1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Imibhalo yaphansi:

6342. ‘Reuben primogenitus meus’: quod significet fidem quae apparenter priore loco, constat ex repraesentatione ‘Reubenis’ quod sit fides intellectu, de qua n. 3861, 3866; et confessio fidei Ecclesiae, in communi, n. 4731, 4734, 4761; et ex significatione ‘primogeniti’ quod sit priore loco esse, de qua n. 3325; at quod fides sit priore loco non nisi quam apparenter, videatur n. 3539, 3548, 3556, 3563, 3570, 3576, 3603, 3701, 4925, 4926, 4928, 4930, 4977, 6256, 6269, 6272, 6273.

4926. ‘Et dixit, Quid rupisti super te rupturam’: quod significet separationem ejus a bono apparenter, constat a significatione ‘rupturae’ quod sit infractio et perversio veri per separationem a bono, de qua sequitur; quod ‘rumpere rupturam’ hic sit avellere e manu dibaphum, patet, ita separare bonum, nam per ‘dibaphum’ significatur bonum, n. 4922; quod id apparenter, sequitur ex eo quia ita apparuit obstetrici, non enim erat is cui dibaphum, sed frater ejus per quem repraesentatur verum; de his videantur quae mox supra ¹ ostensa sunt n. 4925, quod nempe bonum actualiter primogenitum sit, sed verum apparenter; illustrari ² hoc adhuc potest ab usibus et membris in corpore humano: apparet sicut membra et organa prius sint, et quod eorum usus dein ³ , sistuntur enim illa prius coram oculo et quoque prius noscuntur quam usus; sed usque est usus prius quam membra et organa, sunt enim haec ex usibus, at ⁴ ita secundum usus formata, immo ipse usus format illa et adaptat illa sibi; nisi id foret, nusquam conspirarent omnia et singula apud hominem tam unanimiter ad unum; similiter se habet cum bono et vero; apparet sicut verum prius sit, sed est bonum, hoc format vera et adaptat illa sibi; quapropter vera in se spectata non aliud sunt quam bona formata, seu formae boni; vera etiam respective ad bonum se habent sicut viscera et sicut fibrae in corpore ad usus ⁵ , etiam bonum in se spectatum nec est nisi quam usus.

[2] Quod ‘ruptura’ significet infractionem in verum et perversionem ejus, per separationem a bono, constat quoque ex aliis locis in Verbo, ut apud Davidem Horrea nostra plena, depromentia de cibo ad cibum; greges nostri milleni, et decies milleni in plateis nostris, boves nostri onerati sunt, non est ruptura, Ps. 144:13, 14;

ibi agitur de Antiqua Ecclesia qualis fuit in sua adolescentia; ‘cibus quo horrea plena’ pro cibo spirituali, hoc est, vero et bono; ‘greges et boves’ pro bonis internis et externis; ‘non est ruptura’ pro quod verum non est infractum seu perruptum per separationem a bono:

[3] apud Amos, Erigam tentorium Davidis collapsum, et sepiam rupturas eorum, et destructa ejus restituam, aedificabo juxta dies aeternitatis, 9:11;

ibi de Ecclesia quae in bono; ‘tentorium Davidis collapsum’ est bonum amoris et charitatis a Domino; quod ‘tentorium’ sit bonum illud, videatur n. 414, 1102, 2145, 2152, 3312, ⁶ 4128, 4391, 4599, et quod David sit Dominus, n. 1888; ‘sepire rupturas’ pro falsa emendare quae intrarunt per separationem veri a bono; ‘aedificare juxta dies aeternitatis’ pro juxta statum Ecclesiae antiquis temporibus; ille status et illud tempus in Verbo vocantur ‘dies aeternitatis’, et ‘dies saeculi’, et quoque ‘generationis et generationis’:

[4] apud Esaiam,

Aedificat ex te vastitates saeculi, fundamenta generationis et generationis [erigas], et dicatur tibi reparans rupturam, reducens semitas ad habitandum, 58:12;

ibi de Ecclesia ubi charitas et vita est essentiale; ‘reparare rupturam’ etiam pro emendare falsa quae irrepserunt per separationem boni a vero, omne falsum inde est; ‘reducere semitas ad habitandum’ pro vera quae sunt boni, ‘semitae’ enim seu viae sunt vera n. 627, 2333, et ‘habitare’ praedicatur de bono, n. 2268, 2451, 2712, 3613:

[5] apud eundem,

Rupturas urbs Davidis vidistis quod plurimae sint, et congregastis aquas piscinae inferioris, 22:9;

‘rupturae urbis Davidis’ pro falsis doctrinae; ‘aquae piscinae inferioris’ pro traditionibus per quas infractiones fecerunt in vera quae in Verbo, Matth. 15:1-6; Marcus 7:1-13 apud Ezechielem,

Non ascendistis in rupturas, nec sepivistis sepem pro domo Israelis, ut staretis in bello in die Jehovae,

13:5:

apud eundem,

Quaesivi ex illis virum sepientem sepem, et stantem in ruptura coram Me pro terra, ut non perderem eam, sed non inveni, 22:30;

‘stare in ruptura’ pro defendere et cavere ne irrumpant falsa:

apud Davidem,

Jehovah dixit, Perditurum populum, nisi Moses electus Ipsius stetisset in ruptura ante Ipsum, Ps. 106:23;

‘stare in ruptura’ etiam pro cavere ne falsa irrumpant, ‘Moses’ est Verbum, Praef. ad Gen. xviii et n. 4859 f. :

[6] apud Amos, Extrahent... posteritatem vestram hamis piscationis, per rupturas exibitis quisque ⁷ e regione sua, et dejicietis palatium, 4:2, 3;

‘per rupturas exire’ pro per falsa ex ratiociniis, ‘palatium’ est Verbum, proinde doctrinae verum quod ex bono. Et quia per ‘rupturas’ significatur ⁸ falsum quod existit per separationem boni a vero, etiam idem in sensu repraesentativo significatur per ‘firmare et reparare rupturas domus Jehovae’, 2 Reg. 12:6, 8, 9, 13 [KJV 2 Reg. 12:5, 7, 8, 12]; 22:5:

in libro 2 Samuelis,

Doluit Davidi, quod rupisset Jehovah rupturam in Uzzah; unde vocavit locum illam Perez Uzzah, 6:8;

ubi de Uzzah, qui ⁹ mortuus quia tetigit arcam; per ‘arcam’ repraesentabatur caelum, in supremo sensu Dominus, proinde Divinum Bonum; per ‘Uzzam’ autem repraesentabatur id quod ministrat, ita verum nam hoc ministrat bono; separatio illa significatur per ‘rupturam in Uzzah’.

Imibhalo yaphansi: