1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

4996. ‘Eo quod tu uxor illius’: quod significet quia non alii bono conjungendum, constat ex significatione 'uxoris' quod sit verum adjunctum suo bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale cum bono naturali non spirituali, ut supra n. 4988.

6057. Antequam tradi potest aliquid de influxu et de operatione animae in corpus, probe sciendum quod internus homo sit ad imaginem caeli, et externus ad imaginem mundi, formatus; usque adeo ut internus homo sit caelum in minima forma, et externus sit mundus in minima forma, ita microcosmus. Quod externus homo sit imago mundi, constare potest ex sensibus ¹ externis seu corporis; auris enim formata est ad omnem naturam modificationis aeris; ² pulmones ad omnem naturam pressionis ejus; sicut etiam ambitus corporis qui ex circumpressione aeris in sua forma continetur; oculus est ad omnem naturam aetheris et lucis efformatus; lingua ad ³ sensum partium solutarum et fluentium in liquidis; et simul cum pulmone, trachea, larynge, glottide, faucibus et labiis, ad potentiam convenienter modificandi aerem, unde ⁴ soni articulati, seu voces, et soni harmonici; nares sunt formatae ad sensum partium fluentium in atmosphaera; tactus qui ⁵ circum universum corpus est, ad sensum mutationum status in aere, nempe ad sensum ejus frigoris et caloris, ut et ad sensum liquidorum et ad sensum gravium; viscera interiora ad quae atmosphaera aerea non intrare potest, continentur in connexu et ⁶ forma a subtiliore aere qui aether vocatur; ut taceam quod omnia arcana interioris naturae ei inscripta et applicata sint, sicut omnia arcana mechanices, omnia physices, omnia chymices, omnia optices; ex ⁷ his constare potest quod universa natura ad conformandum externum hominis conducta sit; inde est quod antiqui hominem nuncupaverint microcosmum.

[2] Sicut nunc externus homo formatus est ad imaginem omnium mundi, ita est internus homo formatus ad imaginem omnium caeli, hoc est, ad imaginem caelestium et spiritualium quae procedunt a Domino, a quibus et in quibus est caelum; caelestia ibi sunt omnia quae amoris in Dominum et charitatis erga proximum, et spiritualia ibi sunt omnia fidei; quae in se tanta sunt et talia ut lingua nusquam effari queat eorum unam myriadis myriadum partem; quod internus homo ad imaginem omnium illorum formatus sit, conspicue exhibetur in angelis, qui cum apparent coram visu interno, sicut apparuerunt coram meo, afficiunt intima ex sola praesentia, nam amor in Dominum et charitas erga proximum exundant ex illis et penetrant, et quae inde sunt, nempe quae fidei, elucent ex illis et afficiunt; inde patuit, et ex aliis auctoramentis, quod internus homo, quia creatus est ut sit angelus, sit caelum in minima forma.

[3] Ex his nunc constare potest quod in homine conjunctus sit mundus spiritualis cum mundo naturali, consequenter quod apud illum influat mundus spiritualis in mundum naturalem ita ad vivum ut appercipiat si modo attendit; inde etiam patet quid commercium animae cum corpore, nempe quod proprie sit communicatio spiritualium quae caeli, cum naturalibus quae mundi, et quod ⁸ communicatio fiat per influxum, et se habeat secundum conjunctionem. Communicatio haec, quae fit per influxum secundum conjunctionem, hodie ignota est ob causam quia omnia et singula tribuuntur naturae, et nihil scitur de spirituali, quod hodie est tam remotum ut cum cogitatur de eo, appareat ⁹ ut nullum.

Footnotes: