1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

4393. ‘Et venit Jacob Shalem, urbem Shechemi’: quod significet interiora vera fidei quae tranquillitatis, constat ex significatione ‘Shalem’ quod sit tranquillitas pacis, de qua sequitur; et ex significatione ‘urbis Shechemi’ quod sint interiora vera fidei, de qua in capite sequente ubi de Shechemo et ejus urbe agitur; quod ‘urbs’ sit verum ¹ fidei, videatur n. 402, 2268, ² 2449, ³ 2451, 2712, 2943, 3216; quod ‘Shalem’ significet tranquillitatem pacis, constare potest apud Davidem,

Notus in Jehudah Deus, in Israel magnum nomen Ipsius, et est in Shalem tentorium Ipsius, et habitaculum Ipsius in Zione: ibi fregit prunas arcus, scutum, et gladium, et bellum, Ps. 76:2-4 [KJV 1-3];

ubi quod ‘Shalem’ sit tranquillitas pacis patet, nam dicitur ⁴ , quod ‘ibi fregerit prunas arcus, scutum, gladium, et bellum’; tum a significatione 'ejus in lingua originali, Shalem enim ⁵ est tranquillitas et perfectio; quid tranquillitas pacis, videatur n. 1726, 3696; in illa sunt interiora vera, hoc est, illi qui in interioribus veris fide et vita sunt; sed quamdiu in exterioribus veris sunt et cumprimis quando ab exterioribus venitur in interiora, tunc status intranquillus est, nam tunc pugnae tentationum: id quoque repraesentatur per Jacobum hic, quod postquam in timore et anxietate fuerit pro Esavo, nunc ad statum tranquillitatis pervenerit.

Footnotes:

402. Quod per ‘urbem aedificatam’ significetur omne doctrinale et haereticum inde, constat ex Verbo ubicumque nomen alicujus urbis occurrit; ibi nusquam significatur urbs sed doctrinale quoddam, aut haereticum; nam quid urbs, et quid aliquod nomen urbis, prorsus ignorant angeli; nusquam aliquam urbis ideam habent nec possunt habere, quia in spiritualibus et caelestibus ideis sunt, ut ostensum prius; sed modo percipiunt quid significant; ut per ‘civitatem sanctam’, quae etiam ‘sancta Hierosolyma’ appellatur, nihil aliud intelligitur quam regnum Domini in universali, seu in unoquovis in particulari in quo regnum Domini; per ‘civitatem seu montem Zionis’ similiter; per hunc caeleste fidei, per illam spirituale fidei:

[2] ipsumque caeleste et spirituale describitur quoque per civitates, palatia, domos, muros, fundamenta murorum, antemuralia, portas, vectes; et in medio, templum; ut apud Ezech. xlviii; in Apoc. 21:15 ad fin; vocatur Sancta Hierosolyma, ibid. vers. 2, 10, 10;

apud Jer. 31:38;

apud Davidem, ‘Civitas Dei, sanctum habitaculorum Altissimi’, Ps. 46:5 [KJV Ps. 46:4];

apud Ezech. vocatur ‘Civitas, Jehovah ibi, Ezech. 48:35; de qua apud Esaiam,

Aedificabunt filii alienigenae muros tuos, ... incurvabunt se ad volas pedum tuorum, omnes reprobantes te, vocabuntque te Civitatem Jehovae, Zion Sancti ¹ Israelis, 60:10, 14:

apud Zachariam,

[Vocabitur] Hierosolyma civitas veritatis; et mons ² Zionis, mons sanctitatis, 8:3;

ubi ‘civitas veritatis seu Hierosolyma’ significat spiritualia fidei, et ‘mons sanctitatis seu Zionis’ caelestia fidei. Sicut caelestia et spiritualia fidei repraesentata sunt per civitatem, ita omnia doctrinalia significata sunt per ‘civitates, Jehudae et Israelis’, quae etiam dum nominantur, significant in specie aliquid doctrinale; sed quodnam, nemo scire potest nisi ex sensu interno.

[3] Sicut per ‘urbes’ significata sunt doctrinalia, etiam per ‘urbes’ significata sunt haeretica; et cum nominantur, etiam in specie aliquod haereticum significant; nunc solum quod ‘urbs’ in genere significet doctrinale vel haereticum, a sequentibus locis constare potest;

apud Esaiam,

[4] In die illo, erunt quinque urbes in terra Aegypti, loquentes labio Canaanis, et jurantes Jehovae Zebaoth, urbs Heres dicetur uni, 19:18;

ubi agitur de scientia spiritualium et caelestium tempore Adventus Domini:

apud eundem,

Tumultibus plena, urbs tumultuans, urbs exsultans, 22:1, 2;

ubi agitur de valle visionis seu phantasia:

apud Jeremiam,

Urbes meridiei clausae sunt, nec aperiens, 13:19;

ubi agitur de illis qui ‘in meridie’ seu in luce veritatis sunt, et eam exstinguunt:

apud eundem,

Cogitavit Jehovah perdere murum filiae Zionis, lugere facit promurale, ac murum, simul infirmati sunt; subsiderunt in terram portae ejus, perdidit et confregit vectes ejus, Thren. 2:8, 9;

ubi quisque videre potest quod per ‘murum, antemurale, portas et vectes’ non intelligantur alia quam doctrinalia: similiter apud Esaiam,

Cantabitur canticum hoc in terra Jehudae, Urbs valida nobis, salus ponet muros, et antemurale; aperite portas, ut ingrediatur gens justa, custodiens fidelitates, 26:1, 2:

apud eundem,

Exaltabo Te, confitebor Nomini Tuo, ... posuisti de urbe in acervum, urbem munitam in ruinam, palatium alienorum de urbe in saeculum non aedificetur; propterea honorabunt Te populus validus, urbs gentium formidabilium timebunt Te, 25:1-3;

ubi nec agitur de aliqua urbe: in prophetia Bileami, Erit Edomus hereditas, ... et dominabitur de Jacobo, et perdere faciet residuum de urbe, Num. 24:[18], 19; ubi quisque videre potest quod ‘urbs’ non significet urbem:

apud Esaiam,

Fracta est urbs inanitatis, clausa est omnis domus, ut non intret, clamor super vino in plateis, 24:10, 11;

ubi ‘urbs inanitatis’ pro inanitatibus doctrinae; ‘plateae’ hic et alibi significant quae sunt urbis, falsa aut vera:

apud Johannem,

Cum septimus angelus effudit phialam, ... disrupta est urbs magna in tres partes, et urbes gentium ceciderunt, Apoc. 16:[17, ] 19;

quod ‘urbs magna’ sit haereticum et quod ‘urbes gentium’ similiter, cuivis constare potest; explicatur etiam quod urbs magna sit mulier quam vidit, Apoc. 17:18;

quod ‘mulier’ sit talis Ecclesia, prius ostensum est.

Footnotes: