1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Imibhalo yaphansi:

2442. ‘Et Lot venit Zoarem’: quod significet illos qui: affectione veri quod salvati, constat a significatione ‘Zoaris’ quod sit affectio veri, de qua n. 2439; inde quoque constare potest quod salventur etiam qui in fide sunt, modo in fide eorum sit bonum, hoc est, afficiantur veris fidei propter bonum, quod est ex bono; omnis vita fidei non e aliunde: quod charitas sit essentiale fidei, immo ut sit ipsa fides, quia est ipsum fidei, videatur n. 379, 389, 654, 724, 809, 916, 1162, 1176, ¹ 1798, 1799, 1834, 1844, 2049, 2116, 2189, 2190, 2228, 2261, ² 2343, 2349, ³ 2417.

Imibhalo yaphansi:

1798. Quod ‘dixit Abram, En mihi non dedisti semen’ significet quod non internum Ecclesiae, constat a significatione ‘seminis’ quod sit amor et fides, de qua prius n. 255, 256, 1025, et in sequentibus a significatione ‘heredis’: quod amor et inde fides sit internum Ecclesiae, prius aliquoties dictum et ostensum est; non alia fides quae internum Ecclesiae est, intelligitur quam quae est amoris seu charitatis, hoc est, quae est ex amore seu charitate;

[2] fides in sensu communi est omne doctrinale Ecclesiae; sed doctrinale separatum ab amore seu charitate nusquam facit internum Ecclesiae, nam doctrinale est solum scientia quae est memoriae, quae datur quoque apud pessimos, etiam apud infernales; sed doctrinale quod est ex charitate seu quod est charitatis, hoc facit internum, nam hoc est vitae; ipsa vita est internum omnis cultus, et sic omne doctrinale quod fluit ex vita charitatis; hoc doctrinale est quod est fidei, quae hic intelligitur: quod haec fides sit quae internum est Ecclesiae, constare potest ex eo solo, quod qui vitam charitatis habet, norit omnia fidei;

[3] si velis, explores modo doctrinalia quae et qualia sunt; anne omnia sint charitatis, proinde fidei ex charitate? ut solum praecepta decalogi, cujus primum est ‘ut colas Dominum Deum’; qui vitam amoris seu charitatis habet, is colit Dominum Deum, quia hoc est vita ipsius: alterum, ‘ut Sabbatum observes’; qui in amoris vita est, seu in charitate, is sancte observat Sabbatum, nam nihil ei dulcius est quam colere Dominum, et glorificare Ipsum omni die: praeceptum ‘ne occidas’, hoc prorsus est charitatis; qui amat proximum ut semet, horret quicquam facere quod illum laedit, magis illum occidere: ‘ne fureris’, similiter; qui enim vitam charitatis habet, is potius ex suo dat proximo quam ut quicquam ei auferat: ‘ne adulteris’, pariter; qui in charitatis vita est, proximi uxorem potius custodit, De aliquis tale damnum ei inferat, et adulterium spectat ut facinus contra conscientiam, et tale quod amorem conjugialem et ejus debita destruit: ‘concupiscere quae sunt proximi’, ¹ est quoque contra illos qui in charitatis vita sunt, nam charitatis est velle aliis bonum ex se et suo, ita nusquam concupiscunt quae alterius sunt:

[4] haec sunt praecepta decalogi quae exteriora doctrinalia fidei, quae ab illo qui in charitate et ejus vita est, non memoria tenus sciuntur sed sunt in corde ejus, et illa habet sibi inscripta, quia sunt in charitate, ita in ipsa ejus vita: praeter alia quae dogmatica sunt, quae similiter novit ex sola charitate, vivit enim secundum conscientiam recti; rectum et verum, quod non ita potest intelligere et explorare, hoc credit simpliciter seu ex simplici corde quod ita sit quia Dominus ita dixit, et qui ita credit, is non malum facit, tametsi non esset verum in se sed verum apparens;

[5] ut pro exemplo, quod Dominus irascatur, puniat, tentet, et similia; tum quoque, quod in Sacra Cena panis et vinum sit significativum quid, vel quod caro et sanguis adsit aliquo modo quo explicant, hoc nihil facit sive unum sive alteram dicant, tametsi pauci sunt qui de hoc cogitant, sique cogitant, modo fiat ex simplici corde, quia ita instructi, et usque in charitate vivunt; ii cum audiunt quod panis et vinum in sensu interno significent amorem Domini erga universum genus humanum et quae amoris sunt, et reciprocum hominis in Dominum et erga proximum, ilico credunt, et gaudent quod ita se habeat; nusquam illi qui in doctrinalibus sunt et non in charitate; hi litigant de omni, et damnant quoscumque qui non dicunt, quod vocant Credere, sicut illi: ex his constare unicuivis potest quod amor in Dominum et charitas erga proximum sit internum Ecclesiae.

Imibhalo yaphansi: