1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Примітки:

4332. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM TERTIUM

Ante caput praecedens explicata sunt quae Dominus apud Matthaeum 24:32-35 praedixerat de adventu Suo, per quem quod intellectum sit ultimum tempus Ecclesiae prioris ac primum Ecclesiae novae, ibi et passim prius ostensum est; de ultimo tempore seu fine Ecclesiae prioris et de primo tempore seu [initio] Ecclesiae novae, hactenus actum est, videantur quae praecedunt ante caput 31, n. 4056- ¹ 4060, et ante caput 32, n. 4229- ² 4231: nunc explicanda sunt quae sequuntur in eodem capite apud Evangelistam, 36-42 nempe haec verba, De die autem illa et hora nemo scit, ne angeli caelorum, nisi Pater Meus solus. Sicut autem dies Noe, sic erit adventus Filii hominis. Quemadmodum enim erant in diebus ante diluvium, edentes et bibentes, nubentes et nuptui dantes, usque quo die intravit Noe in arcam. Et non cognoverunt donec veniret diluvium, et tolleret omnes, ‘sic erit et’ ³ adventus Filii hominis. Tunc duo erunt in agro, unus assumetur, et unus derelinquetur. Duae molentes in mola, una assumetur, et una derelinquetur.

Примітки:

5147. ‘Ab omni cibo Pharaonis’: quod significet plenum bono caelesti pro nutriendo naturali, constat ex significatione ‘cibi’ quod sit bonum caeleste, de qua sequitur; et ex repraesentatione ‘Pharaonis’ quod sit interius naturale, de qua n. 5080, 5095, et quoque naturale in communi, nam interius ¹ et exterius naturale unum faciunt cum correspondent; et quia cibus est pro nutritione, significatur per ‘ab omni cibo Pharaonis’ plenum bono caelesti pro nutriendo naturali. Dicitur quod in canistro supremo ille cibus esset, et per id significatur quod voluntarii intimum bono caelesti plenum esset; influit enim bonum a Domino per intimum hominis, et inde per gradus sicut scalae ad exteriora; intimum enim in perfectissimo statu est respective, quapropter illud immediate recipere potest bonum a Domino, non ita inferiora; si inferiora reciperent bonum a Domino immediate, vel obscurarent illud, vel perverterent, nam imperfectiora sunt respective.

[2] Quod influxum boni caelestis a Domino et ejus receptionem attinet, sciendum quod voluntarium hominis recipiat bonum, et intellectuale ejus recipiat verum, et quod intellectuale nequaquam recipere verum possit ut ei approprietur, nisi simul voluntarium recipiat bonum, ita quoque vicissim; unum enim influit sic in alterum, et disponit alterum ad recipiendum; intellectualia comparari possunt formis quae continue variantur, et voluntaria harmoniis resultantibus ex variatione, consequenter vera possunt comparari variationibus et bona jucundis inde; et quia cum veris et bonis eminenter ita quoque se habet, constare potest quod unum dari absque altero nequeat, tum quod

[non] produci unum nisi per alterum possit.

[3] Quod cibus significet bonum caeleste, est quia angelorum cibi non aliud sunt quam bona amoris et charitatis, ex iis non modo vivificantur sed etiam recreantur; bona illa actu seu exercitia imprimis sunt illis recreationi, sunt enim desideria eorum; quod desideria quae actu obtinentur, recreationi et vitae sint, notum est. Quod talia cedant nutritioni spiritui hominis, quando cibi materiales nutritioni ejus corpori, etiam constare potest ex eo quod cibi absque jucundis parum conducant, sed cum jucundis nutriant; jucunda sunt quae aperiunt meatus seu ductus qui recipiunt et devehunt in sanguinem, injucunda autem claudunt; jucunda illa apud angelos sunt bona amoris et charitatis, quae quod sint cibi spirituales, qui correspondent cibis terrestribus, inde concludi potest; sicut ‘cibi’ sunt bona, ita ‘potus’ sunt vera. In Verbo multis in locis nominantur cibi;

[4] qui sensum internum non novit, non aliter scire potest quam quod ibi cibi vulgares intelligantur, sed sunt ibi spirituales; ut apud Jeremiam,

Omnis populus gementes, quaerentes panem, dederunt desiderabilia sua pro cibo, ad recreandum animam, Thren.

1:11:

apud Esaiam,

Omnis sitiens ite ad aquas, et cui non argentum, ite, emite, et comedite, et ite, emite sine argento et sine pretio vinum et lac, 55:1:

apud Joelem,

Propinquus dies Jehovae, et sicut devastatio a fulminatore veniet; nonne coram oculis nostris cibus excisus est? e domo Dei nostri laetitia et gaudium?

putrefacta sunt grana sub glebis suis, devastata sunt horrea, destructa sunt granaria, quia exaruit frumentum,

1:15-17:

apud Davidem,

Horrea ² nostra plena, depromentia de cibo ad cibum, greges nostri milleni, et decies milleni in plateis nostris, ... non clamor in vicis nostris; beatus populus cui sic, Ps. 144:13-15:

apud eundem,

Omnia ³ Te exspectant, ut des cibum eorum tempore suo, das illis colligunt, aperis manum Tuam, saturantur bono, Ps. 104:27, 28;

[5] in his locis cibus caelestis et spiritualis in sensu interno intelligitur, cum in sensu litterae cibus materialis; inde patet quomodo sibi correspondent interiora et exteriora Verbi, seu quae inibi sunt spiritus et quae sunt litterae, ut ⁴ quod dum homo intelligit illa secundum sensum litterae, angeli apud illum intelligant eadem secundum sensum ⁵ spiritualem; ita Verbum conscriptum est ut non modo generi humano sed etiam caelo inserviat, quapropter omnes voces ibi sunt significativae rerum caelestium, et omnes res repraesentativae earum, et hoc usque ad minimam iotam.

[6] Quod ‘cibus’ in sensu spirituali sit bonum, etiam Dominus manifeste docet, apud Johannem, Operamini cibum, non qui perit, sed cibum qui manet in vitam aeternam, quem Filius hominis vobis dabit, vi

27:

apud eundem,

Caro Mea est vere cibus, et sanguis Meus est vere potus, 6:55;

‘caro’ est Divinum Bonum, n. 3813, et ‘sanguis’ est Divinum Verum, n. 4735 et apud eundem,

Jesus dixit discipulis, Ego cibum habeo quem edam, quem vos nescitis; dicebant discipuli ad se invicem, Num quis attulit Ipsi quod comederet? Dixit illis Jesus, Cibus Meus est ut faciam voluntatem Ipsius Qui misit Me, et perficiam Ipsius opus, 4:32-34;

‘facere voluntatem Patris, et perficere Ipsius opus’ est Divinum Bonum actu seu exercitio, quod in genuino sensu est ‘cibus’, ut supra dictum.

Примітки: