1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

9434. 'And the sight of Jehovah's glory was like a devouring fire on the top of the mountain in the eyes of the children of Israel' means Divine Truth beaming brightly with the good of love in heaven itself, but harmful and ruinous with those restricted to its outward level, separated from the inward. This is clear from the meaning of 'the sight of Jehovah's glory' as the appearance presented by Divine Truth emanating from the Lord (the fact that 'the sight of' means the appearance presented before the eyes is self-evident; and for the meaning of 'Jehovah's glory' as Divine Truth emanating from the Lord, see 9429); from the meaning of 'fire' as love in both senses, dealt with in 4906, 5215, 6314, 6832, 7324, in this instance God's love itself; from the meaning of 'the top of the mountain' as the inmost part of heaven, for 'Mount Sinai' means heaven, 9420, 9427, and its highest point, which is called 'the top' and the peak, means its inmost part, 9422; from the meaning of 'devouring' as consuming, and so harming and ruining; and from the representation of 'the children of Israel' as those restricted to outward things, apart from inward ones, dealt with often above. From all this it becomes clear that 'the sight of Jehovah's glory was like a [devouring] fire on the top of the mountain' means Divine Truth beaming brightly with the good of love in heaven itself; and the statement that it was 'like a devouring fire in the eyes of the children of Israel' means that with those restricted to its outward level, apart from the inward, it was harmful and ruinous.

[2] The implications of all this are that there are two kinds of love which are complete opposites, heavenly love and hellish love. Heavenly love consists of love to the Lord and love towards the neighbour; hellish love consists of self-love and love of the world. Those with whom hellish loves reign are in hell, whereas those with whom heavenly loves reign are in heaven. For love is what constitutes the actual life within a person; without the love there is no life whatever. In everyone the heat and fire that his life possesses originate in his love; without that animating heat and fire he has no life, as is plainly evident. From this it follows that the character of the love determines the character of the life, and therefore that the character of the love determines that of the person. This being so, anyone can know from what his loves are whether he has heaven within himself or hell. The love present in a person is like a fire or flame, and in addition constitutes, as has been stated, the fire or flame of life; and the faith present there is like the light radiating from that fire or flame, and in addition constitutes the light which enlightens the more internal parts of his understanding. This also reveals the character of the light which gives rise to faith among those governed by heavenly love and the character of the light which gives rise to faith among those ruled by hellish love. The latter kind of light gives rise to faith that is no more than persuasion, which in itself is not faith at all, only a conviction that something is so, dictated by selfishness and worldliness, see 9363-9369. In the Church at the present day spiritual life, which is eternal life, is thought to lie in faith alone, thus in faith without the good works of heavenly love. But anyone who gives thought to the matter can see from the things which have now been stated what the character of that life is.

[3] Something must be said next about what Divine fire, that is, Divine Love, is like among those governed by heavenly love and what it is like among those ruled by hellish love. Among those governed by heavenly love it is God's fire or love constantly creating and renewing the interior parts of the will and enlightening the interior parts of the understanding. But among those ruled by hellish love it is God's fire or love constantly harming and ruining; and the reason for this is that among these people God's love meets with contrary feelings that destroy it. For it is turned into the fire or love of self and the world, and so into contempt for others in comparison with themselves, into feelings of enmity towards all who do not support them, thus into feelings of hatred, feelings of vengeance, and finally the readiness to behave brutally. This is why Jehovah's fire appeared before the eyes of the children of Israel as a devouring or consuming one. For being restricted to outward things, apart from inward, they were ruled by selfish and worldly love.

[4] The fact that this fire was to them a devouring and consuming one is again evident elsewhere in Moses,

It happened, when you heard the voice out of the midst of the darkness, and the mountain was burning with fire, that you came near to me, all the heads of your tribes and your elders. And you said, Lo, Jehovah our God has caused us to see His glory and His greatness, and we have heard His voice out of the midst of the fire. Why therefore should we die? For this great fire will devour us; if we hear the voice of Jehovah our God any more we shall certainly die. Deuteronomy 5:23-25.

See also what has been shown in 6832, 8814, 8819, and the places quoted in 9380 showing that the character of this people was such. There are other places in the Word in which 'devouring fire' is used in reference to the wicked and means ruination, for example in Joel,

The day of Jehovah is coming, a day of darkness and thick darkness, a day of cloud and gloom. Fire devours before them, ¹ and behind them a flame burns. The land before them is like the garden of Eden, but behind them a desolate wilderness. ² Joel 2:1-3.

[5] In Isaiah,

Jehovah will cause His glorious voice ³ to be heard, in the flame of a devouring fire. Isaiah 30:30.

In the same prophet,

Who among us will dwell with the devouring fire? Who among us will dwell with the hearths of eternity? Isaiah 33:14.

In the same prophet,

You will be punished ⁴ by Jehovah with the flame of a devouring fire. Isaiah 29:6.

In Ezekiel,

Your descendants will be devoured by fire. Ezekiel 23:25.

In these places 'a devouring fire' is the fire of desires that spring from self-love and love of the world, for this fire is that which consumes a person and ruins the Church. This was also represented by the fire that went out from before Jehovah, which devoured Aaron's sons Nadab and Abihu, because they put foreign ⁵ fire in their censers, Leviticus 10:1-2. 'Putting foreign fire in censers' means introducing worship that springs from a love other than that which is heavenly. Such fire means selfish and worldly love, and every desire arising from it, see 1297, 1861, 5071, 5215, 6314, 6832, 7324, 7575, 9141.

Footnotes: