Okususelwe Emisebenzini kaSwedenborg

 

Om Himlen och om Helvetet #0

Funda lesi Sigaba

Yiya esigabeni / 603  
  

0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

Yiya esigabeni / 603  
  

Okususelwe Emisebenzini kaSwedenborg

 

Arcana Coelestia #10574

Funda lesi Sigaba

  
Yiya esigabeni / 10837  
  

10574. ‘Et dixit, Fac videre mihi quaeso gloriam Tuam’: quod significet apperceptionem Divini Veri interni in externo, constat ex repraesentatione ‘Moschis’ hic, quod sit externum Ecclesiae, cultus, et Verbi non ira separatum ab interno 1 sicut apud ipsam gentem, de qua n. 10563, 10571, ex significatione ‘facere videre’ quod sit appercipere, de qua n. 215O, 3764, 4567, 4723, 5400, et ex significatione ‘gloriae Jehovae’ quod sit internum Verbi, de qua in Praefatione ad Gen. 18, et n. 5922, 9429; inde patet quod per ‘dixit Moscheh, Fac videre mihi quaeso gloriam Tuam’ significetur apperceptio interni in externo Verbi, Ecclesiae, et cultus.

[2] Quod haec significentur per illa verba, etiam constare potest ex praecedentibus hujus capitis, ibi enim in sensu interno agitur 2 de gente Israelitica, et quod Ecclesia apud illam non institui posset, ex causa quia non recipere potuerunt aliquid internum; recipere internum Ecclesiae est recipere Divinum Verum e caelo, et per id caelestem amorem; quoniam de 3 hoc agitur in sensu interno, et usque Moscheh institit ut Jehovah introduceret illos in terram Canaanem, per quod significatur instauratio Ecclesiae, ideo nunc dicit Moscheh, ‘Fac videre mihi gloriam Tuam’, per quod ideo significatur apperceptio Divini Veri interni in externo; quod per ‘gloriam Jehovae’ intelligatur tale Divinum quod non

[3] appercipi 4 potuit a Mosche, constat manifeste ex sequentibus hujus capitis, ubi dicitur quod non videre posset facies Jehovae, 5 ita ibi vocatur gloria, sed postquam pertransiverat, videret posteriora, et hoc ex fissura petrae, per quae significatur quod modo externa Ecclesiae, cultus, et Verbi apperciperet, sed non interna; quod tale per ‘gloriam Jehovae’ significetur, patet ex eo quod aliquoties dicatur quod viderint gloriam Jehovae, 6 sed fuit nubes quae ita vocata est, ut super monte Sinai, et super tentorio, inque illo, 7 videatur Exod. 16:10, 24:16, 17, Exod. 40:34, 35; Num. 17:7 [KJV Num. 16:42]; et alibi; per ‘nubem’ 8 ibi, quae gloria Jehovae dicta est, significatur externum Ecclesiae, cultus, et Verbi, 9 seu sensus litterae Verbi, videatur in Praefatione ad Gen. 18, et n. 4060, 4061, 5922, 6343 fin. , 6752, 8106, 8781, 9430, 10551.

[4] Quod ‘gloria Jehovae’ significet internum 10 Verbi, Ecclesiae, et cultus, est quia Divinum Verum procedens a Domino, quale est in caelo, est gloria Jehovae, Divinum enim Verum procedens a Domino 11 apparet ibi ut lux; 12 apparentia Domini in illa luce est quae in genuino sensu intelligitur per ‘gloriam Jehovae’; per apparentiam Domini intelliguntur omnia ibi quae a Domino sunt, quae sunt innumerabilia, et communi voce vocantur caelestia et spiritualia. Quod internum Verbi, Ecclesiae, et cultus significetur per ‘gloriam Jehovae’, est quia illud in ea luce est, externum autem in luce mundi, quapropter hoc in Verbo per ‘nubem’ significatur; inde patet quod 13 sensus internus Verbi sit ‘gloria’.

[5] Ex his nunc constare potest quid per ‘gloriam Jehovae’ et per ‘lucem’ Ipsius in sequentibus his locis significatur, ut apud Esaiam,

Surge, illuminare, quia venit lux Tua, et gloria Jehovae super Te exorta est; ecce tenebrae obtegunt terram, et caligo populos, sed super Te exorietur Jehovah, et gloria Ipsius super Te videbitur ambulabunt gentes ad lucem Tuum, et reges ad splendorem ortus Tui: non occidet amplius sol Tuus, et luna Tua non colligetur, quia Jehovah erit Tibi in lucem aeternitatis, 60:1-3, 20; agitur ibi de Adventu Domini; 14 'lux' ibi est Divinum Verum procedens a Domino, et ‘gloria Ipsius’ ac ‘splendor ortus Ipsius’ sunt omne id quod de Domino, deque fide et amore in Ipsum in luce illa apparet ‘tenebrae et caligo quae obtegunt terram et populos’ sunt obscura fide et amoris, dicitur enim de instauranda Ecclesia apud gentes; inde sequitur quod per lucem et gloriam, quae exoriturae, et quae videbuntur et ad quas ambulabunt 15 , sint Divina Vera 16 de Domino, 17 deque fide et 18 amore in ipsum ab Ipso:

[6] apud eundem,

Jehovah vocavi Te in justitia, et dedi Te in foedus populo, in lucem gentium: Ego Jehovah, hoc nomen Meum, gloriam Meam alteri non dabo, 42:6, 8;

agitur 19 etiam ibi de Domino, Qui ‘lux gentium’ vocatur quia ab Ipso omne Divinum Verum, et Qui gloria Jehovae, quia in Ipsum omne fidei et amoris:

apud eundem,

Erumpet sicut aurora lux tua, ambulabit ante te justitia tua gloria Jehovae colliget te, 58:8;

[7] similiter: apud eundem,

Gaudete cum Hierosolyma, deliciemini ex splendore gloria 20 Ipsius, Esai. 66:[10, ] 11;

‘Hierosolyma’ ibi 21 ut alibi est Ecclesia, et ‘splendor gloriae’ est amor veri a Domino:

apud Sachariam,

Ego ero 22 illi murus ignis circumcirca, et in gloriam ero in medio ejus, Sach. 2:9 23 [KJV 5];

etiam ibi de Hierosolyma, quae est Ecclesia; ‘gloria in medio ejus’ est Ipse Dominus quoad omnia veri et boni quae fidei et amoris; quod per ‘gloriam’ ibi intelligantur illa quae lucis Divinae sunt, patet:

[8] similiter ut apud Johannem, Sancta Hierosolyma habens gloriam Dei, et luminare illius simile lapidi pretiosissimo; gloria Dei illustrabit illam, et lucerna ejus Agnus; gentes quae salvantur in luce 24 Illius ambulabunt, et reges terrae afferent gloriam et honorem suum in eam. Portae ejus non claudentur interdiu; nox enim non erit ibi, afferent gloriam et honorem gentium in eam, Apoc. 21:11, 23-25 [, Apoc. 21:26];

‘Sancta Hierosolyma’ ibi est Ecclesia, quae successura hodiernae; illa quae Ecclesiae sunt, quae sunt fidei et amoris in Dominum a Domino, describuntur 25 per ‘luminare’, per ‘lucem’, et per ‘gloriam’; quia per gloriam intelliguntur illa quae lucis sunt, ideo dicitur gloria Dei illustrabit eam; quisque qui expendit, et ipsas res intuetur, et non haeret in

[9] solis verbis, videre potest quod per omnia illa significentur talia quae Ecclesiae sunt, at quid per singula significatur docet sensus internus, nam in Verbo 26 nihil inaniter dicitur, ne quidem vocula:

apud Lucam, Viderunt oculi mei salutare Tuum quod praeparasti ante faciem omnium populorum, lucem in revelationem gentium, et gloriam populi Tui Israelis, 2:30-32;

haec in prophetico Simeonis de Domino nato; ‘lux in revelationem gentium’ est Divinum Verum procedens a Domino, et ‘gloria populi Israelis’ est omne id quod a Domino revelatum est de Se Ipso, deque fide et amore in Ipsum apud illos qui recipiunt; omne hoc vocatur gloria, quia apparet in caelo et in luce ibi, lux ibi est Divinum Verum; 27 per ‘filios Israelis’ intelliguntur qui in fide et amore in Dominum.

[10] Quod lux sit Dominus quoad Divinum Verum, et quoque gloria quae lucis, patet ex Ipsius Domini verbis, apud Johannem, Diligebant gloriam hominum magis quam gloriam Dei; Ego lux in mundum veni, ut omnis qui credit in Me, in tenebris non maneat, 12:43, 46:

et apud eundem,

In principio erat Verbum, et Verbum erat apud Deum, Deus erat Verbum: erat lux vera quae illuminat omnem hominem venientem in mundum: et Verbum caro factum est, et habitavit in nos, et vidimus gloriam Ipsius, gloriam sicut Unigeniti a Patre, 1:1, 9, 14;

‘Verbum’ est Divinum Verum, et quoque ‘lux’; et gloria est omne quod apparet de Domino in luce illa.

[11] Haec loca e Verbo allata sunt quia in illis ‘gloria’ et simul ‘lux’ nominantur, et allata sunt ob finem ut sciatur quod ‘lux’ sit Divinum Verum a Domino, ita Ipse Dominus quoad Divinum Verum, et quod ‘gloria’ sit omne quod lucis, proinde omne quod ex Divino Vero quod facit intelligentiam et sapientiam apud angelos, et apud homines qui Dominum fide et amore recipiunt. Simile per ‘gloriam’ significatur alibi, ut apud Johannem,

Volo ut ubi Ego sum, etiam illi sint Mecum, ut videant gloriam Meam, Joh. 17:24 28 :

apud Lucam,

Nonne hoc oportebat pati Christum et ingredi in gloriam Suam? 24:26:

apud Matthaeum,

Tunc apparebit signum Filii hominis, et tunc plangent omnes tribus terrae, et videbunt Filium hominis venientem in nubibus caeli cum virtute et gloria, 24:30;

[12] per ‘nubes’ ibi intelligitur Divinum Verum quale est in luce mundi, ita quale apud homines, et per ‘gloriam’ intelligitur Divinum Verum quale est in luce caeli, ita ‘quale’ apud angelos; et quia Divinum Verum per ‘nubem’ et per ‘gloriam’ intelligitur, ideo est Verbum quoad sensum externum et quoad sensum internum quod intelligitur, quoad sensum externum per ‘nubem’ et quoad sensum internum per ‘gloriam’; etiam quod apparet in luce mundi est nubes respective ad id quod apparet luce caeli; quod ‘nubes’ id sit, videatur 29 Praefatio ad Gen. 18, et n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8106, 8443, 8781, 9430, 10551.

[13] Inde est quod nubes etiam in Verbo dicatur ‘gloria’, ut in Exodo, Gloria Jehovae apparuit in nube, Exod. 16:10:

alibi,

Habitavit gloria Jehovah super monte Sinai; et obtexit eum nubes sex dies, sed species gloriae Jehovae erat sicut ignis comedens in capite montis ante oculos filiorum Israelis, Exod. 24:16, 17:

et alibi in Exodo,

Obtexit nubes tentorium conventus, et gloria Jehovae implevit habitaculum; nec potuit Moscheh intrare, eo quod habitaret super eo nubes, et gloria Jehovae impleret habitaculum, Exod. 40:34, 35:

in Numeris,

Cum congregaretur contio contra Moschen et contra Aharonem, et respiceret ad tentorium conventus, ecce obtexit illud nubes, et apparuit gloria Jehovae, Num. 17:7 [KJV Num. 16:42]:

in libro 1 Regum,

Nubes implevit domum Jehovae, ita ut non potuerint sacerdotes stare ad ministrandum Propter nubem, quoniam implevit gloria Jehovae domum Jehovae, [1 Reg. 8:10, ] 11:

et in Apocalypsi,

Impletum est templum fumo et gloria Dei, 30 15:8;

[14] quoniam Divinum apparuit sicut nubes, ideo per ‘nubem’ significatur Praesentia Divina, et ubi Praesentia Divina ibi Divinum Verum, nam Divinum absque illo non apparet, quoniam est in illo et est illud; inde est quod nubes 31 ibi dicatur gloria; nec aliter potuit apparere genti Israeliticae, quoniam in externis absque interno erant, videatur n. 6832, 8814, 8819, 10551; sed usque nubes et gloria distinguuntur sicut lux mundi et lux caeli, seu sicut sensus litterae Verbi et sensus 32 internus ejus, et sicut sapientia humana et sapientia angelica. Ex his nunc constare potest quod per ‘dixit Moscheh, Fac videre mihi quaeso gloriam Tuam’ significetur ut ostendatur ipsi Divinum internum; et quia Moscheh repraesentabat externum Ecclesiae, cultus, et Verbi, significatur apperceptio Divini Veri interni in externo.

Imibhalo yaphansi:

1. The Manuscript inserts eorum.

2. de Ecclesia instituenda apud gentem Israeliticam, et quod Ecclesia non apud illam institui possit, ex causa quia non recipere possent aliquid internum

3. his

4. posset

5. cum pertransiret

6. quae

7. ut

8. quae ibi

9. quod nubes sit externum eorum

10. Ecclesia

11. The Manuscript inserts in coelo.

12. The Manuscript inserts inde est.

13. The Manuscript inserts etiam.

14. quod lux ibi sit Divinum Verum a Domino, et gloria sit omne id quod de Domino et de amore ac fide in Ipsum in luce illa, constare potest, nam agitur de Ecclesia apud gentes; et notum est quod tenebrae et caligo qui obtegunt terram et populos, sint obscura fidei et falsa quae apud illos

15. The Manuscript inserts gentes et reges.

16. The Manuscript inserts quae Ecclesiae, ita quae.

17. de

18. The Manuscript inserts de.

19. The following two (or in some cases more) words are transposed in the Manuscript.

20. ejus

21. et alibi significat Ecclesiam

22. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

23. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

24. Ipsius

25. per luminare, gloriam regum et gentium

26. The Manuscript inserts prorsus.

27. quod filii Israelis sint qui in fide et in amore in Dominum et non Judaei, patet, hi enim non receperunt Ipsum; quod Dominus et Divinum Verum ab Ipso sit lux

28. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

29. The Manuscript inserts etiam.

30. The Manuscript inserts et virtute ejus, .

31. The following two (or in some cases more) words are transposed in the Manuscript.

32. The following two (or in some cases more) words are transposed in the Manuscript.

  
Yiya esigabeni / 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

Okususelwe Emisebenzini kaSwedenborg

 

Om Himlen och om Helvetet #86

Funda lesi Sigaba

  
Yiya esigabeni / 603  
  

86. De som är i himlen ha förundrat sig över, att de människor tro sig vara förståndiga som tänka sig något osynligt, det är, under någon form obegripligt, när de tänka på Gud, och att de kalla dem som tänka annorlunda oförståndiga och även enfaldiga, då det likväl är tvärtom. De tillägga, att de som så tro sig vara förståndiga må utforska sig själva, om de inte i stället för Gud se naturen, somliga den som är inför ögonen, somliga den som inte är inför ögonen, och om de inte är så blinda, att de inte veta, vad Gud är, vad en ängel, vad en ande, vad deras själ är, som skall leva efter döden, vad himlens liv hos människan är, och flera saker som höra till förståndighet; då likväl de som de kalla enfaldiga på sitt sätt veta allt detta. Dessa ha den föreställningen om sin Gud, att Han är det Gudomliga i mänsklig form, om en ängel den föreställningen, att han är en himmelsk människa, om sin själ, som skall leva efter döden, den föreställningen, att den är som en ängel, och om himlens liv hos människan den föreställningen, att det är att leva i enlighet med de Gudomliga buden. Dessa kalla änglarna därför förståndiga och lämpliga för himlen, men de förra däremot inte förståndiga.

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga.

Att det Gudomliga var i Herren från själva avlelsen, nr Himmelska Hemligheter 4641, 4963, 5041, 5157, 6716, 10125. Att Gudomlig säd var endast i Herren, nr 1438. Att Hans själ var Jehovah, nr 1999, 2004, 2005, 2018, 2025. Att sålunda Herrens innersta var själva det Gudomliga, och att det som Han iklädde sig var från modern, nr 5041. Att själva det Gudomliga var Herrens livs Vara, från vilket det Mänskliga sedan utgick och blev Tillvara från detta Vara, nr 3194, 3210, 10370, 10372.

Att inom kyrkan, där Ordet är, och genom vilket Herren är känd, Herrens Gudomliga inte bör förnekas, ej heller det från Honom utgående Heliga, nr 2359. Att de inom kyrkan som inte erkänna Herren inte ha förbindelse med det Gudomliga; annorlunda är det med dem som är utom kyrkan, nr 10205. Att det väsentliga av kyrkan är att erkänna Herrens Gudomliga och Hans förening med Fadern, nr 10083, 10112, 10370, 10728, 10730, 10816, 10817, 10818, 10820.

Att i Ordet på många ställen handlas om Herrens härliggörelse, nr 10828. Att det är så överallt i Ordets inre mening, nr 2249, 2523, 3245. Att Herren förhärligade sitt Mänskliga och inte det Gudomliga, eftersom detta i sig själv var förhärligat, nr 10057. Att Herren kom i världen för att förhärliga sitt Mänskliga, nr 3637, 4286, 9315. Att Herren förhärligade sitt Mänskliga genom den Gudomliga kärleken, som var i Honom från avlelsen, nr 4727. Att Herrens kärlek till hela mänskligheten var Herrens liv i världen, nr 2253. Att Herrens kärlek övergår allt mänskligt förstånd, nr 2077. Att Herren frälste mänskligheten därigenom, att Han förhärligade sitt Mänskliga, nr 4180, 10019, 10152, 10655, 10659, 10828. Att eljest hela människosläktet hade förgåtts i evig död, nr 1676. Om Herrens tillstånd av härliggörelse och ödmjukelse, nr 1785, 1999, 2159, 6866. Att härliggörelse, där det talas om Herren, är föreningen av Hans Mänskliga med det Gudomliga, och att härliggöra är att göra Gudomligt, nr 1603, 10053, 10828. Att Herren, när Han förhärligade sitt Mänskliga, avklädde allt mänskligt från modern, tills Han slutligen inte var hennes son, nr 2159, 2574, 2649, 3036, 10830.

Att Guds Son av evighet var det Gudomliga Sanna i himlen, nr 2628, 2798, 2803, 3195, 3704. Att Herren även gjorde sitt Mänskliga till det Gudomliga Sanna från det Gudomliga Goda, som var i Honom, när Han var i världen, nr 2803, 3194, 3195, 3210, 6716, 6864, 7014, 7499, 8127, 8724, 9199. Att Herren då anordnade allt hos sig i den himmelska formen, vilken är enligt det Gudomliga Sanna, nr 1928, 3633. Att Herren därför kallades Ordet, som är det Gudomliga Sanna, nr 2533, 2818, 2859, 2894, 3393, 3712. Att Herren allena hade förnimmelse och tanke från sig själv, och över all änglaförnimmelse och änglatanke, nr 1904, 1914, 1919.

Att Herren förenade det Gudomliga Sanna, som var Han själv, med det Gudomliga Goda, som var i Honom, nr 10047, 10052, 10076. Att föreningen var ömsesidig, nr 2004, 10067. Att Herren, när Han gick bort ur världen, även gjorde sitt Mänskliga till det Gudomliga Goda, nr 3194, 3210, 6864, 7499, 8724, 9199, 10076. Att detta förstås med att Han utgick från Fadern och återvände till Fadern, nr 3194, 3210. Att Han så blev ett med Fadern, nr 2751, 3704, 4766. Att efter föreningen det Gudomliga Sanna utgår från Herren, nr 3704, 3712, 3969, 4577, 5704, 7499, 8127, 8241, 9199, 9398. På vad sätt det Gudomliga Sanna utgår, belyst, nr 7270, 9407. Att Herren från sin egen kraft förenade det Mänskliga med det Gudomliga, nr 1616, 1749, 1752, 1813, 1921, 2025, 2026, 2523, 3141, 5005, 5045, 6716. Att härav kan vara tydligt, att Herrens Mänskliga inte var såsom en annan människas mänskliga, eftersom Han var avlad av själva det Gudomliga, nr 10125, 10826. Att Hans förening med Fadern, från vilken Hans själ var, inte var såsom mellan två, utan såsom mellan själ och kropp, nr 3737, 10824.

Att de fornäldsta inte kunde tillbedja det Gudomliga Varat, utan det Gudomliga Tillvarat, vilket är det Gudomliga Mänskliga, och att Herren därför kom i världen, för att Han skulle bliva det Gudomliga Tillvarat från det Gudomliga Varat, nr 4687, 5321. Att de forngamle erkände det Gudomliga, eftersom det visade sig för dem i Mänsklig form, och att detta var det Gudomliga Mänskliga, nr 5110, 5663, 6846, 10737. Att det Oändliga Varat inte kunde inflyta i himlen hos änglarna, inte heller hos människor, annat än genom det Gudomliga Mänskliga, nr 1646, 1990, 2916, 2034. Att i himlen intet annat Gudomligt förnimmes än det Gudomliga Mänskliga, nr 6475, 9303, 9267, 10067. Att det Gudomliga Mänskliga av evighet var det Gudomliga Sanna i himlen och det genom himlen gående Gudomliga, således det Gudomliga Tillvarat, som sedan i Herren blev det Gudomliga Varat i sig själv, från vilket det Gudomliga Tillvarat i himlen är, nr 3061, 6280, 6880, 10579. Hurudant himlens tillstånd var före Herrens ankomst, nr 6371, 6372, 6373. Att det Gudomliga inte var förnimbart annat än när det passerade genom himlen, nr 6982, 6996, 7004.

Att alla jordklots inbyggare tillbedja det Gudomliga under Mänsklig form, således Herren, nr 6700, 8541-8547, 10736, 10737, 10738. Att de fröjda sig, när de höra, att Gud verkligen har blivit Människa, nr 9361. Att Herren tager emot alla som är i det goda och tillbedja det Gudomliga under Mänsklig form, nr 9359. Att man inte kan tänka på Gud utom i Mänsklig form, och att vad som är obegripligt ej ingår i någon föreställning, således inte heller i tron, nr 9359, 9972. Att människan kan dyrka det, varom hon har någon föreställning, men inte det, varom hon inte har någon föreställning, nr 4733, 5110, 5633, 7211, 9356, 10067. Att därför av de flesta på hela jorden det Gudomliga dyrkas under Mänsklig form, och att detta är genom inflytelse från himlen, nr 10159. Att alla som är i det goda med hänsyn till levernet tänka, när de tänka på Herren, på det Gudomliga Mänskliga och inte på det Mänskliga skilt från det Gudomliga; annorlunda är det med dem som inte är i det goda med hänsyn till levernet, nr 2326, 4724, 4731, 4766, 8878, 9193, 9198. Att i kyrkan nu för tiden de som är i det onda med avseende på levernet, ävensom de som är i en från människokärlek skild tro, tänka på Herrens Mänskliga utan det Gudomliga, och även att de inte fatta, vad det Gudomliga Mänskliga är, orsakerna härtill, nr 3212, 3241, 4689, 4692, 4724, 4731, 5321, 6372, 8878, 9193, 9198. Att Herrens Mänskliga är Gudomligt, eftersom det är från Faderns Vara, som var Hans själ, belyst genom en faders likhet i barnen, nr 10269, 10372, 10823. Och eftersom det är från den Gudomliga kärleken, som var Hans livs själva Vara från avlelsen, nr 6872. Att varje människa är sådan som hennes kärlek är, och att hon är sin kärlek, nr 6872, 10177, 10284. Att Herren gjorde hela det Mänskliga, såväl det invärtes som det utvärtes, Gudomligt, nr 1603, 1815, 1902, 1926, 2093, 2883. Att Han därför uppstod med hänsyn till hela kroppen, annorlunda än någon människa, nr 1729, 2083, 5078, 10825.

Att Herrens Mänskliga är Gudomligt, erkännes på grund av Hans allestädes närvaro i den heliga nattvarden, nr 2343, 2359. Och på grund av Hans förvandling inför de tre lärjungarna, nr 3212 , och även av Gamla Testamentets Ord, i det att Han kallas Gud, nr 10154, samt Jehovah, nr 1603, 1736, 1815, 1902, 2921, 3035, 5110, 6281, 6303, 8864, 9194, 9315. Att det i bokstavsmeningen skiljes mellan Fadern och Sonen eller mellan Jehovah och Herren, men inte i Ordets inre mening, i vilken himlens änglar äro, nr 3035. Att i den kristna världen de inte ha erkänt Herrens Mänskliga som Gudomligt, att detta blev bestämt på ett kyrkomöte för påvens skull, för att han måtte erkännas som Hans ställföreträdare, nr 4738.

Att kristna i det andra livet utforskades om, hurdan föreställning de hade om den ende Guden, och att det blev utrönt, att de hade en föreställning om tre gudar, nr 2329, 5256, 10736, 10737, 10738, 10821. Att en trefaldighet eller ett trefaldigt Gudomligt i en person kan fattas och sålunda en enda Gud, men inte i tre personer, nr 10738, 10821, , 10824. Att ett Gudomligt trefaldigt i Herren erkännes i himlen, nr 14, 15, 1729, 2005, 5256, 9303. Att det trefaldiga i Herren är Själva det Gudomliga, som kallas Fadern, det Gudomligt Mänskliga, som kallas Sonen, och det utgående Gudomliga, som kallas den Helige Ande, och att detta trefaldiga Gudomliga är ett, nr 2149, 2156, 2288, 2321, 2329, 2447, 3704, 6993, 7182, 10738, 10822, 10823. Att Herren själv lär, att Fadern och Han är ett, nr 1729, 2004, 2005, 2018, 2025, 2751, 3704, 3736, 4766; och att det Heliga Gudomliga utgår från Honom, och att det är Hans, nr 3969, 4673, 6788, 6993, 7499, 8127, 8302, 9199, 9228, 9229, 9270, 9407, 9818, 9820, 10330.

Att det Gudomliga Mänskliga inflyter i himlen och bildar himlen, nr 3038. Att Herren är allt i himlen, och att Han är himlens liv, nr 7211, 9128. Att Herren bor uti sitt eget hos änglarna, nr 9338, 10125, 10151, 10157. Att därför de som är i himlen är i Herren, nr 3637, 3638. Att Herrens förbindelse med änglarna förhåller sig allt efter deras mottagande av kärlekens och människokärlekens goda från Honom, nr 904, 4198, 4205, 4211, 4220, 6280, 6832, 7042, 8819, 9680, 9682, 9683, 10106, 10811. Att hela himlen hänför sig till Herren, nr 551, 552. Att Herren är himlens gemensamma medelpunkt, nr 3633. Att alla där vända sig till Herren, som är ovan himlarna, nr 9828, 10130, 10189. Att änglarna likväl inte vända sig till Herren, utan att Herren vänder dem till sig, nr 10189. Att det inte är en änglarnas närvaro hos Herren, utan Herrens närvaro hos änglarna, nr 9415. Att det i himlen inte är någon förbindelse med Själva det Gudomliga, utan med det Gudomliga Mänskliga, nr 4211, 4724, 5633.

Att himlen motsvarar Herrens Gudomliga Mänskliga, och att i följd därav himlen i sin helhet är såsom en enda människa, och att himlen därför kallas den Största Människan, nr 2996, 2998, 3624-3649, 3636-3643, 3741-3745, 4625. Att Herren är den enda Människan, och att blott de är människor som mottaga det Gudomliga från Honom, nr 1894. I den mån de emottaga, i samma mån är de människor och Hans avbilder, nr 8547. Att änglarna därför är former av kärlek och människokärlek i mänsklig form, och att detta är av Herren, nr 3804, 4735, 4797, 4985, 5199, 5530, 9879, 10177.

Att hela himlen är Herrens, nr 2751, 7086. Att Han har all makt i himlarna och på jorden, nr 1607, 10089, 10827. Eftersom Herren styr hela himlen, därför styr Han även allt som därav beror, således allt i världen, nr 2026, 2027, 4523, 4524. Att Herren allena har makt att avlägsna helvetena, avhålla från ondskorna och hålla i det goda, således att frälsa, nr 10019.

  
Yiya esigabeni / 603