2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

6972. ‘Et credent voci signi posterioris’: quod significet quod fidem haberent praenuntiato ex Verbo, quod fierent veri profanatores, constat ex significatione ‘credere’ quod sit fidem habere, de qua mox supra n. 6970; ex significatione ‘vocis’ quod sit annuntiatum ¹ , de qua ² n. 6971, ita quoque praenuntiatum; et ex significatione ‘leprae’, quae hic est ‘signum posterius’, quod sit profanatio veri, de qua supra n. 6963; quid profanatio, videatur n. ³ 6959, et ⁴ in locis ibi ⁵ citatis.

Footnotes:

6963. ‘Et ecce manus ejus leprosa sicut nix’: quod significet profanationem veri, constat ex significatione ‘manus’ quod sit potentia, ut supra n. 6947, et quod sit verum, quia potentia spiritualis consistit in vero, n. 6948, 6960; et ex significatione ‘leprae’ quod sit profanatio, in specie profanatio veri, de qua sequitur. In Verbo historico multum agitur de lepra, de ejus varia apparentia in cute, de qualitate ejus inde judicanda, de leproso quod vel includendus, vel exiturus e communione, vel liberandus; deque lepra in vestibus, in vasis, inque ipsis domibus; quod tantum de lepra agatur, non est propter lepram ut morbum, sed quia significabat profanationem veri, ita propter sensum spiritualem, et quia Judaei et Israelitae prae aliis profanare

[2] verum potuerunt; si enim novissent interna Verbi, et ipsa vera quae repraesentabant ritualia Ecclesiae apud illos, et fidem illis ¹ habuissent, et tamen vixissent secundum genium suum, nempe in amore sui et mundi, in odiis et vindictis inter se, inque crudelitate contra gentes, non potuissent non profanare vera quibus semel fidem habuerant; nam credere veris et vivere contra illa est ² profanare illa; quapropter etiam a cognitionibus veri interni detinebantur quantum possibile erat, n. 3398, 3489, usque adeo ut ne quidem sciverint quod victuri post mortem; nec crediderint quod Messias venturus ut salvaret animas in aeternum, sed ut gentem illam eveheret super omnes in universo; et quia gens illa talis ³ fuit, et quoque hodie talis est, ideo adhuc detinentur a fide, etiam si in medio Christianismo vivunt; inde nunc est quod lepra quoad quale suum tantum descripta sit.

3 Quod ‘lepra’ significet profanationem veri, patet ab illis quae de ‘lepra’ statuta sunt apud Mosen,

Lev. 13:1 ad fin. ; in descriptione illa continetur in sensu interno omne quale profanationis veri, ut qualis profanatio illa si recens sit, qualis si vetus, qualis si interius in homine, qualis si etiam exterius, qualis si ⁴ sanari possit, qualis si non possit, quae media, et plura; quae omnia nusquam alicui nota fieri possunt quam per sensum internum Verbi; sed quia profana sunt quae describuntur per ‘lepram’, non licet singulariter explicare illa quae in descriptione ejus ⁵ sunt; caelum ⁶ etiam horret ⁷ ad solam nominationem profani; tantum licet hoc inde adducere, quod 4

Si efflorescendo effloruerit lepra in cute, et contexerit lepra universam cutem ⁸ plagae a capite ejus usque ad calcem ejus, sub omni conspectu oculorum sacerdotis; et viderit sacerdos quod ecce ⁹ lepra contexerit universam carnem ejus, tunc mundam pronuntiabit plagam; tota conversa est in albam, mundus est. Quo vero die apparuerit in eo caro viva, immundus erit, Lev. 13:12-14; ¹⁰ nisi ¹¹ ex sensu interno ¹² sciretur quomodo hoc se haberet, ¹³ quod ille mundus ¹⁴ qui totus leprosus a capite ¹⁵ ad calcem, appareret hoc sicut ¹⁶ paradoxon; sed per leprosum a capite ad calcem intelligitur qui novit interna vera, sed non agnoscit illa seu credit illis, is non interius in profanatione est, sed exterius, quae removetur; idcirco is mundus est; ¹⁷ si autem scit vera fidei et ¹⁸ credit illis, et tamen vivit contra illa, is in profanatione est interius, et quoque qui ¹⁹ crediderat, et postea negat; quare dicitur ‘quo die apparuerit in eo caro viva, immundus erit’; per ‘carnem vivam’ intelligitur agnitio et fides ²⁰ ; videantur quae supra n. 6959 allata sunt.

Footnotes: