inte har insikter utan förnimmelser. En ytterligare orsak till jämförelsen är att stjärnorna lyser upp natthimlen, och de som är andliga har nattligt ljus – likt det som månen och stjärnorna sprider – i jämförelse med dagsljuset, som de himmelska befinner sig i. Att de som är andliga har ett i jämförelse med de himmelska dunkelt ljus, se nr 1043, 2708, 2715.

2708. Att orden ’och han bodde i öknen’ betecknar det som är jämförelsevis dunkelt är uppenbart av det som menas med ’att bo’ som är att leva, se nr 2451, och av det som menas med ’öken’ som är det som har föga liv, se nr 1927, här det som är jämförelsevis dunkelt. Med det som är jämförelsevis dunkelt avses tillståndet i den andliga Kyrkan i jämförelse med tillståndet i den himmelska Kyrkan, det vill säga tillståndet hos dem som är andliga i jämförelse med tillståndet hos dem som är himmelska. De som är himmelska rörs av en känsla för det goda, de som är andliga av en känsla för det sanna. De som är himmelska har förnimmelse, medan de som är andliga äger en samvetets ingivelse eller maning. För dem som är himmelska syns Herren som Solen, men för dem som är andliga som Månen, nr 1521, 1530, 1531, 2495. Det ljus som de förra har – och som sätter dem i stånd både att se det goda och det sanna från Herren med sina ögon och också att förnimma det – är som solljuset mitt på dagen. Men det ljus som de senare har från Herren är likt månljuset nattetid, och således bor dessa i jämförelse med dem som är himmelska i dunkel. Orsaken till detta är att de som är himmelska dväljs i kärleken till Herren, alltså i Herrens egentliga liv, medan de som är andliga dväljes i människokärleken mot nästan och i tron och väl också i Herrens liv, men mera dunkelt. Allt detta förklarar varför de som är himmelska aldrig resonerar om tron och dess sanningar, utan – eftersom de har förnimmelse av det sanna från det goda – helt enkelt säger: ’Det är så’, medan de som är andliga talar och resonerar om sanningarna i tron, eftersom de har ett samvete för vad som är gott från det sanna. En ytterligare orsak till denna skillnad är att de som är himmelska har det goda i kärleken plantat in i sinnets viljedel, där människans huvudsakliga liv innebor, medan de som är andliga har det inplantat i sinnets förståndsdel, där människans sekundära liv innebor. Detta medför att de andliga i jämförelse med de himmelska befinner sig jämförelsevis i ett dunkel, se nr 81, 202, 337, 765, 784, 895, 1114-1125, 1155, 1577, 1824, 2048, 2088, 2227, 2454, 2507. Detta jämförelsevisa dunkel kallas här ’öken’.

[2] Med ’en öken’ kan i Ordet förstås det som är glesbebyggt och föga uppodlat, eller betyda det som är helt obebott och ouppodlat, och alltså användas i två bemärkelser. När den betecknar det som är glesbebyggt och föga uppodlat, det vill säga där det finns få bostäder, och där det finns fårfållor, betesmarker och tillgång på vatten, då betecknar den det eller dem som jämförelsevis har föga liv eller ljus, såsom fallet är med det som är andligt eller med dem som är andliga i jämförelse med det som är himmelskt eller dem som är himmelska. Men när den betecknar det som är helt obebott eller ouppodlat, det vill säga där det inte finns några bostäder, fårfållor, betesmarker eller någon tillgång på vatten, då betecknar den dem som undergått ödeläggelse vad beträffar det goda och förödelse vad beträffar det sanna.

[3] Att ’en öken’ kan beteckna det jämförelsevis föga bebodda och uppodlade, eller där få bostäder finnas, där det finns fårfållor, betesmarker och tillgång till vatten framgår av följande ställen hos Jesaja:

Sjung till Jehovah en ny sång, Hans lov från jordens ända, de som stiger ned till havet och dess fullhet, öarna och dess inbyggare. Öknen och dess städer skall upphöja sin röst. Kedar skall bo i dess byar, klippans invånare skall sjunga, de skall ropa från bergens topp. 42:10-11.

Hos Hesekiel:

Jag skall med dem sluta ett fridsförbund, och Jag skall landsförvisa det onda djuret ur landet, och de skall bo i trygghet i öknen och sova i skogarna, och Jag skall låta dem och ställena runt omkring Min höjd bli till välsignelse. Träden på marken skall bära sin frukt, och jorden skall ge sin gröda. 34:25–27.

Detta syftar på dem som är andliga.

Hos Hosea:

Jag vill föra henne ut i öknen och skall tala ömt till henne. Och Jag skall därifrån ge henne hennes vingårdar. Hosea 2:14-15.

Detta syftar på ödeläggelsen av det sanna och hugsvalelsen som sedan följer.

[4] Hos David:

Öknens fårfållor dryper, och höjderna omger sig med fröjd. Ängarna höljer sig i hjordar, och dalarna täcks med säd. Psaltaren 65:12-13.

Hos Jesaja:

Jag skall göra öknen till en vattensjö och torrt land till strömmar av vatten. Jag skall låta shittimcedrar växa upp i öknen och myrten och olivträd. Jag skall plantera gran i öknen, så att människorna kan se och veta och ge akt på och tillsammans förstå att Jehovahs hand har gjort detta, att Israels Helige har skapat det. 41:18–20.

Detta syftar på deras pånyttfödelse som är i okunnighet om det sanna, det vill säga hedningarna, och på deras upplysning och undervisning som är i förödelse. ’Öken’ sägs med avseende på dessa. ’Ceder, myrten och olivträd’ står för olika slags sanning och godhet hos den inre människan, ’gran’ för dylika hos den yttre människan.

Hos David:

Jehovah gjorde floder till en öken och strömmar av vatten till torrhet. Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till strömmar av vatten. Psaltaren 107:33, 35.

Här är innebörden densamma.

Hos Jesaja:

Öknen och det torra landet skall fröjda sig över dem, och ödemarken skall jubla och blomstra som en ros, ymnig med knoppar. Vatten skall bryta fram i öknen och strömmar i ödemarken. 35:1-2, 6.

Hos samme profet:

Du skall bli likt en rikt bevattnad trädgård, likt ett källsprång vars vatten aldrig tryter. Och dina avkomlingar skall bygga upp forna dagars öken. 58:11-12.

Hos samme profet:

Till dess anden från höjden blir utgjuten över oss, och öknen skall bli till ett Karmel, och Karmel räknas som en skog. Och dom skall bo i öknen och rättfärdighet på Karmel. 32:15-16.

Detta syftar på den andliga Kyrkan, som fastän den är bebodd och odlad /i jämförelse med den himmelska Kyrkan/ kallas ’en öken’, ty det heter att ’dom skall bo i öknen och rättfärdighet på Karmel’. Av närmast ovan citerade ställen är tydligt att med ’en öken’ förstås ett jämförelsevis dunkelt tillstånd, inte bara därför att det beskrivs som ’en öken’, utan också som ’ett skogsland’. Och ett dunkelt tillstånd är tydligen vad som i det följande avses hos Jeremia:

O du släkte, ge akt på Jehovahs ord. Har Jag då för Israel varit en öken, eller ett mörkrets land? Jeremia 2:31.

[5] Av Ordet framgår att ’en öken’ även kan betyda det som är helt obebott och ouppodlat, det vill säga där det inte finns några bostäder, fårfållor, betesmarker och vatten, och alltså kan avse dem som undergått ödeläggelse med hänsyn till det goda och förödelse med hänsyn till det sanna. Detta slags öken har en tvåfaldig betydelse, i det att det antingen har avseende på dem som senare omdanas eller på dem som inte kan omdanas. Om dem som sedermera omdanas – dem som Hagar och hennes son här förebildar – heter det hos Jeremia:

Så sade Jehovah: Jag kommer ihåg dig, barmhärtigheten i dina ungdomsår, då du gick efter Mig i öknen, i ett land som inte var besått. Jeremia 2:2.

Detta syftar på Jerusalem, som i detta fall avser den Forngamla Kyrkan som var andlig.

Hos Mose:

Jehovahs del är Hans folk, Jakob är Hans arvedels lott. Han fann honom i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren ylade. Han tog honom i Sitt beskydd och i Sin vård, Han fick honom att förstå, Han bevarade honom som Sin ögonsten. 5 Mosebok 32:9-10.

Hos David:

De irrade omkring i öknen på öde stigar, de fann inte någon bebodd stad. Psaltaren 107:4.

Detta avser dem som undergått förödelse med hänsyn till det sanna och som omdanas.

Hos Hesekiel:

Jag skall föra er till folkens öken, och Jag skall döma med er där, såsom Jag dömde med era fäder i öknen i Egyptens land. 20:35-36.

Detta syftar likaledes på ödeläggelsen och förödelsen hos dem som danas om.

[6] Israeliternas resor och irrfärder i öknen förebildade inte heller något annat än ödeläggelsen och förödelsen före omdaningen hos dem som har tro. Följaktligen förebildade det deras frestelser, ty när människor undergår andliga frestelser får de uppleva ödeläggelse och förödelse, något som också torde tydligt framgå hos Mose:

Jehovah bar er fram i öknen, så som man bär sin son, ända tills ni kom till denna plats. 5 Mosebok 1:31.

Och på annat ställe i samma bok:

Du skall komma ihåg hela den väg på vilken Jehovah, din Gud, har fört dig nu i fyrtio år i öknen, för att plåga dig, för att pröva dig och så få kännedom om vad som är i ditt hjärta, om du ville hålla Hans bud eller inte. Han plågade dig, lät dig hungra, lät dig äta manna, en mat som du förut inte visste om och som inte heller dina fäder visste om, för att Han skulle lära dig förstå att människan inte lever av bröd allena, utan att hon lever av allt som utgår av Jehovahs mun. 5 Mosebok 8:2-3.

Och vidare i samma kapitel:

Glöm inte att Jehovah ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen bland huggormar, brännormar och skorpioner och uttorkade marker, där inget vatten fanns, och att Han lät vatten komma ur klippan åt dig. Han gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte visste om, för att plåga dig, för att fresta dig, för att slutligen göra dig väl. 5 Mosebok 8:15-16.

Här står ’öken’ för ödeläggelse och förödelse, som de erfar som undergår frestelser. Deras resor och irrfärder beskriver varje tillstånd hos den stridande Kyrkan, hur den – då den full av självtillit – går under, men hur den – då den sätter sin tillit till Herren – segrar.

[7] Beskrivningen hos Johannes av kvinnan som flydde ut i öknen står inte heller för något annat än Kyrkans frestelse, som är vad som åsyftas i det som följer:

Kvinnan som födde sin son flydde ut i öknen, där Gud hade berett henne en tillflykt. Den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan, så att hon kunde flyga ut i öknen, till sin egen plats. Och ormen sprutade vatten ur sin mun efter kvinnan som en flod för att strömmen skulle uppsluka henne. Men jorden hjälpte kvinnan, ty den öppnade sin mun och svalde floden, som draken sprutade ur sin mun. Uppenbarelseboken 12:6, 14–16.

[8] Att ’en öken’ kan utsägas om en fullständigt ödelagd Kyrka liksom också om dem som är fullständigt ödelagda med hänsyn till gott och sant och som inte kan danas om – se vad som sägs om detta hos Jesaja:

Jag skall göra floderna till en öken, deras fisk skall stinka i brist på vatten och skall dö av törst. Jag skall klä himlarna i djupt mörker. 50:2-3.

Hos samme profet.

Din helighets städer blev till en öken – Sion blev en öken, Jerusalem låg förött. 64:10.

Hos Jeremia:

Jag såg mig om, och se, Karmel var en öken, och alla dess städer förstördes inför Jehovah. Jeremia 4:26.

Hos samme profet:

Många herdar har fördärvat Min vingård, de har trampat ned Min del, de har gjort Min längtans del till en förödelsens öken. Man har gjort den till en förödelse, förödd, den har sörjt över Mig. Förött är hela landet, ty ingen tar det till sitt hjärta. Över alla backar i öknen har de kommit som ödelägger. Jeremia 12:10–12.

Hos Joel:

Eld har förtärt fårfållorna i öknen, och eldslågan skall förbränna alla träd på marken. Vattenbäckarna har torkat ut, och elden har förtärt fårfållorna i öknen. Joel 1:19-20.

Hos Jesaja:

Han gjorde världen till en öken och förstörde dess städer.14:17.

Detta syftar på Lucifer.

Hos samme profet:

Profetian om havets öken. Liksom stormvindar i södern kommer det från öknen, från ett förfärligt land. 21:1 och följande verser.

’Havets öken’ står för det sanna som ödelagts genom kunskapsfakta och genom resonemang som grundas på dessa.

[9] Av alla här ovan närmast citerade ställen kan man inse vad som avses med det som yttras om Johannes Döparen:

Jesaja sade: En ropandes röst i öknen: Bered väg för Herren, gör Hans stigar raka. Matteus 3:3; Markus 1:3; Lukas 3:4; Johan 1:23; 40:3.

Vad här sägs antyder att Kyrkan vid denna tid var så totalt ödelagd att något gott och sant inte längre fanns. Detta är fullt uppenbart av att ingen då visste att människan hade något invärtes, inte heller att det fanns något invärtes i Ordet och inte heller att Messias eller Kristus skulle komma för att frälsa dem för evigt. Av här ovan citerade ställen framgår också vad som menas med att Johannes uppehöll sig i öknarna intill tiden för hans framträdande inför Israel, Lukas 1:80, att han predikade i Judéens öken, Matteus 3:1 och följande verser, och att han döpte i öknen, Markus 1:4 – ty därigenom förebildade han också Kyrkans tillstånd. Av det som betecknas med ’öken’ kan man också inse, varför Herren så ofta drog Sig tillbaka till öknen, såsom hos Matteus 4:1; 15:32–slutet; Markus 1:12-13, 35, 45; 6:31–36; Lukas 4:1; 5:16; 9:10 och följande verser; Johan 11:54; samt även av det som betecknas med ’ett berg’, varför Herren drog Sig tillbaka till bergen, såsom hos Matteus 14:23; 15:29–31; 17:1 och följande verser; 28:16-17; Markus 3:13-14; 6:46; 9:2–9; Lukas 6:12-13; 9:28; Johan 6:15.