1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Fotnoter:

7083. Calor et lux in mundo naturali existunt ex sole mundi; at spiritualis calor et spiritualis lux, seu amor et fides, existunt ex sole caeli; sol caeli est Dominus, calor qui ab Ipso ut sole venit est amor, et lux quae ab Ipso ut Sole venit est fides; quod Dominus sit lux, constat apud Johannem, Jesus dixit, Ego sum lux mundi; qui Me sequitur non ambulabit in tenebris, sed habebit lucem vitae, 8:12: et quod Dominus sit sol, constat apud Matthaeum, Cum Jesus transformatus est, splenduit facies Ipsius sicut sol, et vestimenta Ipsius facta sunt sicut lux, 17:2.

4290. In sensu interno historico per ‘dixit non mittam te quin benedixeris mihi’ significatur quod instarent ut essent repraesentativi; instare enim significatur per ‘non mittam ¹ te’, et repraesentativum Ecclesiae per ‘benedici’. Quod hanc rem attinet, nempe quod Jacobi posteri institerint ut essent repraesentativi Ecclesiae, et quod non prae ceteris gentibus electi sint, non quidem ita constare potest ex historicis Verbi in sensu litterae, ex causa quia historica Verbi in sensu litterae involvunt arcana caeli, ac ideo ita sequuntur in serie; et quia ipsa nomina significant res, immo plura nomina in sensu supremo Ipsum Dominum, ut Abrahamus, Jishakus, et Jacobus, qui quod Dominum in supremo sensu significent, in illis quae praecedunt, multis ² ostensum est, videatur etiam n. 1965, 1989, 2011, 3245, 3305 f. , 3439.

[2] Quod Jacobi posteri non electi fuerint, sed institerint ut apud illos Ecclesia esset, constare potest in pluribus locis Verbi ex sensu ejus interno historico, et aperte in his apud Mosen,

Locutus est Jehovah ad Mosen, Ascende hinc tu et populus, quem ascendere fecisti e terra Aegypti, in terram quam juravi Abrahamo, Jishako et Jacobo, dicendo, Semini tuo dabo illam; ... non ascendam in medio tui, eo quod populus durus cervice tu, ne consumam te in via. Cum audirent ³ populus verbum malum hoc, luxerunt, et posuerunt quisque ornatum suum a super se; ... et Moses sumpsit tentorium, et tetendit illud sibi extra castra, procul removendo e castris; ... dixit Moses ad Jehovam, Vide Tu dicens ad me, Ascendere fac populum hunc, cum Tu non notum feceris mihi, quem missurus sis mecum; ... jam ergo si quaeso inveni gratiam in oculis Tuis, notas ⁴ quaeso fac mihi vias Tuas, ut cognoscam de Te, quod invenerim gratiam in oculis Tuis; vide etiam quod populus Tuus gens haec: dixit itaque, Facies Meae iturae, donec quietem dedero tibi, Exod. 33:[33:1, 3, 4, 7, 12-14];

dicitur hic quod Moses ascendere fecerit populum e terra Aegypti; tum dein quod deposuerint ornatum et luxerint, et quod Moses tetenderit tentorium ⁵ extra castra et sic quod Jehovah annuerit; ita manifeste quod ipsi institerint:

[3] apud eundem,

Dixit Jehovah ad Mosen, Quousque irritabunt Me populus hic? et quousque non credent in Me, ob omnia signa quae feci in medio ejus? percutiam illum peste, et exstinguam illum, et faciam te in gentem magnam et validam prae illo.... Sed supplicavit Moses, et exoratus... Jehovah dixit ⁶ ,

Propitius ero juxta verbum tuum; attamen, vivus Ego, et implebitur gloria Jehovae universa terra; nam quantum ad omnes viros, qui viderunt gloriam Meam, et signa Mea, quae feci in Aegypto, et in deserto, tentaverunt tamen Me his decem vicibus, nec oboediverunt voci Meae, si videbunt terram quam juravi patribus eorum, omnes irritantes Me non videbunt eam; ... in deserto hoc concident corpora vestra; ... infantes autem vestros introducam, Num. 14:[11-13, 20-23, 29, 31];

ex his quoque patet quod Jehovah voluerit exstinguere illos, proinde apud illos Ecclesiam non instaurare, sed quod institerint, ac ideo factum ⁷ : praeter etiam alibi pluries, cum Jehovah gentem illam toties rebellem prorsus delere voluisset, sed toties per supplicationes se exorari passus.

[4] Simile etiam involvit quod Bileamo non permissum maledicere populo illi, Num. 22, 23, 24; et quoque alibi ubi dicitur quod paenituerit Jehovam quod populum illum introduxerit; tum quod Jehovah exoratus sit'; ut et quod toties novum foedus cum illo pepigerit: talia significantur in sensu interno historico per haec verba, ‘non mittam te quin benedixeris mihi; simile etiam’ per quod Jacob primogenituram Esavo, tum quoque benedictionem ei fraude abstulerit, Gen. 25 et 27.

Fotnoter: