1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

10551. ‘Et fuit, cum intravit Moscheh in tentorium, descendit columna nubis, et stetit ad ostium tentorii, et loquebatur cum Moscheh’: quod significet postquam Verbum evanuit ex captu eorum, densum obscurum occuparet illos ad extra, et tamen clare perciperetur ab intra, constat ex significatione ‘cum intravit Moscheh in tentorium’ quod sit postquam Verbum evanuit e captu eorum, de qua nunc supra n. 10550; ex significatione ‘columnae nubis’ quod sit densum obscurum respective ad gentem illam; per ‘nubem’ enim significatur externum Verbi, Praef. ad Gen. 18 ¹ , et n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8443, 8781, et quoque obscurum Verbi illis qui non in illustratione sunt, ac densum obscurum illis qui in externo Verbi separato ab interno sunt, n. ² 6832, 8106, 8814, 8819, 9430; ex significatione ‘stare ad ostium’ quod sit ad extra, de qua ³ supra n. 10549; ex significatione ‘loqui cum Moscheh’ quod sit clare percipere ab intra; per ‘Moschen’ enim significatur Verbum in se spectatum, videatur n. 9372, et per ‘loqui’ significatur percipere, in locis citatis n. 10290; quod sit ab intra, est quia Moscheh, cum quo loquebatur ‘columna nubis’, intus in tentorio fuit.

[2] Quid sit videre ab extra, et percipere ab intra, dicendum est: qui in illustratione sunt cum legunt Verbum, illi vident illud ab intra, nam internum eorum apertum est, ac internum quando apertum, est in luce caeli; haec lux influit et illustrat, tametsi homo id nescit; quod nesciat, est causa quia lux illa influit in cognitiones quae in memoria hominis, et cognitiones illae sunt in luce naturali; et quia homo ex illis cogitat sicut ex se, non ⁴ appercipere potest influxum, sed usque ex variis indiciis scire potest quod in illustratione fuerit; at usque fallitur omnis qui credit se in illustratione esse si non amet scire verum propter verum et propter bonum vitae, ita qui non amat Divinum Verum propter vitam, quoniam vivere secundum Divina Vera ex Verbo est amare Dominum; et a Domino cum Ipse ⁵ amatur, est omnis illustratio.

[3] Qui autem non pro fine habent vitam secundum Divina Vera ex Verbo sed pro fine honorem, lucrum, ac famam, et sic Divina Vera Verbi pro mediis, illi haudquaquam in aliqua illustratione possunt esse, nam finis hic est mundanus et corporeus, et non spiritualis et caelestis; et ideo claudit internum hominem, quo clauso nulla lux e caelo influere potest et illustrare; hi si credunt se in illustratione esse cum legunt Verum, prorsus falluntur, cogitant enim non ex caelo sed ex mundo, ⁶ ita non a Domino sed a semet; et quantum a semet et a mundo, tantum ex ⁷ luce naturali separata a luce caelesti, et ⁸ lux naturalis separata ⁹ a luce caelesti est mera caligo in spiritualibus; hi si sibi persuadent vidisse aliquid ex illustratione, est fallacia, nam non aliunde percipiunt num verum sit quam ex aliis per confirmationes, quod est videre verum ab extra et non ab intra, vel ex fide persuasiva, quae qualis sit, videatur n. 9363-9369; tales possunt videre falsum ut verum, ac verum ut falsum, ut et malum ut bonum, ac bonum ut malum.

[4] Ex his constat quid sit videre Verbum ab extra ¹⁰ et percipere illud ab intra; videre illud ab extra est quod significatur per quod populus steterit ad ostium tentorii et spectaverit post Moschen, tum quod viderit columnam nubis stantem ad ostium tentorii, et incurvaverit se ad ostium tentorii; at percipere Verbum ab intra est quod significatur per quod Moscheh intraverit in tentorium, et quod columna nubis quae ad ostium tentorii, locuta sit cum Mosche.

[5] Paucis etiam dicetur quomodo influxus fit per ¹¹ quem illustratio: angeli aeque ac homines percipiunt Verbum cum legitur, sed angeli spiritualiter, homines autem naturaliter; homo cui internum apertum est etiam percipit Verbum spiritualiter, sed hoc nescit ille cum in mundo vivit quia spiritualis ejus cogitatio influit in naturalem in externo homine, et ibi se sistit videndam; verum usque interior illa cogitatio est quae illustrat, et per quam fit influxus a Domino; quidam eruditi per intuitionem in sua cogitata, et per reflexiones tunc, ¹² etiam observaverunt quod detur apud hominem cogitatio interior quae non apparet, quare ejus ideas vocaverunt immateriales et intellectuales quas distinxerunt ab ideis cogitationis exterioris quae apparent, quas vocaverunt naturales et materiales; sed nesciverunt quod interioris cogitationis ideae sint spirituales, et quod illae cum defluunt, vertantur in naturales, et quod appareant ¹³ sub alia specie, ¹⁴ et sub alio habitu; ex his aliquatenus constare potest quomodo fit influxus per quem illustratio.

Footnotes:

2534. Quod ‘quia propheta ille’ significet quod sic doceretur, constat a significatione ‘prophetae’; propheta in Verbo multoties legitur, et in sensu litterae significat illos quibus revelatio, tum abstracte ipsam revelationem, sed in sensu interno significat docentem, tum abstracte ipsam doctrinam; et quia Dominus est, ut dictum, ipsa doctrina, seu Verbum quod docet, Ille ‘Propheta’ nominatur, sicut etiam apud Mosen,

Prophetam e medio tui, e fratribus, sicut me, suscitabit Jehovah Deus tuus, huic oboedietis, Deut. 18:15, 18;

‘sicut me’ dicitur quia Dominus per Mosen, aeque ac per Abrahamum, Isacum, Jacobum, Davidem, et plures repraesentatus est; et quia exspectaverunt Ipsum, ideo ¹ apud Johannem, Homines videntes, quod fecit signum Jesus, dixerunt, Qui hic est revera Propheta, qui venturus est in mundum, 6:14.

[2] Quia Dominus in supremo sensu est Propheta, et ‘testimonium Jesu est spiritus prophetiae’, Apoc. 19:10, inde est quod ‘propheta’ i sensu interno Verbi significet docentem, tum abstracte doctrinam quod ab his locis manifeste constare potest;

apud Lucam,

Tu puer propheta Altissimi vocaberis, 1:76 ² ; ita Zacharias de Johanne Baptista filio, qui quod non fuerit propheta, sed praeparans viam docendo et evangelizando de Adventu Domini ipse dicit, Quaesiverunt illum, Quid es? an Elias es tu? sed dixit, Non sum. An propheta es tu? respondit Non; quare dixerunt illi, Quis es?... dixit, Ego vox clamantis in deserto, rectam facite viam Domini, Joh. 1:21-23

[3] apud Matthaeum, Multi dicent in die illo, Domine, Domine, nonne per nomen Tuum prophetavimus? 7:22;

ubi quod ‘prophetare’ sit docere, patet:

apud Johannem, Oportet te rursus prophetare super populos, et gentes, et linguas, et reges multos, Apoc. 10:11;

‘prophetare’ pro docere; quid ‘populi, gentes, linguae, reges’, passim dictum et ostensum est:

apud eundem,

Gentes civitatem sanctam conculcabunt menses quadraginta duos, dabo autem duobus testibus Meis, ut prophetent dies mille ducentos sexaginta, induti saccis, 11:2, 3;

ubi etiam ‘prophetare’ pro docere:

apud Mosen,

Dixit Jehovah ad Mosen, Vide, dedi te deum Pharaoni, et Aharon frater tuus erit propheta tuus, Exod. 7:1;

ubi ‘propheta’ pro docente aut dicente quod Moses dicturus:

apud Joelem,

Effundam spiritum Meum super omnem carnem, et prophetabunt filii vestri et filiae vestrae, 3:1;

[4] ‘prophetabunt’ pro docebunt:

apud Esaiam,

Effudit super vos Jehovah spiritum soporis, et occlusit oculos vestros, prophetas et capita vestra, videntes obtexit, et facta vobis visio omnium, sicut verba libri obsignati, quem dant scienti litteras, dicendo, Lege quaeso istum, et dicet, Non possum, quia obsignatus est, 29:10, 11;

ubi per ‘prophetas’ intelliguntur illi qui verum docent, et ‘videntes’ qui verum vident, qui ‘obtegi’ dicuntur cum nihil veri sciunt et nihil veri vident; quia prophetae antiquis temporibus dicebantur qui docebant, ideo quoque ‘videntes’ dicti [sunt], quia ‘videre’ significabat intelligere, n. 2150, 2325; quod dicti ‘videntes’, videatur ³ 1 Sam. 9:9; 2 Sam. 24:11;

tum quoque ‘viri Dei’ ex significatione ‘viri’, [de qua] n. 158, 265, 749, 915, 1007, 2517; quod dicti ‘viri Dei’, videatur 2 Reg. 1:9-16; 4:7, 9, 16, 21, 22, 25, 27, 40, 42; 5:8, 14, 20; 13:19; ⁴ 23:16, 17.

[5] Quod per ‘prophetas’ in sensu interno significentur ⁵ docentes, constat apud Jeremiam toto capite xxiii, et apud Ezechielem toto capite xiii ubi de prophetis in specie agitur, tum etiam multis in locis alibi ubi nominantur: inde etiam per ‘pseudoprophetas’ significantur illi qui falsa docent, ut apud Matthaeum, In consummatione saeculi, multi pseudoprophetae exsurgent, et seducent multos, ... surgent falsi christi, et falsi prophetae, et dabunt signa magna, et in errorem inducent, si possibile, etiam electos, 24:11, 24; Marcus 13:22;

ubi per ‘pseudoprophetas et falsos prophetas’ non alii significantur; similiter per ‘pseudoprophetam’ in Apoc. 16:13; 19:20; 20:10.

[6] Quantum obscuratur sensus internus Verbi ab ideis quae captae sunt ex repraesentativis Ecclesiae Judaicae, inde quoque constare potest quod quoties memoratur propheta in Verbo, ilico obveniat idea prophetarum quales fuerunt illo tempore, quae idea multum obstat ut appercipiatur quid per illos significatur; at quo quis sapientior est, eo facilius idea ex repraesentativis illis capta removetur; ut pro exemplo, ubi templum memoratur, qui sapientius cogitant, non percipiunt templum quod Hierosolymae, sed templum Domini; ubi mons Zionis vel Zion, non illud quod fuit Hierosolymae, sed regnum Domini; et ubi Hierosolymae, non illam quae fuit in tribu Benjaminis et Jehudae, sed Hierosolymam sanctam et caelestem.

Footnotes: