2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

2849. ‘Tanquam stellas caelorum’: quod significet multitudinem cognitionum boni et veri, constat ex significatione ‘stellarum’ quod sint cognitiones boni et veri, de qua n. 1808, 2495. Spirituales sunt qui in Verbo passim comparantur stellis, et hoc a cognitionibus boni et veri quae illis, non autem caelestes, quia his non cognitiones sed perceptiones; et praeterea quia stellae illuminant noctem, est enim spiritualibus lux nocturna qualis a luna et stellis respective ad lucem diurnam in qua sunt caelestes; quod spiritualibus obscurum respective sit, videatur n. 1043, 2708 pr. , 2715.

2715. Duo hic sunt arcana, unum, quod bonum spirituali hominis ¹ sit obscurum respective: alterum, quod obscurum illud illuminetur a Divino Humano Domini. Quod primum attinet, [nempe] quod bonum apud spiritualem hominem sit obscurum respective, constare potest ex illis quae de statu spiritualis hominis respective a statum caelestis hominis supra n. 2708 dicta sunt; a comparatione status utriusque id manifeste patet; apud caelestes est ² ipsum bonum implantatum in parte eorum voluntaria, et inde lux venit in partem intellectualem eis; sed apud spirituales deperditum est omne voluntarium, sic ut illis nihil boni sit inde, et ideo a Domino bonum implantatur in parte eorum intellectuali, videatur n. 863, 875, 895, 927, 928, 1023, 1043, 1044, 2124, 2256; pars voluntaria est quae principaliter vivit apud hominem, intellectualis vero vivit inde; cum itaque voluntarium ² apud spiritualem ita deperditum est ³ ut non sit nisi malum, et tamen jugiter et continue inde influit malum in partem intellectualem seu cogitationem ejus, constat quod bonum ibi sit obscuratum respective:

[2] inde est quod spiritualibus non sit amor in Dominum, sicut est caelestibus ⁴ , proinde nec humiliatio quae essentialis ⁵ est in omni cultu, et per quam ⁶ influere potest bonum a Domino; cor enim elatum nusquam ⁷ recipit, sed cor humile. Spiritualibus nec est amor erga proximum, sicut est caelestibus ⁴ , continue enim a parte eorum voluntaria influit amor sui et mundi, et obscurat bonam istius amoris; quod constare unicuique potest, si reflectit, etiam ex eo quod cum alicui benefacit, sit propter finem in mundo, ita tametsi non manifeste ⁸ , usque cogitat de remuneratione ⁹ , sive ab illis quibus benefacit, sive a Domino in altera vita; sic ut bonum ejus usque ¹⁰ sit conspurcatum meritorio; tum quoque ex eo quod cum aliquod bonum fecerit, si illud memorare possit, et sic se praeferre aliis, in suae vitae jucundo sit; caelestes vero amant proximum plus quam semet; nec usquam cogitant de retributione, neque se aliis praeferunt ullo modo.

[3] Praeterea bonum apud spirituales obscuratum est persuasivis ex principiis variis, oriundis etiam ex amore sua et mundi; quale sit persuasivum etiam fidei, videatur n. 2682, 2689 ad fin. ; hoc quoque ex influxu mali a parte eorum voluntaria.

[4] Praeterea ex eo constare potest quod bonum apud spiritualem hominem sit obscurum respective, quia non ex aliqua perceptione, ut caelestes, novit quid verum, sed ex instructione a parentibus et magistris, tum ex doctrina in quam natus, et cum aliquid superaddit ex se et ex cogitatione, tunc ut plurimum sensuale et ejus fallaciae, ac rationale et ejus apparentiae, praevalent, et faciunt ut vix agnoscere possit aliquod verum purum, quale agnoscunt caelestes, usque tamen istis quasi veris implantat Dominus bonum, etiamsi fallacia vera sunt, aut apparentia veri, sed bonum fit inde obscurum, qualificatum a veris quibus conjungitur; se habet hoc sicut lux solis influens in objecta; qualitas objectorum quae recipiunt, facit ut appareat lux ibi sub specie coloris, pulchri si qualitas formae et receptionis sit decens et correspondens, impulchri si qualitas formae et receptionis sit non decens, nec ita correspondens; ita ipsum bonum qualificatur secundum verum.

[5] Etiam ex eo patet quod spiritualis homo non sciat quid malum, vix alia credit mala quam quae contra praecepta decalogi sunt, mala autem affectionis et cogitationis quae innumerabilia, nescit, nec reflectit super ea, nec vocat mala; jucunda cupiditatum et voluptatum quaecumque non aliter spectat ac bona, ipsaque jucunda amoris sui et affectat, et approbat, et excusat, ignorans quod talia sint quae afficiunt spiritum ejus, et quod prorsus talis fiat in altera vita.

[6] Ex eo similiter constat, quod spiritualis homo tametsi in toto Verbo vix agatur nisi de bono amoris in Dominum et amoris erga Proximum, usque non sciat quod bonum sit essentiale fidei, ne quidem quid amor et charitas in sua essentia sit; et quod novit de fide quam essentialem facit, usque disserit num ita sit, nisi confirmatus per multum vitae, quod caelestes nusquam faciunt, norunt enim et percipiunt quod ita sit, inde a Domino dictum apud Matthaeum, Esto sermo vester ita ita, non, non, quod ultra haec est, ex malo est, 5:37;

sunt enim caelestes in ipso vero, de quo disputant spirituales num ita sit, inde caelestes quia in ipso vero, possunt inde videre indefinita quae istius veri sunt, ita ex luce quasi totum caelum; sed spirituales quia disputant num ita sit, non possunt tamdiu venire ad primum terminum lucis caelestium, minus ex eorum luce spectare aliquid. '

Footnotes: