0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

3927. ‘Et dixit Rachel, Luctationibus Dei luctata sum cum sorore mea, etiam valui’: quod significet in supremo sensu propriam Potentiam, in interno tentationem in qua vincit, in externo resistentiam a naturali homine, constat a significatione ‘luctationum Dei’ et ‘luctari’ quod sint tentationes; tentationes enim non aliud sunt quam luctationes interni hominis cum externo, seu spiritualis hominis cum naturali, uterque enim dominari videt, et cum agitur de dominio, fit pugna, quae hic est luctatio; quod ‘valere’ sit vincere, constat absque explicatione.

[2] Quod illa verba in sensu supremo significent propriam Potentiam, est quia Dominus omnes tentationes, cum fuit ¹ in mundo et in humano ibi, ex propria potentia sustinuit, et ex propria potentia vicit, secus ac omnis homo, qui nusquam ex propria potentia aliquam tentationem spiritualem sustinet et in illa vincit, sed Dominus apud illum; ² at videantur quae de his prius dicta et ostensa sunt, nempe quod Dominus prae aliis gravissimas tentationes sustinuerit, n. 1663, 1668, 1690, 1737, 1787, 1789, 1812, 1813, 1815, 1820, 2776, 2786, 2795, 2813, 2816, 3318; quod Dominus ex propria Potentia pugnaverit et vicerit, n. ³ 1616, 1692, 1813, 1815, et quod Dominus solus apud hominem pugnet, n. 1692.

[3] Quod in sensu interno ‘luctationes Dei’ et ‘valere’ sint tentationes in quibus ⁴ homo vincit, constat ab illis quae mox supra dicta sunt: quod autem in sensu externo sit resistentia a naturali homine, est quia omnis tentatio non aliud est; agitur enim in tentationibus spiritualibus, ut dictum, de dominio, quis nempe potestatem habebit, num homo internus aut num externus, seu quod idem, num spiritualis ⁵ aut num naturalis, sunt enim inter se oppositi, n. 3913; cum enim homo in tentationibus est, tunc internus seu spiritualis ejus homo a Domino per angelos regitur, sed externus seu naturalis per spiritus infernales; pugna inter illos est quae sicut tentatio percipitur apud hominem: cum homo talis est et fide et vita, ut regenerari possit, tunc in tentationibus ⁶ vincit, at cum talis est ut non regenerari possit, tunc in tentationibus succumbit: quod resistentia a naturali homine sit, significatur per verba quod luctata sit cum sorore sua, per ‘Leam’ enim, quae hic est soror,

⁷ significatur affectio externi hominis, per ‘Rachelem’ autem affectio interni, n. 3793, 3819.

Footnotes:

512. Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen.

Människans eller hennes andes tredje tillstånd efter döden är ett tillstånd av undervisning. Detta tillstånd är för dem som komma till himlen och bliva änglar, men inte för dem som komma till helvetet, eftersom dessa inte kunna undervisas. Deras andra tillstånd är därför också deras tredje, som avslutas med att de helt och hållet är vända till sin egen kärlek, alltså till det helvetiska samfund som är i lika kärlek. När detta har skett, vilja och tänka de från denna kärlek, och eftersom den kärleken är helvetisk, vilja de inte annat än det onda och tänka inte annat än vad som är falskt. Detta är deras förnöjelser, eftersom det tillhör deras kärlek, och i följd härav förkasta de allt det goda och det sanna, som de förut hade antagit, eftersom det hade tjänat som medel för deras kärlek. Men de goda föras från det andra tillståndet till det tredje, som är tillståndet av deras förberedelse för himlen genom undervisning. Ingen kan nämligen förberedas för himlen annat än genom kunskaper om det goda och det sanna, alltså annat än genom undervisning. Ty ingen kan, utan att han undervisas, veta vad andligt gott och sant är, och vad det onda och falska är, som är de förras motsatser. Vad borgerligt och moraliskt gott och sant är, som kallas rättrådigt och uppriktigt, kan man veta i världen, eftersom där finnas borgerliga lagar, som lära vad som är rätt, och även gemenskap, vid vilken människan lär sig att leva i enlighet med de moraliska lagarna, som alla hänföra sig till det uppriktiga och rätta. Men det andliga goda och sanna läres inte från världen utan från himlen. Visserligen kan man veta det från Ordet och från kyrkans lära, som är från Ordet, men det kan dock inte utöva någon inflytelse på livet, om inte människan med hänsyn till de inre ting som höra till hennes sinne är i himlen; och människan är då i himlen, när hon erkänner det Gudomliga och på samma gång handlar rättrådigt och uppriktigt, eftersom man bör handla så, därför att det är föreskrivet i Ordet. Sålunda lever hon rättrådigt och uppriktigt för det Gudomligas skull och inte av hänsyn till sig själv och världen som mål. Så kan dock ingen handla, om han inte förut har blivit undervisad, såsom därom att det finns en Gud, att det finns en himmel och ett helvete, att det finns ett liv efter döden, att Gud bör älskas över allting, och att man bör älska sin nästa såsom sig själv, och att man bör tro vad som är i Ordet, eftersom Ordet är Gudomligt. Utan kunskap om och erkännande av dessa ting kan människan inte tänka andligen, och utan tanke på dem vill hon dem inte; ty vad människan inte vet, kan hon inte tänka, och vad hon inte tänker, kan hon inte vilja. När människan vill dessa ting, inflyter därför himlen, det är, Herren genom himlen, i människans liv, ty Han inflyter i viljan och genom den i tanken och genom bäggedera i livet, ty därifrån är människans hela liv. Härav är det klart, att det andliga goda och sanna inte läras från världen utan från himlen, och att ingen kan förberedas för himlen annat än genom undervisning. I den mån Herren inflyter i någons liv, i samma mån undervisar Han också denne, ty i samma mån upptänder Han viljan med kärlek till att veta sanningar, och i samma mån upplyser Han tanken, att den må känna dem; och i den mån detta sker, i samma mån öppnas människans inre, och himlen inplantas däri; och än mer, i samma mån inflyter det Gudomliga och det himmelska i de uppriktiga ting, som höra till det moraliska livet, och i de rättrådiga, som höra till det borgerliga livet hos människan, och gör dem andliga, eftersom människan då gör dem från Gud, enär hon gör dem för Guds skull. De uppriktiga och rättrådiga handlingar, som höra till det moraliska och borgerliga livet, vilka människan gör från denna upprinnelse, är nämligen själva verkningarna av det andliga livet, och en verkan härleder allt från sin verkande orsak, ty sådan som orsaken är, sådan är verkan.