2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

6343. ‘Tu robur meum’: quod significet quod per illam potentia bono, constat ex repraesentatione ‘Reubenis’ qui hic est ‘tu’, quod sit fides intellectu, de qua mox supra n. 6342; et ex significatione ‘roboris’ quod sit potentia quae bono ¹ ; quod potentiam attinet, nempe potentiam cogitandi et volendi, ² percipiendi, bonum faciendi, credendi, dissipandi falsa et mala, illa omnis est ex bono per verum, bonum est principale et verum est modo instrumentale, n. ³ 3563, 4931, 5623. Quod significetur potentia quae bono, est quia ‘robur’ illam potentiam significat, at ‘vires’ potentiam veri; inde est quod per ‘principium virium mearum’, ut mox sequitur, significetur prima potentia vero; vox enim per quam exprimuntur ‘vires’ in lingua originali, in Verbo praedicatur de vero, at vox per quam exprimitur ‘robur’ praedicatur de bono.

[2] Quod Verbum sit sanctum, ac sanctissimum in interioribus suis, patet manifeste ex eo quod in singulis Verbi sit conjugium caeleste, nempe conjugium boni et veri, ita caelum; et quod in intimo sensu in singulis sit conjugium Divini Humani Domini cum regno Ipsius et Ecclesia, immo in supremo sensu quod sit unio Ipsius Divini ac Divini Humani in Domino, haec sanctissima insunt singulis Verbi, manifestum indicium quod Verbum ex Divino descenderit; quod ita sit, constare potest ex eo quod ubi dicitur de bono etiam dicatur de vero, et ubi dicitur de interno etiam dicatur de externo; sunt etiam voces quae constanter significant bonum, et voces quae constanter verum, et voces quae utrumque tam bonum quam verum; et si non significant usque praedicantur de illis aut involvunt illa, ex praedicatione et significatione 'istarum vocum patet quod in singulis, ut dictum est, sit conjugium boni et veri, hoc est, conjugium caeleste, inque intimo et supremo sensu conjugium Divinum quod in Domino, ita Ipse Dominus;

[3] hoc ubivis apparet, sed non evidenter quam in illis locis ubi repetitiones sunt ejusdem rei mutatis solum vocibus; sicut in hoc capite ubi de Reubene, Tu robur meum, et principium virium mearum: tum, excellens eminentia et excellens valore; ibi ‘robur’ se refert ad bonum et ‘vires’ ad verum; ac ibi ‘excellens eminentia’ se refert ad verum et ‘excellens valore’ ad bonum: pariter in sequente versu de Reubene, Ascendisti cubilia patris tui, tum profanasti, stratum meum ascendit: similiter in sequentibus de Shimeone et Levi, Maledicta ira eorum quia vehemens, et excandescentia eorum quia dura, dividam eos in Jacobo, et dispergam eos in Israele, vers. 7; ubi ‘ira’ significat aversionem a bono et ‘excandescentia’ aversionem a vero; et ‘Jacob’ est externum Ecclesiae, ac ‘Israel’ est internum ejus: tum de Jehudah, Celebrabunt te fratres tui, ... incurvabunt se tibi filii patris tui, vers. 8: porro, Alligat ad vitem asellum suum, et ad vitem praestantem filium asinae suae. Lavit in vino vestimentum suum, et in sanguine uvarum velamen suum, vers. 11: de Zebulone, Ad portum marium habitabit, et is ad portum navium, vers. 13: de Dane, Erit serpens super via, serpens jaculus super semita, vers. 17

[4] Similia in Psalmiis et apud Prophetas frequenter occurrunt; ut apud Esaiam,

Babel non habitabitur in aeternum, non incoletur usque in generationem et generationem.... Propinquum est tempus ejus, et veniet, et dies ejus non extrahentur, 13:20, 22:

apud eundem,

Quaerite desuper in libro Jehovae, et legite; Ullum de illis non deerit, unum alterum non desiderabunt; nam ore Ipse praecepit, et spiritus Ipsius Ipse collegit illa. Idemque jecit illis sortem, et manus distribuit illis per normam: usque in aeternum possidebunt illam, in generationem et generationem habitabunt in illa, 34:16, 17;

ita in mille aliis locis; qui non scit quod voces in Verbo significativae spiritualium et caelestium sint, et quod quaedam dicantur de bono, quaedam autem de vero, non aliter credere potest quam quod talia sint repetitiones solum dictae ut impleant, ac ita in se inanes; inde est quod qui sinistre de Verbo cogitant, talia etiam referant inter argumenta contemptus; cum tamen ipsissima Divina inibi recondita sunt, ⁴ nempe conjugium caeleste, quod est ipsum caelum, et Conjugium Divinum, quod est Ipse Dominus; est hic ille sensus gloria in qua est Dominus, et sensus ⁵ litteralis est nubes in qua illa gloria, Matth, 24:30, Luc. 21:27;

videatur Praefatio ad Gen. xviii, tum n. 5922.

Footnotes:

2329. Att orden ’han sade: Ack se, mina Herrar’ betyder det inre erkännandet och bekännelsen av Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående framgår av erkännandet och ödmjukheten, varom det talades strax ovan. Omedelbart därpå följer bekännelsen, ty det är en bekännelse när han säger: ’Ack se, mina Herrar’. Den inre bekännelsen hör hjärtat till och ger sig tillkänna som ödmjukhet och på samma gång som en böjelse för det goda, medan däremot ett yttre erkännande hör till läpparna och kan ge sig tillkänna som en låtsad ödmjukhet och i en låtsad böjelse för det goda. Ett sådant yttre erkännande förekommer hos dem som bekänner Herren för sin egen äras skull eller snarare för dyrkan av det egna jaget och för egen vinnings skull. Vad de bekänner med läpparna, förnekar de i hjärtat.

[2] Pluralformen ’mina Herrar’ förekommer av samma skäl som det i föregående kapitel talas om ’tre män’. För precis som de tre männen där betecknar själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet, så betecknar de två änglarna här Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående, såsom framhållits ovan. Att dessa gör ett är väl bekant inom Kyrkan. Och eftersom de gör ett, så omnämns de också som ett i det följande:

Det var så, när de förde dem ut, att han sade: Fly för ditt liv. Vers 17.

Se, din tjänare har funnit nåd i dina ögon, och stor du gjort din barmhärtighet, som du har visat mig. Vers 19.

Och han sade till honom: Jag har godtagit ditt ansikte också /enligt detta ditt ord/, och jag skall inte omstörta staden. Vers 21.

För jag kan inte göra något, förrän du har kommit dit fram. Vers 22.

[3] Att själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet är Jehovah står fullt klart av föregående kapitel, där de tre männen på flera ställen kallas Jehovah, nämligen:

Jehovah sade till Abraham. Vers 13.

Är då något för underbart för Jehovah? Vers 14.

Abraham stod ännu inför Jehovah. Vers 22.

Jehovah gick bort, sedan Han talat ut med Abraham. Vers 33.

Följaktligen är det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet Jehovah, ty det är det namnet som används på båda i vers 24 i detta kapitel:

Och Jehovah lät svavel och eld regna från Jehovah ut ur himlen – över Sodom och Gomorra. Vers 24.

Den invärtes meningen av dessa ord framgår i det följande. Att Herren är Jehovah Själv, som omnämns så många gånger i de historiska och profetiska avsnitten i Gamla Testamentet, se nr 1736.

[4] De som verkligen är Kyrkans människor, det vill säga de som låter sig ledas av kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, känner till och erkänner Trefalden. Men de ödmjukar sig likväl inför Herren och tillber Honom allena, därför att de vet att det inte finns något annat sätt att nå själva det Gudomliga – som kallas Fadern – än genom Sonen, och att all Helighet, som den Helige Ande har, utgår från Honom. När de är i denna föreställning tillber de ingen annan än Honom, genom vilken och av vilken allt är till, således det Enda Varat. Inte heller låter de sina föreställningar sprida sig till tre, såsom fallet är med många andra inom Kyrkan.

[5] Detta visar sig hos många i det andra livet också bland en del lärda, som menat att de under kroppslivet mer än andra haft en klar uppfattning om trons arkana. När dessa utforskades i det andra livet med avseende på den föreställning de haft om en Gud – om det fanns tre Oskapade, tre Oändliga, tre Eviga, tre Allsmäktiga och tre Herrar – så var det alldeles påtagligt att de haft föreställningen om tre väsenden (ty i den världen delar alla med sig av sina föreställningar). De hade haft en sådan föreställning, trots att den athanasianska trosbekännelsen uttryckligen förklarar att det inte finns tre Oskapade, eller tre Oändliga, eller tre Eviga, eller tre Allsmäktiga, eller tre Herrar, utan En, så som det verkligen är. De medgav därför att de väl med munnen sagt att det finns en Gud, men att de ändå tänkt – och en del av dem trott – på tre som de kunde skilja åt i föreställningen, men inte förbinda.

[6] Detta beror på att det finns föreställningar om alla arkana, även de djupaste, ty utan förekomsten av en föreställning kan man omöjligen tänka något eller ens behålla något i minnet. I det andra livet skönjs därför alldeles dagsklart hurdan tanke, och därav tro, som var och en har bildat sig om den Ende Guden. Ja, när judarna i det andra livet får höra att Herren är Jehovah och att det inte finns mer än en Gud kan de ingenting säga. Men när de förnimmer att den kristnes föreställningar är delade i tre, säger de att de själva dyrkar en Gud, medan de kristna dyrkar tre. Och detta så mycket mer som inga andra förmås förbinda de i föreställningen åtskilda tre än de som har en tro som kommer av människokärlek – ty Herren vänder deras sinnen till Sig.