1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

4996. ‘Eo quod tu uxor illius’: quod significet quia non alii bono conjungendum, constat ex significatione 'uxoris' quod sit verum adjunctum suo bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale cum bono naturali non spirituali, ut supra n. 4988.

9278. ‘Sex diebus facies opera tua’: quod significet statum laboris et pugnae quando in jucundis externis quae conjungenda internis, constat ex significatione ‘sex dierum qui praecedunt septimum’ quod sint status laboris et pugnae, de qua n. 737, 900, 8510, 8888, 8975; labor tunc et pugna significantur per ‘opera’ quae in diebus illis facturi. Per ‘opera sex dierum’ et per ‘quietem in die septimo’ significantur quae existunt apud hominem in primo et in altero ejus statu cum regeneratur; et quoque quae existunt apud illum cum regeneratus est; de primo et altero statu hominis cum regeneratur, videatur supra n. 9274, et de illis quae existunt apud eum cum regeneratus est ¹ , n. 9213; haec fiunt ² ob finem ut externa conjungantur internis; est enim homo externus, qui etiam naturalis vocatur, et est homo internus, qui spiritualis vocatur; homo externus communicat cum mundo et internus cum caelo.

[2] Ordo Divinus est ut caelum regat mundum apud hominem, et non mundus caelum apud illum, cum enim caelum regit hominem, tunc Dominum regit illum, at cum mundus regit hominem, tunc inferna regunt illum; homo in id ³ natus est ut amet mundum et se prae caelo et Domino; hoc quia ⁴ oppositum est ordini Divino, per regenerationem invertendum est, quod fit cum illa quae caeli ac Domini sunt, plus amantur quam illa quae mundi et sui; haec causa est quod homo qui regeneratus est, ut et qui in caelo, alternis sit in externis et ⁵ alternis in internis; nam per id disponuntur externa ut concordent cum internis, ac tandem ut illa his subjiciantur.

[3] Cum homo in externis est, tunc in labore et pugna est, nam est in vita quae sapit e mundo, in quam influunt ab undique inferna, quae continuo conantur infestare, immo subjugare illa quae caeli sunt apud hominem, sed Dominus continuo tutatur et liberat; inde nunc labor et pugna, quae significantur per ‘sex dies septimanae in quibus fient opera’; at cum homo in internis est, tunc quia in caelo est apud Dominum, cessat labor et pugna, estque in tranquillo pacis, in quo etiam fit conjunctio; haec sunt quae significantur per ‘diem septimum’. Quod interiora hominis creata sint secundum imaginem mundi, et sic quod homo in exigua forma sit caelum, et sit mundus, ita secundum formulam antiquorum microcosmus, videatur n. 6057, proinde quod secundum Divinum ordinem sit ut Dominus per caelum regat mundum apud hominem, et nullatenus vicissim ⁶ .

[4] Qualis labor et pugna sit cum homo in externis est, constare potest ex eo quod tunc in tali statu ⁷ sit ut incalescat ex mundo, et frigescat ad caelum nisi hoc sit sicut mundus, et quod inde in tali umbra sit ut non aliter capere possit quam quod externa influant in interna, consequenter quod oculus videat et auris audiat ex se, et quod eorum objecta producant cogitationes, et sistant intellectuale, et inde quod ex se credere et ex se amare ⁸ Deum possit, proinde ex mundo videre caelum; e qua fallacia vix abduci potest priusquam ab externis in interna, et sic in lucem caeli, elevatus est; tunc primum percipit quod illa quae mundi sunt apud se, ita quae corporis et ejus sensuum, videant et agant per influxum e caelo hoc est, per caelum a Domino, et prorsus nihil a se; inde patet unde est quod homo sensualis credat quod e mundo et ex natura sit omne vitae ejus, ⁹ quod non infernum sit nec caelum, et tandem quod non Deus; consequenter quod rideat omne Ecclesiae quantum ad se sed affirmet quantum ad simplices, ut in vinculis praeter ex legibus sint.

[5] Inde sciri potest quid sit in externis et non simul in internis esse, et quod homo cum in externis est, in frigore et in umbra ¹⁰ sit quoad illa quae caeli et quae Domini sunt; et quoque inde sciri potest quinam in mundo intelligentes et sapientes sunt, quod nempe illi qui in vero et bono Ecclesiae sunt, quia hi sapiunt ex caelo, tum quinam stulti et deliri, quod nempe illi qui non in vero et bono Ecclesiae sunt, quia solum sciunt ex mundo; et qui horum per scientias mundi confirmaverunt se contra vera et bona Ecclesiae, quod ii plus reliquis deliri et stulti sint, utcumque se credunt intelligentes et sapientes prae aliis, et illos qui in bono vitae ex veris doctrinae sunt, simplices vocant; cum tamen simplicitas horum est sapientia coram angelis, etiam hi post mortem in sapientiam angelicam elevantur a Domino.

[6] Quod ita sit, etiam docet Dominum apud Matthaeum, Propterea per parabolas loquor, quia videntes non vident, et audientes non audiunt, nec intelligunt, 13:13, 14:

¹¹ apud Johannem, Mittam spiritum veritatis, quem mundus non potest accipere, quoniam non videt illum, neque cognoscit ¹² illum; adhuc parum dum mundus Me non amplius videbit, 14:17, 19: quod mundus spiritum veritatis non possit accipere, quoniam non videt illum, neque cognoscit illum ¹³ significat quod non Dominum ¹⁴ agnoscet fide cordis, quia externa, quae mundi sunt, obscurabunt; inde quis ¹⁵ hodie adorat Ipsum ut Dominum totius caeli et terrae, Matth. 28:18? cum tamen omnes qui in caelis sunt, ita qui in internis, Dominum ¹³ ut solum suum Deum vident.

Footnotes: