1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

2335. ‘Quia in platea pernoctabimus’: quod significet quod ex vero quasi vellet judicare, constare potest a significatione ‘plateae’ et a significatione ‘pernoctare’: ‘platea’ in Verbo passim nominatur, et in sensu interno simile significat ac ‘via’, nempe verum, nam platea est via in urbe, ut a locis mox sequentibus constabit: quod ‘pernoctare’ hic sit judicare, constare potest a significatione ‘noctis’: ostensum est supra, n. 2323, quod ‘vespera’ significet statum Ecclesiae ante ultimum, cum nulla fides incipit esse, tum quoque visitationem quae praecedit judicium; inde patet quod nox quae succedit, sit status ultimus quando nulla fides, tum quod sit judicium; inde liquet quod ‘in platea pernoctare’ in sensu interno sit ex vero judicare.

[2] Quod judicium attinet, est illud duplex, nempe ex bono et ex vero; fideles judicantur ex bono, at infideles ex vero; quod fideles ex bono, constat manifeste apud Matthaeum 25:34-40;

et quod infideles ex vero, ibi Gen. 19:41-46;

judicari ex bono est salvari, quia illud receperunt; at judicari ex vero est damnari, quia bonum rejecerunt; bonum est Domini; hoc qui agnoscunt vita et fide, sunt Domini, quare salvantur, at qui non agnoscunt vita proinde non fide, illi non possunt esse Domini, ita nec salvari; judicantur ideo secundum vitae suae acta et secundum cogitationes et fines, et cum secundum haec, non possunt non damnari, nam verum est, quod homo ex se non ¹ nisi malum faciat, cogitet et intendat, et ex se ruat ad infernum, quantum non inde detinetur a Domino.

[3] Sed ita se habet judicium ex vero: Dominus nusquam aliquem judicat quam ex bono, omnes enim, quotcumque sunt, in caelum attollere vult, immo si posset usque ad Semet, est enim Dominus ipsa misericordia ac ipsum bonum; ipsa misericordia et ipsum bonum nusquam potest aliquem damnare, sed est homo, quia rejicit bonum, qui se damnat; sicut homo ² in vita corporis fugerat bonum, ita in altera vita fugit, proinde caelum et Dominum; Dominus enim non nisi quam in bono potest esse; in vero quoque est, sed non in vero separato a bono. Quod Dominus non aliquem damnet, seu judicet ad infernum, Ipse dicit apud Johannem, Non misit Deus Filium Suum in mundum, ut judicet mundum, sed ut salvetur mundus per Ipsum:... hoc est judicium, quod lux venit in mundum, sed dilexerunt homines magis tenebras quam lucem, erant enim opera eorum mala, 3:17, 19:

et apud eundem,

Si quis Mea audiverit verba, non tamen crediderit, Ego non judico illum; non enim veni ut judicem mundum, sed ut salvem mundum, 12:47;

[4] praeterea videantur quae de his prius, n. 223, 245, 592, 696, 1093, 1683, 1874, 2258;

ubi de judicio supra n. 2320, 2321 actum, ostensum est quod Humano Divino et Sancto procedenti Domini sit omne judicium, secundum Domini verba apud Johannem,

Non Pater judicat quemquam, sed judicium omne dedit Filio, 5:22;

et tamen nunc dicitur quod ‘Dominus non judicet damnando aliquem’: inde patet quale Verbum est in littera, quod nisi intelligeretur ex alio sensu, nempe ex interno, non comprehenderetur; ex sensu interno solo patet quomodo se habet cum judicio.

Footnotes: