2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Fotnoter:

4332. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM TERTIUM

Ante caput praecedens explicata sunt quae Dominus apud Matthaeum 24:32-35 praedixerat de adventu Suo, per quem quod intellectum sit ultimum tempus Ecclesiae prioris ac primum Ecclesiae novae, ibi et passim prius ostensum est; de ultimo tempore seu fine Ecclesiae prioris et de primo tempore seu [initio] Ecclesiae novae, hactenus actum est, videantur quae praecedunt ante caput 31, n. 4056- ¹ 4060, et ante caput 32, n. 4229- ² 4231: nunc explicanda sunt quae sequuntur in eodem capite apud Evangelistam, 36-42 nempe haec verba, De die autem illa et hora nemo scit, ne angeli caelorum, nisi Pater Meus solus. Sicut autem dies Noe, sic erit adventus Filii hominis. Quemadmodum enim erant in diebus ante diluvium, edentes et bibentes, nubentes et nuptui dantes, usque quo die intravit Noe in arcam. Et non cognoverunt donec veniret diluvium, et tolleret omnes, ‘sic erit et’ ³ adventus Filii hominis. Tunc duo erunt in agro, unus assumetur, et unus derelinquetur. Duae molentes in mola, una assumetur, et una derelinquetur.

Fotnoter:

4234. ‘Jacob ivit ad viam suam’: quod significet successivum veri ut conjungeretur bono spirituali et caelesti, constat ex repraesentatione ‘Jacobi’ quod hic sit verum naturalis; quid ‘Jacob’ repraesentaverit, prius dictum est, quod nempe Naturale Domini; et quia agitur in sensu interno, ubi historice de Jacobo, de Domino quomodo Ipse Naturale Suum Divinum fecit, ideo Jacob primum repraesentavit verum ibi, et dein verum cui adjunctum est bonum collaterale, quod erat Laban ¹ , et postquam hoc adjunxit, tunc repraesentavit Jacob bonum tale, sed tale bonum non est ² bonum Divinum in Naturali, sed est ² bonum medium, per quod recipere potuit bonum Divinum; tale bonum repraesentavit Jacob cum recederet a Labane, sed usque id bonum in se est verum, cui inde facultas se conjungendi cum bono Divino in Naturali: tale verum est quod Jacob nunc repraesentat.

[2] Bonum autem cum quo conjungeretur, repraesentatur per ‘Esavum’; quod ‘Esavus’ sit Divinum Bonum Divini Naturalis Domini, videatur n. 3300, 3302, 3494, 3504, 3527, 3576, 3599, 3669, 3677; de illa ipsa conjunctione, nempe veri Divini cum bono Divino Divini Naturalis Domini in sensu supremo nunc agitur; nam postquam Jacob recessit a Labane et ad Jordanem venit, ita ad primum ingressum in terram Canaanem, ingreditur repraesentare conjunctionem illam; terra enim Canaan in sensu interno significat caelum, et in ‘supremo sensu’ Divinum Humanum Domini, n. 3038, 3705; inde est quod per illa verba, ‘Et Jacob ivit ad viam suam’ significetur successivum veri ut conjungeretur bono spirituali et caelesti.

[3] Sed haec talia sunt quae nequaquam possunt plene ad captum exponi; causa est quia communissima hujus rei in orbe erudito etiam Christiano ignota sunt; vix enim scitur quid naturale apud hominem, et quid rationale, et quod illa inter se prorsus distincta sint; et quoque vix scitur quid verum spirituale et quid bonum ejus, quodque haec quoque distinctissima sint; et adhuc minus, quod cum homo regeneratur, verum conjungatur cum bono, distincte in naturali, et distincte in rationali, et haec ³ per innumerabilia media; immo ne quidem notum est quod Dominus Humanum Suum Divinum fecerit secundum ordinem secundum quem Dominus etiam regenerat hominem;

[4] cum itaque communissima illa ignota sunt, non potest aliter quam quod obscura appareant quae de illis dicuntur; sed usque dicenda sunt, quia aliter non potest explicari Verbum quoad sensum internum ⁴ ; ad minimum inde constare potest quae et qualis sapientia angelica est, nam Verbi sensus internus est principaliter pro angelis.

Fotnoter: