1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

3869. ‘Quia audivit Jehovah’: quod significet in supremo sensu providentiam, in interno fidei voluntatem, in interiore oboedientiam, in externo auditum, hic fidem voluntate quae a solo Domino, constat a significatione ‘audire’; quod audire sit auditus, non opus habet explicatione; quod autem audire in sensu interiore sit oboedientia ¹ , et in sensu interno fides voluntate, constat a plurimis locis in Verbo, de quibus sequitur; tum ex quali auditus respective ad quale visus; quod visus in sensu interiore sit intellectus et in sensu interno sit fides intellectu, videatur n. 3863, et hoc ² ex eo quia res per visum internum apparent quales sunt, ita capiuntur aliqua fide sed intellectuali; quae autem audiuntur cum ad interiora penetrant, etiam in simile visui mutantur, videntur enim interius quae audiuntur, quare per auditum quoque significatur id quod per visum, nempe id quod intellectus, ³ ut et quod fidei est, sed auditus simul persuadet quod ita sit, et afficit non modo partem intellectualem hominis, sed etiam ejus voluntariam, ita interius vadit, nempe ad voluntatem, et efficit ⁴ ut velit quod videt, inde est quod ‘audire’ significet intellectum rei et simul oboedientiam, et in spirituali sensu fidem voluntate:

[2] quia in audire id latet, nempe oboedientia et fides voluntate, ideo ea etiam significantur per audire, auscultare,

⁵ attendere, in communi sermone, nam audiens esse est oboediens esse, et auscultare alicui, est quoque oboedire; interiora enim rei quandoque ita insunt vocibus loquelae hominis, ex causa quia spiritus hominis est qui cogitat, et percipit sensum vocem loquelae, et is est in quadam communione cum spiritibus et angelis, qui in principiis vocum sunt; praeterea talis est circulus rerum apud hominem quod quicquid per aurem et oculum, seu per auditum et visum, intrat, transeat in ejus intellectum, et per intellectum in voluntatem, et a voluntate in actum, ita quoque verum fidei; id primum fit verum ⁶ fidei scientia, dein verum ⁷ fidei voluntate, et denique verum fidei actu, ita charitas; fides scientia seu intellectu est ‘Reuben’, ut ostensum est', fides voluntate est ‘Shimeon’, fides voluntate cum fit charitas ⁸ est ‘Levi’.

[3] Quod ‘audire’ in supremo sensu sit praevidentia, ex illis quae de videre quod in supremo sensu sit praevidentia, supra n. 3863 dicta sunt, constare potest, nam praevidere Domini est videre ab aeterno in aeternum quod ita sit, at providere Domini est regere ut ita sit, et flectere ⁹ liberum hominis ad bonum, quantam praevidet quod homo se in libero flecti ¹⁰ patitur, videatur n. 3854.

[4] Quod per ‘audire Jehovah’, ex quo Shimeon nominatus, in sensu interiore significetur oboedientia, et in sensu interno fides voluntate a solo Domino, patet a perplurimis locis in Verbo, ut ab his quae sequuntur;

apud Matthaeum,

Ecce vox e nube dicens, Hic est Filius Meus dilectus, in Quo Mihi complacuit, Ipsum audite, 17:5;

‘Ipsum audire’ pro Ipsi fidem habere, et Ipsius praeceptis oboedire, ita fidem voluntate habere:

apud Johannem,

Amen, amen, dico vobis, quod veniet hora, ... quando mortui audient vocem Filii Dei, et qui audient, vivent. Ne miremini hoc, quoniam venit hora, in qua omnes qui in monumentis audient vocem Ipsius, 5:25, 28;

‘audire vocem Filii Dei ¹¹ ’ pro fidem habere verbis Domini, et velle illa; qui fidem voluntatis habent, illi vitam accipiunt, quare dicitur ‘qui audient vivent’:

[5] apud eundem,

Qui ingrediens est per januam, pastor est ovium, huic ostiarius aperit, et oves vocem illius audiunt.... Et alias oves habeo, quae non sunt ex ovili hoc, etiam illas oportet Me adducere, et vocem Meam audient, et fiet unus grex, et unus pastor; ... oves Meae vocem Meam audiunt, et Ego cognosco illas, et sequuntur Me, 10:2, 3, 16, 27; ‘audire vocem’ manifeste pro oboedire ex fide voluntatis:

apud eundem,

Omnis qui est ex veritate, audit ¹² vocem Meam, 18:37;

similiter:

apud Lucam, Dixit illi Abraham, Habent Mosen et Prophetas, audiunto illos, ... si Mosen et Prophetas non audiunt, neque si quis ex mortuis resurrexerit, persuadebuntur, 16:29, 31;

‘audire Mosen et Prophetas’ pro scire quae in Verbo ¹³ , et fidem ei habere ¹⁴ , ita quoque velle illa, nam fidem habere absque velle, est videre et non audire, at fidem habere cum velle est videre ¹⁵ et audire; quare utrumque, nempe videre et audire, passim in Verbo simul dicitur, et per ‘videre’ significatur id quod per ‘Reuben’, et per ‘audire’ id quod per ‘Shimeonem’, nam conjuncta sunt sicut frater fratri.

[6] Quod videre et audire conjunctim dicantur, constat ex his locis;

apud Matthaeum,

Propterea per parabolas loquor illis, quia videntes non vident, et audientes non audiunt, nec intelligunt; et completur in illis prophetia Esaiae, quae dicit, Auditu audietis, et non intelligetis, et videntes videbitis et non cernetis: incrassatum est cor populi hujus, et auribus graviter audiverunt, et oculos suos occluserunt, ne forte videant oculis et auribus audiant, et corde intelligant....

Vestri vero beati sunt oculi quia vident, et aures vestrae quia audiunt; amen dico vobis, quod multi prophetae et justi desideraverint videre quae videtis, sed non viderunt, et audire quae auditis, et non audiverunt, 13:13-17; Joh. 12:40 ¹⁶ ; Esai. 6:9.

Apud Marcum,

Dixit Jesus ad discipulos, Quid disputatis quod panes non habetis, nondum ne intelligentes estis, neque intelligitis, adhucne obduratum habetis cor vestrum, oculos habentes non videtis, et aures habentes non auditis? 8:17, 18.

[7] apud Lucam,

Vobis datum est cognoscere mysteria regni Dei, reliquis vero in parabolis, ut videntes non videant, et audientes non audiant, 8:10. ¹⁷ apud Esaiam,

Aperientur oculi caecorum, et aures surdorum aperientur, 35:5:

apud eundem,

Tunc audient in die illo surdi verba libri, et ex caligine eque tenebris oculi caecorum videbunt, 29:18:

apud eundem,

Surdi audite, et caeci spectate videndo, 42:18:

apud eundem,

Educ populum caecum cui oculi erunt ¹⁸ , et surdos quibus aures, 43:8:

apud eundem,

Non connivebunt oculi videntium, et aures audientium auscultabunt, 32:3:

apud eundem,

Sint oculi tui respicientes doctores tuos, et aures tuae audiant verbum, 30:20, 21:

apud eundem,

Qui obturat aurem suam ne audiat sanguines; et occludit oculos suos ne videant malum, hic in altis habitabit, 33:15, 16:

apud Ezechielem,

Fili hominis, in medio domus rebellionis tu habitans, quibus oculi ad videndum sed non vident, quibus aures ad audiendum, et non audiunt, 12:2.

In his locis utrumque dicitur quia unum sequitur alterum, nempe fides intellectu quae est ‘videre’ et fides voluntate quae est audire, alioquin unum satis fuisset; inde etiam patet quare unus filius Jacobi nominatus est ¹⁹ a videre, et alter ab audire.

[8] Quod ‘videre’ significet fidem scientia seu intellectu et ‘audire’ fidem oboedientia seu voluntate, est ex correspondentiis in altera vita, et inde significativis; qui intellectuales sunt et in fide inde, illi ad oculi provinciam pertinent, et qui oboedientes sunt et in fide inde, illi ad auris provinciam pertinent; quod ita sit, videbitur ex illis quae ad finem capitum, de Maximo Homine, et correspondentia omnium quae in corpore humano cum illo, ex Divina Domini Misericordia, ostendetur;

[9] inde nunc est quod ‘oculus’ in sensu interno sit intellectus, videatur n. 2701, et quod ‘auris’ sit oboedientia, et in sensu spirituali fides inde, seu fides ²⁰ voluntate; ut quoque constat ex his locis;

apud Esaiam,

Etiam, non audivisti, etiam non novisti, etiam ex tunc non aperuit se auris tua? 48:8:

apud eundem,

Dominus Jehovih excitabit mihi aurem ad audiendum, quasi instructi:... Dominus Jehovih aperuit mihi aurem, et ego non rebellavi, 50:4, 5:

apud eundem,

Attendite attendendo ad Me, et comedite bonum, ut delicietur in pinguedine anima vestra; inclinate aurem vestram, et ite ad Me, audite ut vivat anima vestra, 55:2, 3:

apud Jeremiam,

Ad quem loquar et testificer, ut audiant? ecce praeputiata auris eorum, et non possunt auscultare, 6:10:

apud eundem,

Hoc praecepi iis, dicendo, Audite vocem Meam, tunc ero vobis in Deum, et vos eritis Mihi in populum, ... et non audiverunt, nec inclinarunt aurem suam, 7:23, 24, 26:

apud eundem,

Audite mulieres verbum Jehovae, et accipiat auris vestra verbum oris Ipsius, 9:19 [KJV 20]:

apud eundem,

Non inclinastis aurem vestram, et non oboedivistis Mihi 15:

apud Ezechielem,

Fili hominis, omnia verba Mea, quae locutus sum ad te recipe in cor tuum, et auribus tuis audi, 3:10:

apud eundem,

Dabo zelum Meum contra te, et agent tecum in excandescentia, nasum tuum, et aures tuas removebunt, 23:25;

‘nasum et aures removere’ pro perceptionem veri et boni, et fide oboedientiam:

apud Zachariam,

Renuerunt attendere, et dederunt humerum refractarium et aures suas aggravarunt, ut non ²¹ audirent, et cor suum posuerunt adamantem, ut non audirent legem, 7:11, 12:

[10] apud Amos, Sic dixit Jehovah, Sicut eripuerit pastor ex ore leonis duo crura, vel particulam auris, ita eripientur filii Israelis in Samaria in angulo lecti, et in extremitate spondae, 3:12;

‘eripere duo crura’ pro voluntatem boni, ‘particulam auris’ pro voluntatem veri; quod ‘particula auris’ id sit, solum constare potest ut dictum, ex correspondentiis in altera vita, et inde significativis ²² , secundum quae Verbi sensus internus est, et quoque ritualia in Ecclesia Israelitica et Judaica; inde erat cum Aharon et filii ejus inaugurarentur ministerio, quod inter alia mandatum sit, Ut ‘Moses sumeret’ de sanguine arietis, et daret super auriculam auris Aharonis, et super auriculam auris filiorum ejus; et super pollicem manus eorum dextrae, et super pollicem pedis eorum dextri, Exod. 29:20;

per hoc rituale repraesentabatur fidei voluntas, in quam sicut sacerdos etiam initiaretur; quod rituale hoc sanctum esset, quisque scire potest, quia ²³ a Jehovah mandatum Mosi, ita quoque quod sanctum dare sanguinem super auriculam auris, sed quodnam sanctum, non sciri potest nisi ex rerum interno sensu ²⁴ in Verbo, qui hic est quod sanctum fidei ex voluntate custodiretur.

[11] Quod per ‘aurem’ significetur oboedientia, et in sensu interno fides inde, manifestius adhuc patet ex rituali de servo qui non servitio exire vellet, de quo ita apud Mosen,

Si servus vel ancilla non servitio exire vellet ²⁵ , adducet eum dominus ejus ad Deum, et adducet eum ad januam, aut ad postem, et perforabit dominus ejus aurem subula, et serviet illi in perpetuum, Exod. 21:[5], 6; Deut. 15:17;

‘perforare aurem subula ad postem’ pro perpetuo servire seu oboedire, in sensu spirituali pro non velle intelligere verum, sed velle verum ex oboedientia, quod respective non liberum est.

[12] Quia oboedientia fidei per ‘aures’, et oboedire per ²⁶ ‘audire’ in sensu interno intelligitur, constat quid per haec verba Domini, quae toties dixit, significatur, Qui habet aurem ad audiendum, audiat, Matth. 13:9, 43; Marcus 4:9, ²⁷ 23; 7:16; Luc. 8:8; 14:35; Apoc. 2:7, 11, 29; 3:13, 22.

[13] Quod ‘audire’ in sensu supremo sit providentia, et ‘videre’ sit praevidentia, constat ex illis locis in Verbo, in quibus de Jehovah seu Domino praedicantur oculi, ut et aures; ut apud Esaiam,

Inclina Jehovah aurem Tuam et audi, aperi Jehovah oculos Tuos et vide, 37:17:

apud Danielem,

Inclina, Deus mi, aurem Tuam et audi, aperi Jehovah oculos Tuos et vide vastitates nostras, 9:18:

apud Davidem,

Deus inclina aurem Tuam ad me, et audi sermonem meum, Ps. 17:6:

apud eundem,

Inclina ad me aurem Tuam, et serva me, Ps. 71:2:

apud eundem,

Adverte aurem ad precationes meas, ob veritatem Tuam, responde mihi ob justitiam Tuam, Ps. 143:1:

apud Jeremiam,

Jehovah, vocem meam audivisti, ne abscondas aurem Tuam ad suspirationem meam, ad clamorem meum, Thren. 3:56:

apud Davidem,

Jehovah ne abscondas facies Tuas a me, in die quo angustia mihi, inclina ad me aurem Tuam, in die clamo, responde mihi,

Ps. 102:3 [KJV Ps. 102:2).

[14] Quod non aures Jehovae nec oculi sicut homini, notum est, sed quod sit attributum praedicabile de Divino ²⁸ , quod per aurem et per oculum significatur, nempe infinitum velle, et infinitum intelligere, infinitum velle est providentia, et infinitum intelligere est praevidentia; haec per aurem et oculum, cum tribuuntur Jehovae, in sensu supremo intelliguntur. Ex his nunc patet quid per ‘audivit Jehovah’, ex quo Shimeon nominatus, in omni sensu significatur.

Footnotes:

2135. Första Moseboken, Kapitel 18

Del 3 (2135–2893), Första Moseboken 18–22

Swedenborgs inledande företal – fortsättning.

Kapitlen 16–21 publicerades separat, och därför hör detta förord endast till kapitel 18. Red.

Vid slutet av föregående kapitel handlade det om Yttersta Domen, och det visades där vad som menas med denna – inte världens undergång, utan Kyrkans sista tid. När den förestår, säger Herren att Han skall komma i himlens skyar med makt och härlighet, Matteus 24:30; Markus 13:26; Lukas 21:27.

Ingen har hittills vetat vad som förstås med ’himlens skyar’, men för mig har det uppenbarats att med detta inte förstås annat än bokstavsmeningen i Ordet. Ty den invärtes meningen av Ordet inrymmer härligheten, eftersom allt i den handlar om Herren och Hans rike, se del 1, i nr 1769–1772. Något liknande betecknas med ’skyn’ eller ’molnet’, som omgav Petrus, Jakob och Johannes, när Herren uppenbarade Sig för dem i härlighet, varom det heter hos Lukas:

En röst hördes ur molnet: Detta är Min älskade Son. Lyssna till Honom! Men när rösten förtonat, stod Jesus där ensam.

Lukas 9:35-36.

Mose och Elia, som talade med Herren, förebildade där det Gamla Testamentets Ord, som också kallas Mose och Profeterna – med Mose hans böcker, ävensom de historiska, med ’profeten Elia’ alla profeterna. Med Petrus, Jakob och Johannes förebildades emellertid – såsom överallt annorstädes där de omnämns i evangelierna – tron och människokärleken samt det goda som är ett utflöde av människokärleken. Och med att endast de var närvarande vid detta tillfälle betecknades att inga andra kan se den Herrens härlighet, som finns i Hans Ord, än de hos vilka finns tro, trons människokärlek, och dess goda. Alla de andra kan väl också se, men de ser ändå inte, därför att de inte tror. Sådan är den invärtes meningen av dessa två ställen. Överallt hos profeterna förstås med ’sky’ eller ’moln’ Ordet i dess bokstav, och med ’härlighet’ Ordet i dess liv. Vad och hurdant Ordets invärtes mening är har berörts på många ställen och förklarats i anslutning till de enskilda orden. De skriftlärde var de som på Herrens tid allra minst trodde att det i Ordet fanns något skrivet om Herren. Våra dagars skriftlärde vet väl att så är fallet, men torde kanske minst av alla tro att någon annan härlighet finns i Ordet än den som kommer till synes i bokstaven – fastän bokstaven i själva verket är skyn, som härligheten innebor i.

---

Av detta kapitel framför allt kan man få klart för sig, hur den invärtes meningen i Ordet är beskaffad, och hur änglarna uppfattar Ordet när det läses av människan. Av den historiska bokstavsbetydelsen förstår man inte annat än att Jehovah visade sig för Abraham i gestalten av tre män och att Sarah, Abraham och hans tjänare lagade till mat för dem, nämligen kakor av finsiktat vetemjöl, en kalv och också smör och mjölk. Fast det är en historiskt sann skildring av vad som verkligen ägde rum, så uppfattas det inte på detta historiska sätt av änglarna. I stället förnimmer änglarna abstrakt, helt bortsett från bokstaven, det som förebildas och betecknas i andlig mening med sådana beskrivningar. Detta vill med andra ord säga att de förnimmer det så som det framställs nedan i Innehållet. I stället för olika historiska omständigheter som återges i detta kapitel förnimmer de tillståndet av Herrens förnimmelse i sitt Mänskliga, och också förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga, innan den fullkomliga föreningen existerade av Hans Gudomliga Väsen med det Mänskliga och av Hans Mänskliga Väsen med Hans Gudomliga Väsen. Det är detta tillstånd som Herren avser när Han säger:

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde Sonen som är i Faderns sköte, Han har gjort Honom känd. Johan 1:18.

[2] Inte heller uppfattar änglarna de olika sorternas föda som omnämns i detta kapitel annat än som himmelsk och andlig godhet, som det ges en detaljerad förklaring över i detta kapitel. Och av vad som vidare sägs i kapitlet om en son som Sarah skulle föda på bestämd tid följande år förstår änglarna inte något annat än att Herrens mänskliga förnuftiga skulle bli Gudomligt. Om vad som anförs vid slutet av kapitlet om att Abraham talade med Jehovah om förstörelsen av Sodom och Gomorra förstår de inte något annat än Herrens medling för människosläktet. Med talen femtio, fyrtiofem, fyrtio, trettio, tjugo och tio förstår de Hans medling för dem hos vilka sanningar skulle vara förbundna med olika slag av godhet och för dem vilka hade olika slag av godhet genom frestelser och strider, eller genom andra tillstånd. Och deras uppfattning är densamma vad gäller allt annat i Ordet, vilket torde framgå än tydligare av förklaringen av de enskilda orden, där det visas att dylikt inbegrips i vartenda uttryck i Ordet, såväl i den historiska delen som i den profetiska delen.

[3] Att en sådan invärtes mening finns överallt i Ordet, vilken handlar blott om Herren, om Hans rike i himlen, om Hans Kyrka på jorden och särskilt om varje individ, och alltså handlar om de olika slag av godhet som hör till kärleken och de olika slag av sanning som hör till tron, torde också för var och en stå klart av det som citeras från Gamla Testamentets text i evangelierna, såsom hos Matteus:

Herren sade till Min Herre: Sätt Dig vid Min högra hand, till dess Jag lägger Dina fiender Dig till fotapall. Matteus 22:44; Psaltaren 110:1.

Att dessa ord syftar på Herren kan man inte utläsa av bokstavsmeningen på det anförda stället hos David. Men att likväl inte någon annan avses än Herren lär Han Själv på här citerade ställe hos Matteus.

[4] I samma evangelium:

Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall komma en hövding, en herde för Mitt folk Israel. Matteus 2:6; Mika 5:2.

De som klänger sig fast vid bokstavsmeningen, såsom judarna gör, vet väl av denna att Herren skulle födas där. Men eftersom de väntar på en anförare och konung, som skall föra dem tillbaka till landet Kanaan, så förklarar de därför dessa ord efter bokstaven. Det vill säga att de med ’Juda land’ förstår landet Kanaan och med ’Mitt folk Israel’ Israels stammar, trots att de inte vet var de senare nu finns. Och med ’anföraren’ avser de ännu sin Messias. Men egentligen förstås med ’Juda’ och ’Israel’ annat än Juda och Israel – med ’Juda’ de som är himmelska och med ’Israel’ de som är andliga, i himlen och på jorden. Och med ’anföraren’ förstås Herren.

[5] I samma evangelium:

I Rama hördes en röst, gråt och högljudd klagan och mycken jämmer. Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte till. Matteus 2:18; Jeremia 31:15.

De som begränsar sig till bokstavsmeningen kan omöjligen fatta den mening som är den invärtes i dessa ord. Förekomsten av en dylik mening framstår emellertid tydligt i evangeliet självt. I samma evangelium:

Ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Matteus 2:15; Hosea 11:1.

Hos Hosea heter det:

När Israel var pojke, älskade Jag honom, och ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Ju mer de kallade på dem, desto mer drog de sig undan från deras åsyn. Och Jag lärde Efraim att gå. Hosea 11:1–3.

De som inte känner till att det finns en invärtes mening kan inte veta annat än att Jakob avses här när han drog in i Egypten, och hans efterkommande när de drog ut därifrån, och att med ’Efraim’ förstås Efraims stam, således detsamma som förekommer i de historiska delarna av Ordet. Av evangelistens Ord är det emellertid fullt klart att de betecknar Herren, men vad varje detalj står för skulle man omöjligen kunna veta, om det inte avslöjades med hjälp av den invärtes meningen.