1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Сноски:

2442. ‘Et Lot venit Zoarem’: quod significet illos qui: affectione veri quod salvati, constat a significatione ‘Zoaris’ quod sit affectio veri, de qua n. 2439; inde quoque constare potest quod salventur etiam qui in fide sunt, modo in fide eorum sit bonum, hoc est, afficiantur veris fidei propter bonum, quod est ex bono; omnis vita fidei non e aliunde: quod charitas sit essentiale fidei, immo ut sit ipsa fides, quia est ipsum fidei, videatur n. 379, 389, 654, 724, 809, 916, 1162, 1176, ¹ 1798, 1799, 1834, 1844, 2049, 2116, 2189, 2190, 2228, 2261, ² 2343, 2349, ³ 2417.

Сноски:

2228. Quod ‘benedicentur in illo omnes gentes terrae’ significet quod ab Ipso omnes qui in charitate sunt, salvabuntur, constat a significatione ‘benedici’ quod sit domini omnibus bonis quae sunt a caelesti origine, de qua n. 981, 1096, 1420, 1422: qui donantur bonis a caelesti origine, hoc est, bonis caelestibus et bonis spiritualibus, de quibus mox supra n. ¹ 2227, illi quoque donantur salute aeterna, hoc est, salvantur: per ‘omnes gentes terrae’ intelliguntur in sensu interno illi qui in bonis amoris et charitatis sunt, ut constat a significatione ‘gentis’ quod sit bonum, [de qua] n. 1159, 1258-1260, 1416, 1849: quod per ‘omnes gentes terrae’ non significentur omnes in universo terrarum orbe, constare potest cuivis, quia permulti inter illos sunt qui non salvantur, sed modo illi qui in charitate sunt, hoc est, qui charitatis vitam adepti sunt.

[2] Ne quemquam lateat quomodo se habet cum salvatione hominum post decessum, paucis dicendum; sunt plures qui dicunt quod salvetur homo per fidem aut, ut aiunt, si modo fidem habeat, sed inter illos plurima pars est qui non sciunt quid fides; putant aliqui quod sit mera cogitatio, aliqui quod sit agnitio alicujus credendi, alii quod sit tota doctrina fidei, quae credenda, alii aliter; ita in sola cognitione quid sit fides, errant, consequenter in eo quid sit quo salvetur homo: sed usque non est mera cogitatio, nec est agnitio credendi, nec cognitio omnium quae sunt doctrinae fidei; ex illis nemo salvari potest, nam non altius radicem possunt agere quam in cogitationem; cogitatio non aliquem salvat, sed est vita quam sibi in mundo comparavit per cognitiones fidei; haec vita manet, at omnis cogitatio quae non convenit vitae ejus, perit, usque adeo ut fiat nulla; consociationes caelestes sunt secundum vitas et nusquam secundum cogitationes quae non sunt vitae; cogitationes quae non sunt vitae, sunt simulatoriae quae prorsus rejiciuntur:

[3] in genere duplex est vita, una infernalis, altera caelestis; vita infernalis contrahitur ex omnibus illis finibus, cogitationibus et operibus quae fluunt ex amore sui, consequenter ex odio contra proximum; vita caelestis ex omnibus illis finibus, cogitationibus et operibus quae sunt amoris erga proximum; haec vita est quam spectant omnia quae ‘fides’ vocantur, et comparatur per omnia fidei; inde constare potest quid fides ² , nempe quod sit charitas, nam ad illam ducunt omnia quae doctrinae fidei vocantur, in illa sunt omnia illa, et ex illa derivantur omnia illa: anima ³ post vitam corporis [talis] est qualis ejus amor.

Сноски: