1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

10551. ‘Et fuit, cum intravit Moscheh in tentorium, descendit columna nubis, et stetit ad ostium tentorii, et loquebatur cum Moscheh’: quod significet postquam Verbum evanuit ex captu eorum, densum obscurum occuparet illos ad extra, et tamen clare perciperetur ab intra, constat ex significatione ‘cum intravit Moscheh in tentorium’ quod sit postquam Verbum evanuit e captu eorum, de qua nunc supra n. 10550; ex significatione ‘columnae nubis’ quod sit densum obscurum respective ad gentem illam; per ‘nubem’ enim significatur externum Verbi, Praef. ad Gen. 18 ¹ , et n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8443, 8781, et quoque obscurum Verbi illis qui non in illustratione sunt, ac densum obscurum illis qui in externo Verbi separato ab interno sunt, n. ² 6832, 8106, 8814, 8819, 9430; ex significatione ‘stare ad ostium’ quod sit ad extra, de qua ³ supra n. 10549; ex significatione ‘loqui cum Moscheh’ quod sit clare percipere ab intra; per ‘Moschen’ enim significatur Verbum in se spectatum, videatur n. 9372, et per ‘loqui’ significatur percipere, in locis citatis n. 10290; quod sit ab intra, est quia Moscheh, cum quo loquebatur ‘columna nubis’, intus in tentorio fuit.

[2] Quid sit videre ab extra, et percipere ab intra, dicendum est: qui in illustratione sunt cum legunt Verbum, illi vident illud ab intra, nam internum eorum apertum est, ac internum quando apertum, est in luce caeli; haec lux influit et illustrat, tametsi homo id nescit; quod nesciat, est causa quia lux illa influit in cognitiones quae in memoria hominis, et cognitiones illae sunt in luce naturali; et quia homo ex illis cogitat sicut ex se, non ⁴ appercipere potest influxum, sed usque ex variis indiciis scire potest quod in illustratione fuerit; at usque fallitur omnis qui credit se in illustratione esse si non amet scire verum propter verum et propter bonum vitae, ita qui non amat Divinum Verum propter vitam, quoniam vivere secundum Divina Vera ex Verbo est amare Dominum; et a Domino cum Ipse ⁵ amatur, est omnis illustratio.

[3] Qui autem non pro fine habent vitam secundum Divina Vera ex Verbo sed pro fine honorem, lucrum, ac famam, et sic Divina Vera Verbi pro mediis, illi haudquaquam in aliqua illustratione possunt esse, nam finis hic est mundanus et corporeus, et non spiritualis et caelestis; et ideo claudit internum hominem, quo clauso nulla lux e caelo influere potest et illustrare; hi si credunt se in illustratione esse cum legunt Verum, prorsus falluntur, cogitant enim non ex caelo sed ex mundo, ⁶ ita non a Domino sed a semet; et quantum a semet et a mundo, tantum ex ⁷ luce naturali separata a luce caelesti, et ⁸ lux naturalis separata ⁹ a luce caelesti est mera caligo in spiritualibus; hi si sibi persuadent vidisse aliquid ex illustratione, est fallacia, nam non aliunde percipiunt num verum sit quam ex aliis per confirmationes, quod est videre verum ab extra et non ab intra, vel ex fide persuasiva, quae qualis sit, videatur n. 9363-9369; tales possunt videre falsum ut verum, ac verum ut falsum, ut et malum ut bonum, ac bonum ut malum.

[4] Ex his constat quid sit videre Verbum ab extra ¹⁰ et percipere illud ab intra; videre illud ab extra est quod significatur per quod populus steterit ad ostium tentorii et spectaverit post Moschen, tum quod viderit columnam nubis stantem ad ostium tentorii, et incurvaverit se ad ostium tentorii; at percipere Verbum ab intra est quod significatur per quod Moscheh intraverit in tentorium, et quod columna nubis quae ad ostium tentorii, locuta sit cum Mosche.

[5] Paucis etiam dicetur quomodo influxus fit per ¹¹ quem illustratio: angeli aeque ac homines percipiunt Verbum cum legitur, sed angeli spiritualiter, homines autem naturaliter; homo cui internum apertum est etiam percipit Verbum spiritualiter, sed hoc nescit ille cum in mundo vivit quia spiritualis ejus cogitatio influit in naturalem in externo homine, et ibi se sistit videndam; verum usque interior illa cogitatio est quae illustrat, et per quam fit influxus a Domino; quidam eruditi per intuitionem in sua cogitata, et per reflexiones tunc, ¹² etiam observaverunt quod detur apud hominem cogitatio interior quae non apparet, quare ejus ideas vocaverunt immateriales et intellectuales quas distinxerunt ab ideis cogitationis exterioris quae apparent, quas vocaverunt naturales et materiales; sed nesciverunt quod interioris cogitationis ideae sint spirituales, et quod illae cum defluunt, vertantur in naturales, et quod appareant ¹³ sub alia specie, ¹⁴ et sub alio habitu; ex his aliquatenus constare potest quomodo fit influxus per quem illustratio.

Footnotes:

3881. ‘Propterea vocavit nomen ejus Jehudah’: quod significet quale ejus, constat a significatione ‘nominis’ et ‘vocare nomen’ quod sit quale, de qua n. 144, 145, 1754, 1896, 2009, 2724, 3006, 3421; ipsum quale continetur in sensu interno verborum horum quae Leah dixit, ‘Hac vice confitebor Jehovam’, de quo mox supra n. 3880, quod nempe in sensu supremo sit Dominus et Divinum Amoris Ipsius, in sensu interno Verbum ¹ , tum caeleste regnum Domini ² , et in exteriore doctrina e Verbo quae est Ecclesiae caelestis; quod haec in Verbo per ‘Jehudam’, ubi nominatur, significentur, vix adhuc aliquis novit, ex causa quia historica creduntur historica, et prophetica esse talia quae inter obliterata sunt, praeter aliqua ex quibus dogmatica hauriri possunt ³ ; quod sensus spiritualis insit, hoc non creditur, quia quid sensus spiritualis ‘Verbi’, immo quid spirituale, non hodie scitur, et hoc imprimis ex causa quia vita naturalis est quae vivitur, quae talis est ut cum pro fine habetur seu unice amatur, et cognitiones et fidem obliteret, usque adeo ut cum dicatur vita spiritualis et sensus spiritualis, sit quoddam quasi nullum, aut quoddam inamoenum et triste ad quod nauseatur, sicut ad discors cum vita naturali; quia genus humanum in tali statu hodie est, ideo non aliud per nomina in Verbo capit, nec capere vult, quam gentes, populos, personas, regiones, urbes, montes, fluvios ⁴ , quae nominantur, cum tamen nomina in sensu spirituali significant res;

[2] quod per ‘Jehudam’ significetur in sensu interno Ecclesia caelestis Domini, et in universali sensu regnum caeleste Ipsius, inque sensu supremo Ipse Dominus, constare potest a pluribus locis in Veteri Testamento ubi Jehudah nominatur, ut ab his quae sequuntur;

apud Mosen,

Jehudah tu, laudabunt te fratres tui, manus tua in cervice hostium tuorum, incurvabunt se tibi filii patris tui; catulus leonis Jehudah, a praeda, fili mi, ascendisti; curvavit se, cubuit sicut leo, et sicut leo vetulus, quis excitabit eum; non recedet sceptrum a Jehudah, nec legislator ab inter pedes ejus, usque dum venit Shiloh, et huic congregatio populorum: ligans ad vitem asininum pullum suum, et ad vitem nobilem filium asinae suae, lavabit in vino vestimentum suum, et in sanguine uvarum velamen suum: ruber ⁵ oculis a vino, et candidus dentibus a lacte, Gen. 49:8-12;

[3] hoc propheticum Jacobi, tunc Israelis, de Jehuda, nemo scire potest quid sit, ne quidem unam expressionem, nisi ex sensu interno, ut quid ‘laudabunt illum fratres ejus, et incurvabunt se ei filii patris ejus’, quod ‘sicut catulus leonis a praeda ascendat’, quod ‘sicut leo curvet se et cubet’, quid ‘Shiloh’, quid ‘ligare ad vitem asininum pullum suum, et ad vitem nobilem filium asinae suae’, quid ‘lavare in vino vestimentum, et in sanguine uvarum velamen’, quid ‘ruber oculis a vino’, et quid ‘albus dentibus a lacte’; haec nusquam ab aliquo, ut dictum, capi possunt nisi ex sensu interno, cum tamen omnia et singula significent caelestia regni Domini et Divina, et per illa praedicitur quod caeleste regnum Domini, et in supremo sensu Ipse Dominus, per ‘Jehudam’ repraesentaretur, de quibus omnibus, ex Divina Domini Misericordia, in explicationibus ad illud caput dicetur ⁶ .

[4] Similiter se habet alibi, imprimis apud Prophetas, ubi Jehudah nominatur, ut apud Ezechielem,

Tu fili hominis, sume tibi lignum unum, et scribe super illo Jehudae et filiis ejus Israel socii ejus ⁷ , et sume lignum unum, et scribe super illo ⁸ Josepho, lignum Ephraimi et omnis domus Israelis sociorum ejus, et conjunge illa, unum ad alterum tibi in lignum unum, et erunt in una in manu mea ⁹ :... faciam eos in gentem unam in terra in montibus Israelis; et rex unus erit omnibus illis in regem; servus Meus David rex super eos, et pastor unus erit omnibus illis; et in judiciis Meis ambulabunt, et statuta Mea custodient, et facient illa, et habitabunt super terra, quam dedi servo Meo Jacobo, in qua habitarunt patres vestri, et habitabunt super ea illi et filii eorum, et filii filiorum eorum usque in aeternum, et David servus Meus princeps illis in aeternum, et pangam illis foedus pacis, foedus aeternitatis erit cum illis; dabo illis et multiplicabo illos, et dabo sanctuarium Meum in medio eorum in aeternum; sic erit habitaculum Meum apud illos, et ero illis in Deum, et illi erunt Mihi in populum, xxxvii

15-28; qui per ‘Jehudam’ intelligit Judam, per ‘Israelem’ Israelem, per ‘Josephum’ Josephum, per ‘Ephraimum’ Ephraimum, et per ‘Davidem’ Davidem, credet quod omnia illa secundum sensum litterae ita futura sint, nempe quod Israel rursus consociabitur cum Jehuda, et quoque quod tribus Ephraim, tum quod David regnaturus, et quod habitaturi sic super terra data Jacobo in aeternum, et quod cum illis tunc foedus aeternitatis, et in medio eorum sanctuarium in aeternum; cum tamen ne hilum intellectum sit ibi de gente illa, sed de regno caelesti Domini quod est ‘Jehudah’, et de regno spirituali Ipsius quod est ‘Israel’, et de Domino Qui est ‘David’; inde manifeste patet quod per nomina non intelligantur personae, sed quod caelestia et Divina.

[5] Similiter se habet cum illis quae apud Zachariam,

Venient populi multi et gentes numerosae ad quaerendum Jehovam Zebaoth: in Hierosolyma, et ad deprecandum facies Jehovae: sic dixit Jehovah Zebaoth. In diebus illis apprehendent decem viri ex omnibus linguis gentium, et apprehendent alam viri Jehudaei, dicendo, Ibimus cum vobis, quia audivimus Deum vobiscum, 8:[22, ] 23; qui secundum litteram haec capiunt, dicent sicut gens illa Judaica adhuc credit, quod quia prophetia ¹⁰ illa nondum ¹¹ completa est, complebitur, ita quod ‘redituri in terram Canaanem’, et quod ‘secuturi illos multi ex omni gente et lingua’, et quod ‘apprehensuri alam viri Jehudaei, et precaturi, ut liceret illos sequi’, et quod apud illos tunc Deus, nempe Messias, quem Christiani dicunt Dominum fore, ad quem prius convertendi; haec fides verborum foret, si per ‘virum Jehudaeum’ intelligeretur vir Judaeus; cum tamen ibi in sensu interno agitur de nova Ecclesia spirituali apud gentes, et per ‘virum Jehudaeum’ significatur fides salvans quae est ex amore in Dominum.

[6] Quod per ‘Jehudam’ non Jehudah intellectus sit, sed, ut dictum, in sensu interno caeleste regnum Domini, quod in Ecclesia apud Jehudam ¹² seu ¹³ Judaeos instituta repraesentatum fuit, etiam manifeste constare potest a sequentibus locis;

apud Esaiam,

Dominus cum tollet signum gentibus, congregabit expulsos Israelis, et dispersa Jehudae colliget a quatuor alis terrae; tunc recedet aemulatio Ephraimi, et hostes Jehudae exscindentur; Ephraim non aemulabitur cum Jehudah, et Jehudah non angustabit Ephraimum, 11:12, 13:

apud Jeremiam,

Ecce dies venientes, dictum Jehovae, et excitabo Davidi germen justum, qui regnabit rex, et prosperabitur, et faciet judicium et justitiam in terra: in diebus Ipsius salvabitur Jehudah, et Israel habitabit secure; et hoc nomen Ipsius, quod ¹⁴ vocabunt Ipsum, Jehovah Justitia nostra, 23:5, 6:

apud Joelem,

Tunc cognoscetis quod Ego Jehovah Deus vester habitans in Zione, monte sanctitatis Meae, et erit ¹⁵ Hierosolyma sanctitas:... et fiet in die illo, stillabunt montes mustum, et colles fluent lacte, et omnes rivi Jehudae fluent aquis, et fons e domo Jehovae exibit, et irrigabit flumen Shittim; ...

Jehudah in aeternum sedebit, et Hierosolyma in generationem et generationem, iv [KJV iii] 17, 18, 20:

[7] apud Zachariam, In die illo... percutiam omnem equum stupore, et equitem ejus amentia, et super domum Jehudae aperiam oculos Meos, et omnem equum populorum percutiam caecitate: et dicent duces Jehudae in corde suo, Confirmabo mihi habitatores Hierosolymae in Jehovah Zebaoth Deo illorum: in die illo ponam duces Jehudae sicut focum ignis in lignis, et sicut facem ignis in manipulo, et comedent ad dextram et ad sinistram omnes populos circumcirca; et habitabitur Hierosolyma adhuc sub se in Hierosolyma; et salvabit Jehovah tentoria Jehudae primum, ut non extollat se gloria domus Davidis, et gloria habitatoris Hierosolymae super Jehudam: in die illo proteget Jehovah habitatorem Hierosolymae; ... et domus Davidis sicut Deus, sicut angelus Jehovae coram illis:... et effundam super domum Davidis, et super habitatorem Hierosolymae spiritum gratiae, 12:4-10;

agitur ibi de regno caelesti Domini, quod ibi non dominaturum verum super bonum, sed quod verum subordinatum erit bono; illud nempe verum significatur per ‘domum Davidis’ et per ‘habitatorem Hierosolymae ¹⁶ ’, et hoc seu bonum per ‘Jehudam’; inde patet cur primum dicitur quod ‘non extollet se gloria domus Davidis et gloria habitatoris Hierosolymae super Jehudam’, et dein dicitur quod ‘domus’ Davidis erit sicut Deus, et sicut angelus Jehovae, ' et quod ‘super illam et super habitatorem Hierosolymae effundetur spiritus gratiae’; talis enim status est, quum bono subordinatum est verum, seu amori fides: ‘equus qui percutietur stupore, et equus populum caecitate’ est propria intelligentia, videatur n. 2761, 2762, 3217:

[8] apud eundem,

In die illo erit super tintinnabulis equorum sanctitas Jehovae; et erunt ollae in domo Jehovae sicut crateres coram altari; et erit omnis olla in Hierosolyma et in Jehudah sanctitas Jehovae Zebaoth, 14:20, 21;

ibi de regno Domini agitur:

apud Malachiam, Ecce Ego mittens angelum Meum, qui parabit viam ante Me, et subito veniet ad templum Suum Dominus, quem vos quaerentes, et angelus foederis, quem vos desideratis; ecce venit, ... quis sustinet diem Adventus Ipsius?... tunc suavis erit Jehovae minhah Jehudae et Hierosolymae, juxta dies saeculi et juxta annos priores, 3:1, 2, 4; manifeste ibi de Adventu Domini, quod tunc non suavis minhah Jehudae et Hierosolymae fuerit, ' notum est, sed quod suavis cultus ex amore qui est ‘minhah Jehudae’, et cultus ex fide inde, qui est ‘minhah Hierosolymae’:

[9] apud Jeremiam,

Sic dixit Jehovah Zebaoth, ... Adhuc dicent verbum hoc in terra Jehudae, et in urbibus ejus, in convertendo captivitatem eorum, Benedicat tibi Jehovah, habitaculum justitiae, mons sanctitatis, et habitabunt in ea Jehudah, et omnes urbes ejus una.... Ecce dies venientes, dictum Jehovae, quibus seminabo domum Jehudae semine hominis, et semine bestiae.... Ecce dies venientes, dictum Jehovae, quibus pangam cum domo Israelis, et cum domo Jehudae, foedus novum, non sicut foedus quod pepigi cum patribus eorum, 31:23, 24, 27, 31, 32:

apud Davidem,

Dominus elegit tribum Jehudae, montem Zionis, quem amavit, et aedificavit sicut celsitudines ¹⁷ sanctuarium Suum, sicut terram fundavit in aeternum, Ps. 78:68, 69.

[10] Ex his locis et perplurimis aliis, quae praetereuntur, constare potest quid per ‘Jehudam’ in Verbo significatur, non quod per illam gens Judaica, haec enim nihil minus fuit quam caelestis Ecclesia seu caeleste regnum Domini, nam ¹⁸ quoad amorem in Dominum, et charitatem erga proximum, et quoad fidem, fuit gens omnium pessima, et hoc a primis patribus suis, nempe filiis Jacobi, usque ad hodiernum tempus; sed quod usque tales repraesentare potuerint caelestia et spiritualia regni Domini, videatur n.

3479-3481; quia in repraesentationibus nihil reflectitur super personam, sed super rem quae repraesentatur, n. 665, 1097 f. , 1361, 3147, 3670.

[11] Cum autem non permanserunt in ritualibus a Jehovah seu Domino mandatis, sed deflexerunt ab illis ad idololatrias, tunc non amplius illa repraesentabant, sed illa quae opposita sunt, nempe infernalia et diabolica, secundum Domini verba apud Johannem, Vos ex patre diabolo estis, et desideria patris vestri vultis facere; ille homicida erat ab initio, et in veritate non stetit 8:44;

quod tale per ‘Jehudam’ in opposito sensu significetur, constare potest ab his ¹⁹ apud Esaiam,

Impegit Hierosolyma, et Jehudah cecidit, quia lingua eorum, et opera eorum contra Jehovam, ad rebellandum oculis gloriae Ipsius, 3:8:

apud Malachiam,

Perfide egit Jehudah, et abominatio facta est in Israele et in Hierosolyma, et profanavit Jehudah sanctitatem Jehovae, quia amavit et desponsavit sibi filiam Dei alieni, 2:11;

et praeterea in ²⁰ sequentibus locis, Esai. 3:1 seq. ; 8:7, 8; Jer. 2:28; 3:7-11; 9:25 [KJV 9:26]; 11:9, 10, 12; 13:9; 14:2; 17:1; [18:11], 12, 13; 19:7; 32:35; 36:31; 44:12, 14, 26, 28; Hoschea 5:5; 8:14; Amos 2:4, 5; Zeph. 1:4; et alibi multoties.

Footnotes: