2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Voetnoten:

9050. Quod ‘anima’ significet vitam spiritualem, constat ex significatione ‘animae’ quod sit vita hominis, sed vita fidei ejus, quae est vita spiritualis. In Verbo passim dicitur ‘cor et anima’, et ibi per ‘cor’ significatur vita amoris, et per ‘animam’ vita fidei; sunt ¹ homini binae facultates recipientes vitam a Domino, una vocatur voluntas, altera intellectus; ad facultatem quae vocatur voluntas, pertinet amor, nam bona amoris faciunt vitam ejus, ad facultatem autem ² quae vocatur intellectus, pertinet fides, nam vera fidei faciunt vitam ejus; sed hae binae vitae apud hominem usque unum ³ sunt, et cum unum sunt, tunc quae fidei sunt, etiam amoris sunt, nam amantur, et vicissim quae ⁴ amoris sunt etiam fidei sunt, ⁵ quia creduntur; talis vita est omnibus ⁶ in caelo.

[2] Quod in Verbo vita amoris, seu quod idem est, voluntas, dicatur ‘cor’, et quod vita fidei, seu quod idem est, intellectus, dicatur ‘anima’, est causa quia illi qui in amore in Dominum sunt et vocantur caelestes, in Maximo Homine seu caelo ⁷ constituunt provinciam cordis, ⁸ et qui in fide in Dominum sunt et ⁹ inde in charitate erga proximum, ¹⁰ constituunt provinciam pulmonum, videatur n. 3635, 3883-3896; inde est quod per ‘cor’ in Verbo significetur amor qui est vita voluntatis, et per ‘animam’ fides quae est vita intellectus, n. 2930, 7542, 8910; anima enim in lingua originali dicitur a respiratione, quae est pulmonum.

[3] Quod fides pertineat ad facultatem intellectualem, est quia haec illustratur a Domino cum homo recipit fidem; inde est ei lux seu apperceptio veri in talibus quae fidei sunt cum legit Verbum; et quod amor pertineat ad facultatem voluntariam, est quia haec accenditur a Domino cum homo recipit amorem; inde est ei ignis vitae et perceptio sensitiva boni.

[4] Ex his constare potest quid in Verbo proprie intelligitur per ‘cor’ et quid per ‘animam’, ut in sequentibus his locis:

apud Moschen, Amabis Jehovam Deum tuum ex toto corde et ex tota anima, et ex omnibus viribus tuis, Deut. 6:5, 6:

apud eundem,

Amabis Jehovam Deum tuum, et servies Ipsi, ex toto corde tuo et ex tota anima tua, Deut. 10:12, 11:13:

apud eundem,

Custodies statuta et judicia, et facies ea, in omni corde tuo et in omni anima tua, Deut. 26:16:

apud Evangelistas, Jesus dixit, Amabis Dominum Deum tuum ex toto corde tuo, et in tota anima tua, et toto robore tuo ac cogitatione tua, Matth. 22:35 [KJV Matth. 22:37]; Marcus 12:30, 32; Luc. 10:27; ‘cor’ pro vita amoris, et ‘anima’ pro vita fidei, ‘robur’ pro illis quae procedunt ex vita amoris, ita quae ex corde seu voluntate, et cogitatio pro illis quae procedunt ex vita fidei, ita quae ex anima seu intellectu illustrato:

[5] similiter apud Esaiam,

Cor elusum deerrare facit eum ut non eripiat animam suam, ¹¹ et dicat, Nonne mendacium in dextra mea? 44:20:

apud Jeremiam,

Gaudebo super illis ad faciendum bonum illis, et plantabo illos in terra in veritate, toto corde Meo et tota anima Mea, 32:41;

ibi de Jehovah, hoc est, Domino, ‘cor’ ¹² dicitur ex Divino Bono, quod est amoris seu misericordiae, et ‘anima’ ex Divino Vero, quod est fidei apud hominem.

[6] Quod haec significentur per ‘cor et animam’ in Verbo, pauci intra Ecclesiam hodie sciunt ex causa quia non expenderunt quod homini binae facultates sint inter se distinctae, nempe voluntas et intellectus, et quod illae binae facultates unam mentem constituent ut homo sit vere homo; nec expenderunt quod omnia in universo tam caelo quam mundo se referant ad bonum et verum, ¹³ et quod conjuncta erunt ut sint aliquid et producant; ex ignorantia illorum effluxit quod separaverint fidem ab amore, nam qui ignorat universales illas leges non scire potest quod fides se referat ad verum et amor ad bonum, et quod, nisi conjuncta sunt, non sint aliquid, fides enim absque amore non est fides, et amor absque fide non est amor, ¹⁴ nam amor suum quale habet a fide, et fides suam vitam ab amore, inde fides absque amore est ¹⁵ mortua, et fides cum amore est ¹⁵ viva; quod ita sit, constare potest a singulis in Verbo, nam ubi agitur de fide ibi etiam agitur de amore, ut ¹⁶ sit conjugium boni et veri, hoc est, caelum, et in supremo sensu Dominus in omnibus et singulis ibi; quod tale conjugium sit, videatur n. ¹⁷ 683, 793, 801, 2516, 2712, ¹⁸ 4138 fin. , 5138, 5502, 6343, ¹⁹ 7945, 8339; ex his nunc patet unde est ²⁰ quod homo Ecclesiae hactenus non sciverit quid in Verbo intellectum sit per ‘cor’ et quid per ‘animam’.

[7] Quod ‘anima’ in Verbo sit vita fidei, evidenter constare potest a locis ubi ‘anima’ dicitur, ut in his sequentibus: apud Moschen,

Non in pignus accipies molam aut molarem, nam animam ille accipiens in pignus, Deut. 24:6;

dicitur quod ‘is animam accipiat in pignus qui molam’ quia in sensu interno per ‘molam’ significantur illa quae fidei sunt, n. 7780:

apud Esaiam,

Erit sicut cum somniat famelicus, quasi esset comedens, sed quando evigilat, jejuna est anima ejus; aut quando somniat sitiens, quasi esset bibens, sed quando evigilat, ecce lassus est, et anima ejus appetens, 29:8;

‘jejuna anima’ et ‘appetens anima’ pro desiderio discendi ²¹ bona et vera fidei ²² :

apud eundem,

Si expromseris famelico animam tuam, et animam afflictam saturaveris, 58:10;

'expromere famelico animam tuam' pro ²³ desiderantem instruere in veris fidei, ²⁴ ‘animam afflictam saturare’ pro instruere ²⁵ in bono fidei:

[8] apud Jeremiam,

Si indueris te dibapho, si ²⁶ ornaveris te ornatu auri, si ²⁷ ruperis stibio oculos, frustra pulchram reddes te; abhorrebunt a te amatores, animam tuam quaerent, 4:30;

hic ‘anima’ pro vita fidei, proinde pro ipsa fide apud hominem, quia haec vitam ejus spiritualem facit; quod fides sit quae per ‘animam’ intelligitur, patet a singulis in illo versu:

apud eundem,

Venient et canent in altitudine Zionis, et confluent ad bonum Jehovae, ad triticum, et ad mustum, et ad oleum, et ad filios gregis et armenti; et fiet anima illorum sicut hortus irriguus; irrigabo animam lassam, et omnem animam quae dolet, 31:12, 25;

anima' pro vita fidei apud hominem Ecclesiae, qui dicitur fieri sicut hortus, quia per ‘hortum’ significatur intelligentia quae ex veris fidei, n. 100, 108, 2702, et ²⁸ anima dicitur irrigari quia per 'irrigari' significatur instrui:

[9] apud eundem,

Cum periculo animarum ²⁹ nostrarum adducimus panem nostrum, propter gladium deserti, Threni 5:9;

‘periculum animarum’ est periculum jacturae fidei et inde vitae spiritualis; ‘gladius’ enim ‘deserti’ est falsum pugnans contra vera quae fidei, n. 2799, 4499, 6353, 7102, 8294:

apud Ezechielem,

Javan, Thubal, et ³⁰ Meschech, hi mercatores tui, cum anima hominis, et vasis aeris dederunt ³¹ negotiationem tuam, 27:13;

‘anima hominis’ pro interiore vero fidei ex bono, ‘vasa aeris’ pro exterioribus veris fidei ex bono, ‘vasa’ enim sunt vera exteriora seu vera scientifica, n. 3068, 3079, et ‘aes’ est bonum naturalis, n. 425, 1551; nisi sciretur quod ‘anima hominis’ sit fides, non posset intelligi quid significat ‘mercari cum anima hominis et cum vasis aeris’:

[10] apud eundem,

Omnis anima vivens quae reptat, quocumque venerint fluvii, vivet, unde fit piscis multus valde, qui veniunt eo aquae hae, et sanantur, 47:9;

ibi de novo templo, hoc est, de nova Ecclesia spirituali ³² a Domino, ‘anima vivens quae reptat’ pro veris scientificis quae fidei, ³³ 'piscis inde multus' sunt scientifica, n. 40, 991, ‘fluvii’ pro illis quae sunt intelligentiae, quae ex veris fidei, n. 2702, 3051; hic nec absque sensu interno sciretur quid foret ³⁴ piscis multus ex eo quod fluvii illuc veniunt:

apud Davidem,

Salvum fac me, Deus, quia venerunt aquae usque ad animam meam, ³⁵ Ps. 69:2 [KJV Ps. 69:1]:

et apud Jonam, Circumdederunt me aquae usque ad animam meam, 2:6 [KJV 5]; ‘aquae’ hic pro falsis, et quoque pro tentationibus quae fiunt per injecta falsa, n. 705, 739, 756, 790, 8137, 8138, 8368:

[11] apud Jeremiam,

Jehovah dixit, Num de gente, quae sicut haec, non sumpserit ultionem anima Mea? 5:9, 29:

apud eundem,

Castigationem admitte, Hierosolyma, ne avertatur anima Mea a te, ac redigam te in vastitatem, 6:8; ³⁶ ‘anima’ cum de Domino, pro Divino Vero:

apud Johannem, Secundus angelus effudit phialam suam in mare, factumque est sanguis sicut mortui, unde omnis anima vivens mortua est in mari, Apoc. 16:3;

‘mare’ pro ³⁷ scientificis in ³⁸ complexu, n. 28, ‘sanguis’ pro veris fidei ex bono, et in opposito sensu ³⁹ pro veris fidei falsificatis et profanatis, n. 4735, ⁴⁰ 6978, 7317, 7326, inde ‘anima vivens’ pro vita ex fide:

[12] apud Matthaeum,

Ne solliciti sitis animae vestrae quid esuri sitis, aut bibituri, ⁴¹ Matth. 6:25; ‘anima’ pro ⁴² veris fidei, ‘edere et bibere’ pro instrui in bono et vero fidei, in sensu enim interno agitur ibi de vita spirituali et de ejus nutricione:

apud eundem,

Quisquis vult invenire animam suam, perdet illam, et quisquis perdiderit animam suam propter Me, inveniet illam, 10:39 ⁴³ ; ‘anima’ pro vita fidei qualis est credentibus, et in opposito sensu pro vita non fidei qualis est non credentibus:

apud Lucam, In patientia vestra possidete animas vestras, 21:19 ⁴⁴ ; ‘possidere animas’ pro illa quae sunt fidei et inde vitae spiritualis; similiter in perplurimis aliis locis.

Voetnoten:

2329. Att orden ’han sade: Ack se, mina Herrar’ betyder det inre erkännandet och bekännelsen av Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående framgår av erkännandet och ödmjukheten, varom det talades strax ovan. Omedelbart därpå följer bekännelsen, ty det är en bekännelse när han säger: ’Ack se, mina Herrar’. Den inre bekännelsen hör hjärtat till och ger sig tillkänna som ödmjukhet och på samma gång som en böjelse för det goda, medan däremot ett yttre erkännande hör till läpparna och kan ge sig tillkänna som en låtsad ödmjukhet och i en låtsad böjelse för det goda. Ett sådant yttre erkännande förekommer hos dem som bekänner Herren för sin egen äras skull eller snarare för dyrkan av det egna jaget och för egen vinnings skull. Vad de bekänner med läpparna, förnekar de i hjärtat.

[2] Pluralformen ’mina Herrar’ förekommer av samma skäl som det i föregående kapitel talas om ’tre män’. För precis som de tre männen där betecknar själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet, så betecknar de två änglarna här Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående, såsom framhållits ovan. Att dessa gör ett är väl bekant inom Kyrkan. Och eftersom de gör ett, så omnämns de också som ett i det följande:

Det var så, när de förde dem ut, att han sade: Fly för ditt liv. Vers 17.

Se, din tjänare har funnit nåd i dina ögon, och stor du gjort din barmhärtighet, som du har visat mig. Vers 19.

Och han sade till honom: Jag har godtagit ditt ansikte också /enligt detta ditt ord/, och jag skall inte omstörta staden. Vers 21.

För jag kan inte göra något, förrän du har kommit dit fram. Vers 22.

[3] Att själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet är Jehovah står fullt klart av föregående kapitel, där de tre männen på flera ställen kallas Jehovah, nämligen:

Jehovah sade till Abraham. Vers 13.

Är då något för underbart för Jehovah? Vers 14.

Abraham stod ännu inför Jehovah. Vers 22.

Jehovah gick bort, sedan Han talat ut med Abraham. Vers 33.

Följaktligen är det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet Jehovah, ty det är det namnet som används på båda i vers 24 i detta kapitel:

Och Jehovah lät svavel och eld regna från Jehovah ut ur himlen – över Sodom och Gomorra. Vers 24.

Den invärtes meningen av dessa ord framgår i det följande. Att Herren är Jehovah Själv, som omnämns så många gånger i de historiska och profetiska avsnitten i Gamla Testamentet, se nr 1736.

[4] De som verkligen är Kyrkans människor, det vill säga de som låter sig ledas av kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, känner till och erkänner Trefalden. Men de ödmjukar sig likväl inför Herren och tillber Honom allena, därför att de vet att det inte finns något annat sätt att nå själva det Gudomliga – som kallas Fadern – än genom Sonen, och att all Helighet, som den Helige Ande har, utgår från Honom. När de är i denna föreställning tillber de ingen annan än Honom, genom vilken och av vilken allt är till, således det Enda Varat. Inte heller låter de sina föreställningar sprida sig till tre, såsom fallet är med många andra inom Kyrkan.

[5] Detta visar sig hos många i det andra livet också bland en del lärda, som menat att de under kroppslivet mer än andra haft en klar uppfattning om trons arkana. När dessa utforskades i det andra livet med avseende på den föreställning de haft om en Gud – om det fanns tre Oskapade, tre Oändliga, tre Eviga, tre Allsmäktiga och tre Herrar – så var det alldeles påtagligt att de haft föreställningen om tre väsenden (ty i den världen delar alla med sig av sina föreställningar). De hade haft en sådan föreställning, trots att den athanasianska trosbekännelsen uttryckligen förklarar att det inte finns tre Oskapade, eller tre Oändliga, eller tre Eviga, eller tre Allsmäktiga, eller tre Herrar, utan En, så som det verkligen är. De medgav därför att de väl med munnen sagt att det finns en Gud, men att de ändå tänkt – och en del av dem trott – på tre som de kunde skilja åt i föreställningen, men inte förbinda.

[6] Detta beror på att det finns föreställningar om alla arkana, även de djupaste, ty utan förekomsten av en föreställning kan man omöjligen tänka något eller ens behålla något i minnet. I det andra livet skönjs därför alldeles dagsklart hurdan tanke, och därav tro, som var och en har bildat sig om den Ende Guden. Ja, när judarna i det andra livet får höra att Herren är Jehovah och att det inte finns mer än en Gud kan de ingenting säga. Men när de förnimmer att den kristnes föreställningar är delade i tre, säger de att de själva dyrkar en Gud, medan de kristna dyrkar tre. Och detta så mycket mer som inga andra förmås förbinda de i föreställningen åtskilda tre än de som har en tro som kommer av människokärlek – ty Herren vänder deras sinnen till Sig.