2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

9429. ‘Et commorabatur gloria Jehovae super monte Sinai’: quod significet interiora Verbi Domini in caelo, constat ex significatione ‘gloriae Jehovae’ cum de Verbo, quod sit sensus ejus internus, ita interiora Verbi, de qua Praefatio ad Gen. xviii et n. 5922, et ex significatione ‘montis Sinai’ quod sit Divinum Verum procedens a Domino, et inde caelum, de qua supra n. 9420, 9427. Quod interiora Verbi dicantur gloria, est quia Divinum Verum procedens a Domino ut sole est lux in caelo, quae dat visum angelis ibi, et simul intelligentiam et sapientiam, n. 1531, 1619-1632, 2776, 3138, 3167, 3190, 3195, 3339, 3341, 3636, 3643, 3862, 3993, 4302, 4415, 4527, 5400, 6313, 6608, 6907, 8644, 8707, 8861; ex Divina illa luce est omnis gloria in caelo, quae talis est ut excedat omnem, captum humanum; inde patet unde est quod Verbi sensus internus sit ‘gloria’; est enim sensus Verbi internus Divinum Verum procedens a Domino in caelo, ita lux e qua omnis gloria ibi.

[2] Hoc intelligitur per ‘gloriam’ in pluribus locis in Verbo, ut quod visuri Filium hominis in nube cum gloria, Matth. 24:30; Luc. 21:27; quod Dominus cum passus fuerit, intraturus esset in gloriam Suam, Luc. 24:26; quod cum venturus in gloria Sua, sessurus sit super throno gloriae Suae, Matth. 25:31; ‘sedere super throno gloriae’ est judicare ex Divino Vero quod ab Ipso; tum quod Moscheh et Elias visi sint in gloria, Luc. 9:30 [, 31]; quod ‘Moscheh et Elias’ ibi sint Verbum, videatur Praefatio ad Gen. xviii et n. 2762, 5247, 9372; ¹ id quoque intelligitur per glorificationem Domini apud Johannem,

Nunc glorificatus est Filius hominis, et Deus glorificatus est in Ipso; si Deus glorificatus est in Ipso, etiam Deus glorificabit Ipsum in Se Ipso; et statim glorificabit Ipsum, 13:31, 32;

‘glorificari in Deo’ est fieri Divinum Bonum ex quo Divinum Verum: similiter apud ² eundem cap. 12:28.

[3] Per ‘gloriam’ significatur Divinum Verum procedens a Domino quale est in caelo, etiam in sequentibus his locis: apud Esaiam,

Vox clamantis in deserto, Parate viam Jehovae; et revelabitur gloria Jehovae, et videbunt omnis caro simul, 40:3, 5;

ibi de Adventu Domini, ubi ‘gloria Jehovae quae revelabitur’ est Divinum Verum; quod Dominus id sit quia ab Ipso, patet apud Johannem,

In principio erat Verbum, et Verbum erat apud Deum, et Deus erat Verbum: in Ipso vita erat, et vita erat lux hominum: erat Lux vera: et Verbum caro factum ³ est, et vidimus gloriam Ipsius, gloriam ut Unigeniti a Patre, 1:1, 4, 9, 14;

‘Verbum’ ibi est Divinum Verum, similiter ‘lux’, inde patet quid sit ‘videre gloriam Ipsius’; quod Dominus non in alia gloria ⁴ in mundo apparuerit praeter cum transformatus, notum est:

[4] ⁵ pariter alibi apud ⁶ Johannem,

Haec ⁷ dixit Esaias quando vidit gloriam Ipsius et locutus est de Ipso. Sed diligebant gloriam hominum magis quam gloriam Dei: Ego lux in mundum veni, ut omnis qui credit in Me in tenebris non maneat, 12:41, 43, 46; etiam hic ‘gloria Domini’ et ‘gloria Dei’ pro Divino Vero, et ‘gloria hominum’ pro falso:

apud Esaiam,

Illuminare, quia venit lux tua, et gloria Jehovae super te exorta est; super te exorietur Jehovah, et gloria Ipsius super te videbitur: gloria Libani ad te veniet ad decorandum locum sanctuarii Mei: non occidet amplius sol tuus, et luna tua non colligetur, quia Jehovah erit tibi in lucem aeternitatis, 60:1-fin. ;

ibi manifeste agitur de Adventu Domini, de regno Ipsius, de caelo, et de Ecclesia; Divinum Verum procedens a Divino Humano Ipsius in toto illo capite describitur, et vocatur lux, honor, et gloria:

[5] apud eundem,

Timebunt ab occasu solis nomen Jehovae, et ab ortu solis gloriam Ipsius; veniet Zioni Redemptor, 59:19, 20;

⁸ ibi etiam de Domino; ‘nomen Jehovae’ pro omni vero fidei et bono amoris ex quo cultus, n. 2724, 3006, 6674, 9310 apud eundem,

Vocavi Te in justitia, et dabo Te in foedus populo, in lucem gentium: Ego Jehovah, hoc nomen Meum, et gloriam Meam alteri non dabo, 42:6, 8;

hic quoque de Domino, ubi ‘lux gentium’ est Divinum Verum quod ab Ipso, ‘gloriam non alteri dare’ est quod non ab alio quam a Domino, Qui unum cum Jehovah, procedet Divinum illud Verum: ut quoque apud eundem,

Propter Me, propter Me faciam, et gloriam Meam alii non dabo, Esai. 48:11 ⁹ :

[6] pariter alibi apud Esaiam,

Erumpet sicut aurora lux tua; ambulabit ante te justitia ¹⁰ tua, gloria Jehovae colliget te, 58:8:

apud eundem,

Veniet ad congregandum omnes gentes et linguas ut veniant et videant gloriam Meam, 66:18:

apud eundem,

Regnabit Jehovah Zebaoth in monte Zionis et in Hierosolyma, et coram senioribus Ipsius gloria, 24:23

apud Moschen,

Dixit Jehovah, Vivus Ego, et implebitur gloria Jehovae universa terra, Num. 14:20, 21 ¹¹ ;

in illis locis ¹² de Domino agitur, et ‘gloria’ ibi est Divinum Verum quod ab Ipso: apud Esaiam,

Vidi Dominum sedentem super throno alto et elato, et seraphim stantes desuper Ipso; et clamavit hic ad illum, Sanctus, sanctus, sanctus Jehovah Zebaoth; plenitudo omnis terrae gloria Ipsius, 6:1-3:

apud Davidem,

Caeli enumerant gloriam Dei, Ps. 19:2 [KJV Ps. 19:1]:

et apud eundem,

Ut timeant gentes nomen Jehovae, et reges terrae gloriam Tuam, quod aedificaverit Jehovah Zionem, et apparuerit in gloria Sua, Ps. 102:16, 17 [KJV Ps. 102:15, 16]:

[7] in Apocalypsi, Gloria Dei illustrabit sanctam Hierosolymam, et lucerna ejus Agnus; et gentes quae salvantur in luce Ipsius ambulabunt; et reges terrae ¹³ adferent gloriam et honorem suum in eam, Apoc. 21:23-25;

‘sancta Hierosolyma’ pro nova Ecclesia, ‘gloria Dei’ pro Divino Vero a Domino ibi, similiter ‘lux Ipsius in qua ambulabunt’, ‘reges terrae qui adferent gloriam’ pro illis ¹⁴ qui in veris ex bono sunt, n. 2015, 2069, 4581, 4966, 5044, 6148. Ex his nunc constare potest quid significatur per ‘gloriam Jehovae quae commorabatur super monte Sinai’; videatur etiam n. 8427.

Footnotes:

2329. Att orden ’han sade: Ack se, mina Herrar’ betyder det inre erkännandet och bekännelsen av Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående framgår av erkännandet och ödmjukheten, varom det talades strax ovan. Omedelbart därpå följer bekännelsen, ty det är en bekännelse när han säger: ’Ack se, mina Herrar’. Den inre bekännelsen hör hjärtat till och ger sig tillkänna som ödmjukhet och på samma gång som en böjelse för det goda, medan däremot ett yttre erkännande hör till läpparna och kan ge sig tillkänna som en låtsad ödmjukhet och i en låtsad böjelse för det goda. Ett sådant yttre erkännande förekommer hos dem som bekänner Herren för sin egen äras skull eller snarare för dyrkan av det egna jaget och för egen vinnings skull. Vad de bekänner med läpparna, förnekar de i hjärtat.

[2] Pluralformen ’mina Herrar’ förekommer av samma skäl som det i föregående kapitel talas om ’tre män’. För precis som de tre männen där betecknar själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet, så betecknar de två änglarna här Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående, såsom framhållits ovan. Att dessa gör ett är väl bekant inom Kyrkan. Och eftersom de gör ett, så omnämns de också som ett i det följande:

Det var så, när de förde dem ut, att han sade: Fly för ditt liv. Vers 17.

Se, din tjänare har funnit nåd i dina ögon, och stor du gjort din barmhärtighet, som du har visat mig. Vers 19.

Och han sade till honom: Jag har godtagit ditt ansikte också /enligt detta ditt ord/, och jag skall inte omstörta staden. Vers 21.

För jag kan inte göra något, förrän du har kommit dit fram. Vers 22.

[3] Att själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet är Jehovah står fullt klart av föregående kapitel, där de tre männen på flera ställen kallas Jehovah, nämligen:

Jehovah sade till Abraham. Vers 13.

Är då något för underbart för Jehovah? Vers 14.

Abraham stod ännu inför Jehovah. Vers 22.

Jehovah gick bort, sedan Han talat ut med Abraham. Vers 33.

Följaktligen är det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet Jehovah, ty det är det namnet som används på båda i vers 24 i detta kapitel:

Och Jehovah lät svavel och eld regna från Jehovah ut ur himlen – över Sodom och Gomorra. Vers 24.

Den invärtes meningen av dessa ord framgår i det följande. Att Herren är Jehovah Själv, som omnämns så många gånger i de historiska och profetiska avsnitten i Gamla Testamentet, se nr 1736.

[4] De som verkligen är Kyrkans människor, det vill säga de som låter sig ledas av kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, känner till och erkänner Trefalden. Men de ödmjukar sig likväl inför Herren och tillber Honom allena, därför att de vet att det inte finns något annat sätt att nå själva det Gudomliga – som kallas Fadern – än genom Sonen, och att all Helighet, som den Helige Ande har, utgår från Honom. När de är i denna föreställning tillber de ingen annan än Honom, genom vilken och av vilken allt är till, således det Enda Varat. Inte heller låter de sina föreställningar sprida sig till tre, såsom fallet är med många andra inom Kyrkan.

[5] Detta visar sig hos många i det andra livet också bland en del lärda, som menat att de under kroppslivet mer än andra haft en klar uppfattning om trons arkana. När dessa utforskades i det andra livet med avseende på den föreställning de haft om en Gud – om det fanns tre Oskapade, tre Oändliga, tre Eviga, tre Allsmäktiga och tre Herrar – så var det alldeles påtagligt att de haft föreställningen om tre väsenden (ty i den världen delar alla med sig av sina föreställningar). De hade haft en sådan föreställning, trots att den athanasianska trosbekännelsen uttryckligen förklarar att det inte finns tre Oskapade, eller tre Oändliga, eller tre Eviga, eller tre Allsmäktiga, eller tre Herrar, utan En, så som det verkligen är. De medgav därför att de väl med munnen sagt att det finns en Gud, men att de ändå tänkt – och en del av dem trott – på tre som de kunde skilja åt i föreställningen, men inte förbinda.

[6] Detta beror på att det finns föreställningar om alla arkana, även de djupaste, ty utan förekomsten av en föreställning kan man omöjligen tänka något eller ens behålla något i minnet. I det andra livet skönjs därför alldeles dagsklart hurdan tanke, och därav tro, som var och en har bildat sig om den Ende Guden. Ja, när judarna i det andra livet får höra att Herren är Jehovah och att det inte finns mer än en Gud kan de ingenting säga. Men när de förnimmer att den kristnes föreställningar är delade i tre, säger de att de själva dyrkar en Gud, medan de kristna dyrkar tre. Och detta så mycket mer som inga andra förmås förbinda de i föreställningen åtskilda tre än de som har en tro som kommer av människokärlek – ty Herren vänder deras sinnen till Sig.