¹ Och HERREN talade till Mose på Sinai berg och sade:

² Tala till Israels barn och säg till dem: När I kommen in i det land som jag vill giva eder, skall landet hålla sabbat åt HERREN.

³ I sex år skall du beså din åker, och i sex år skära din vingård och inbärga avkastningen av landet,

⁴ men under det sjunde året skall landet hava vilosabbat, en HERRENS sabbat; då skall du icke beså din åker och icke skära din vingård.

⁵ Vad som växer upp av spillsäden efter din skörd skall du icke skörda, och de druvor som växa på dina oskurna vinträd skall du icke avbärga. Det skall vara ett sabbatsvilans år för landet.

⁶ Och vad landets sabbat ändå giver skolen I hava till föda: du själv, din tjänare och din tjänarinna, din daglönare och din inhysesman, de som bo hos dig.

⁷ Din boskap och de vilda djuren i ditt land skola ock hava sin föda av all dess avkastning.

⁸ Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så att tiden för de sju årsveckorna bliver fyrtionio år.

⁹ Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen I blåsa i basun över hela edert land.

¹⁰ Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder; var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och en av eder skall återfå sin släktegendom.

¹¹ Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder; då skolen I icke så något, och vad som då växer upp av spillsäden skolen I icke skörda, och I skolen då icke avbärga edra oskurna vinträd.

¹² Ty det är ett jubelår; heligt skall det vara för eder. Från själva marken skolen I hämta eder föda, av dess avkastning.

¹³ Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin arvsbesittning.

¹⁴ Om I alltså säljer något åt eder nästa eller köpen något av eder nästa, skolen I icke göra varandra orätt:

¹⁵ efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa, efter antalet årsgrödor skall han få betalning av dig.

¹⁶ Alltefter som åren äro flera skall du betala högre pris, och alltefter som åren äro färre skall du betala lägre pris; ty ett visst antal grödor är det han säljer till dig.

¹⁷ I skolen icke göra varandra orätt du skall frukta din Gud; ty jag är HERREN, eder Gud.

¹⁸ Och I skolen göra efter mina stadgar, och mina rätter skolen I hålla och skolen göra efter dem; då skolen I bo trygga i landet.

¹⁹ Och landet skall giva sin frukt, så att I haven nog att äta, och I skolen bo trygga däri.

²⁰ Och om I frågen: »Vad skola vi äta under det sjunde året, om vi icke få så och icke få inbärga vår gröda?»,

²¹ så mån I veta att jag skall bjuda min välsignelse komma över eder under det sjätte året, så att det giver gröda för de tre åren.

²² Och ännu när I under det åttonde året sån, skolen I hava av den gamla grödan att äta; ända till dess att grödan på det nionde året har kommit in, skolen I hava gammalt att äta.

²³ När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.

²⁴ I hela det land I fån till besittning skolen I medgiva rätt att återbörda jordegendom.

²⁵ Om din broder råkar i armod och säljer något av sin arvsbesittning, så må hans närmaste bördeman komma till honom och återbörda det brodern har sålt.

²⁶ Och om någon icke har någon bördeman, men han själv kommer i tillfälle att anskaffa vad som behöves för att återbörda,

²⁷ så skall han räkna efter, huru många år som hava förflutit ifrån försäljningen, och betala lösen för de återstående åren åt den man till vilken han sålde, och han skall så återfå sin besittning.

²⁸ Men om han icke förmår anskaffa vad som behöves till att betala honom, så skall det han har sålt förbliva i köparens hand intill jubelåret. Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall då återfå sin besittning.

²⁹ Om någon säljer ett boningshus i en stad som är omgiven med murar, så skall han hava rätt att återbörda det innan ett år har förflutit, sedan han sålde det; hans rätt att återbörda det är då inskränkt till viss tid.

³⁰ Men om det icke har blivit återbördat, förrän hela året är ute, så skall huset, om det ligger i en stad som är omgiven med murar, förbliva köparens och hans efterkommandes egendom för evärdlig tid; det skall då icke frånträdas på jubelåret.

³¹ Men hus i sådana byar som icke hava murar omkring sig skola räknas till landets åkermark; de skola kunna återbördas, och på jubelåret skola de frånträdas.

³² Dock skola leviterna inom de städer som äro deras arvsbesittning hava evärdlig rätt att återbörda husen i städerna

³³ Också om någon annan av leviterna inlöser det sålda huset i den stad där han har sin besittning, skall det dock frånträdas på jubelåret; ty husen i levitstäderna äro leviternas arvsbesittning bland Israels barn.

³⁴ Och ett fält som är utmark omkring någon av deras städer får icke säljas, ty det är deras evärdliga besittning.

³⁵ Om din broder råkar i armod och kommer på obestånd hos dig, så skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en inhysesman skall han få leva hos dig.

³⁶ Du skall icke ockra på honom eller taga ränta, ty du skall frukta din Gud, och du skall låta din broder leva hos dig.

³⁷ Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna honom av dina livsmedel mot ränta.

³⁸ Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land, för att giva eder Kanaans land och vara eder Gud.

³⁹ Om din broder råkar i armod hos dig och säljer sig åt dig, skall du icke låta honom göra trälarbete;

⁴⁰ såsom en daglönare och en inhysesman skall han vara hos dig; intill jubelåret skall han tjäna hos dig.

⁴¹ Då skall du giva honom fri, honom själv och hans barn med honom; och han skall återfå sin släktegendom, sin fädernebesittning skall han återfå.

⁴² Ty de äro mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land; de skola icke säljas såsom man säljer trälar.

⁴³ Du skall icke med hårdhet bruka din makt över dem; du skall frukta din Gud.

⁴⁴ Men om du vill skaffa dig en verklig träl eller trälinna, så skall du köpa en sådan träl eller trälinna från hedningarna som bo runt omkring eder.

⁴⁵ I mån ock köpa sådana ibland barnen till inhysesmännen som bo hos eder och bland personer av deras släkt, som I haven hos eder, och som äro födda i edert land; sådana skola förbliva eder egendom.

⁴⁶ Och dem mån I hava att lämna såsom arv åt edra barn efter eder, till egendom och besittning; dem kunnen I hava till trälar evärdligen. Men ibland edra bröder, Israels barn, skall ingen med hårdhet bruka sin makt över den andre.

⁴⁷ Om en främling eller en inhysesman hos dig kommer till välstånd, och en din broder råkar i armod hos honom och säljer sig åt främlingen som bor inhyses hos dig, eller eljest åt någon som tillhör en främlingssläkt,

⁴⁸ så skall han sedan, efter det att han har sålt sig, kunna lösas ut; någon av hans bröder må lösa honom;

⁴⁹ eller ock må hans farbroder eller hans farbroders son lösa honom, eller må någon annan nära blodsförvant av hans släkt lösa honom; eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själv lösa sig.

⁵⁰ Därvid skall han, jämte den som har köpt honom, räkna efter, huru lång tid som har förflutit ifrån det år då han sålde sig åt honom till jubelåret; och det pris för vilket han såldes skall uppskattas efter årens antal; hans arbetstid hos honom skall beräknas till samma värde som en daglönares.

⁵¹ Om ännu många år äro kvar, skall han såsom lösen för sig betala en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för.

⁵² Om däremot allenast få år återstå till jubelåret, så skall han räkna efter detta, sig till godo, och betala lösen för sig efter antalet av sina år.

⁵³ Såsom en daglönare som är lejd för år skall man behandla honom ingen må inför dina ögon med hårdhet bruka sin makt över honom.

⁵⁴ Men om han icke bliver löst på något av de nämnda sätten, så skall han på jubelåret givas fri, han själv och hans barn med honom.

⁵⁵ Ty Israels barn äro mina tjänare; de äro mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.

¹ Again he began to teach by the seaside. A great multitude was gathered to him, so that he entered into a boat in the sea, and sat down. All the multitude were on the land by the sea.

² He taught them many things in parables, and told them in his teaching,

³ "Listen! Behold, the farmer went out to sow,

⁴ and it happened, as he sowed, some seed fell by the road, and the birds came and devoured it.

⁵ Others fell on the rocky ground, where it had little soil, and immediately it sprang up, because it had no depth of soil.

⁶ When the sun had risen, it was scorched; and because it had no root, it withered away.

⁷ Others fell among the thorns, and the thorns grew up, and choked it, and it yielded no fruit.

⁸ Others fell into the good ground, and yielded fruit, growing up and increasing. Some brought forth thirty times, some sixty times, and some one hundred times as much."

⁹ He said, "Whoever has ears to hear, let him hear."

¹⁰ When he was alone, those who were around him with the twelve asked him about the parables.

¹¹ He said to them, "To you is given the mystery of the Kingdom of God, but to those who are outside, all things are done in parables,

¹² that 'seeing they may see, and not perceive; and hearing they may hear, and not understand; lest perhaps they should turn again, and their sins should be forgiven them.'"

¹³ He said to them, "Don't you understand this parable? How will you understand all of the parables?

¹⁴ The farmer sows the word.

¹⁵ The ones by the road are the ones where the word is sown; and when they have heard, immediately Satan comes, and takes away the word which has been sown in them.

¹⁶ These in the same way are those who are sown on the rocky places, who, when they have heard the word, immediately receive it with joy.

¹⁷ They have no root in themselves, but are short-lived. When oppression or persecution arises because of the word, immediately they stumble.

¹⁸ Others are those who are sown among the thorns. These are those who have heard the word,

¹⁹ and the cares of this age, and the deceitfulness of riches, and the lusts of other things entering in choke the word, and it becomes unfruitful.

²⁰ Those which were sown on the good ground are those who hear the word, and accept it, and bear fruit, some thirty times, some sixty times, and some one hundred times."

²¹ He said to them, "Is the lamp brought to be put under a basket or under a bed? Isn't it put on a stand?

²² For there is nothing hidden, except that it should be made known; neither was anything made secret, but that it should come to light.

²³ If any man has ears to hear, let him hear."

²⁴ He said to them, "Take heed what you hear. With whatever measure you measure, it will be measured to you, and more will be given to you who hear.

²⁵ For whoever has, to him will more be given, and he who doesn't have, even that which he has will be taken away from him."

²⁶ He said, "The Kingdom of God is as if a man should cast seed on the earth,

²⁷ and should sleep and rise night and day, and the seed should spring up and grow, he doesn't know how.

²⁸ For the earth bears fruit: first the blade, then the ear, then the full grain in the ear.

²⁹ But when the fruit is ripe, immediately he puts forth the sickle, because the harvest has come."

³⁰ He said, "How will we liken the Kingdom of God? Or with what parable will we illustrate it?

³¹ It's like a grain of mustard seed, which, when it is sown in the earth, though it is less than all the seeds that are on the earth,

³² yet when it is sown, grows up, and becomes greater than all the herbs, and puts out great branches, so that the birds of the sky can lodge under its shadow."

³³ With many such parables he spoke the word to them, as they were able to hear it.

³⁴ Without a parable he didn't speak to them; but privately to his own disciples he explained everything.

³⁵ On that day, when evening had come, he said to them, "Let's go over to the other side."

³⁶ Leaving the multitude, they took him with them, even as he was, in the boat. Other small boats were also with him.

³⁷ A big wind storm arose, and the waves beat into the boat, so much that the boat was already filled.

³⁸ He himself was in the stern, asleep on the cushion, and they woke him up, and told him, "Teacher, don't you care that we are dying?"

³⁹ He awoke, and rebuked the wind, and said to the sea, "Peace! Be still!" The wind ceased, and there was a great calm.

⁴⁰ He said to them, "Why are you so afraid? How is it that you have no faith?"

⁴¹ They were greatly afraid, and said to one another, "Who then is this, that even the wind and the sea obey him?"