6971. ‘Et non audiunt vocem signi prioris’: quod significet si non oboediunt annuntiato ex Verbo, quod pro spirituali et rationali homine fierent non spirituales et non rationales, constat ex significatione ‘audire’ quod sit oboedire, de qua n. 2542, 3869, 5017; ex significatione ‘vocis’ quod sit annuntiatum ex Verbo, de qua sequitur; et ex significatione ‘signi prioris’ quod sit quod pro spirituali et rationali homine fierent non spirituales et non rationales; ¹ quod ita sit, patet ex significatione ‘serpentis’ qui factus ex baculo Moschis projecto in terram, quod hic est signum prius, quod sit homo sensualis et corporeus, ² n. 6949, ita non spiritualis et non rationalis; nam homo qui sensualis et corporeus est non est rationalis, ita nec spiritualis, cogitat enim falsa et ³ vult mala; qui hoc facit non est rationalis, minus spiritualis; agnitio enim et fides veri, et vita boni, est ipsissimum spirituale in rationali, nam illa ex Divino sunt; at agnitio et fides falsi, et vita mali, est contrarium; quod mere sensuales et corporei homines tales sint, videatur n. 6844, 6845, 6948, 6949;

[2] mere sensuales et corporei homines fiunt ⁴ qui primum noverunt ⁵ illa quae spiritualis mundi sunt, et postea rejecerunt illa, et imbuerunt principia falsi contra vera, et quoad vitam ⁶ solum spectarunt ad mundana, corporea, et terrestria, et inde ⁷ crediderunt quod jucundanda sit vita omni voluptate, dicentes, Quid homo plus habet ⁸ cum vivit? cum morimur, morimur; quod ⁹ sit vita post mortem, quis inde venit et narravit? quid victurum nescimus, cum exit vita ex homine; ¹⁰ si quis per rationalia ponit illos in aliqua cogitatione de vita aeterna, cogitant quod ¹¹ illis non pejus fiat quam aliis, ¹² ac statim relabuntur ad statum vitae ¹³ prioris; apud tales clauditur transitus' pro luce caeli et ejus influxu, ¹⁴ et fit lux caeli in naturali illorum sicut caligo, ¹⁵ at lux mundi ibi ¹⁶ fit splendor, n. 6907, et splendor eo fulgurantior, quo plus lux caeli ¹⁷ intenebratur; inde est quod tales non videant aliter quam ¹⁸ quod mala vitae eorum sint bona, ¹⁹ et inde quod falsa sint vera; inde nunc est quod homo fiat sensualis et corporeus; ²⁰ verbo, cum semel apertus est aditus pro influxu lucis caeli, et dein clauditur, tunc homo adigitur ut spectet deorsum, non autem sursum; et hoc ex ordine Divino, ne vera quae semel agnovit, et in interiore ejus homine manent, contaminentur falsis, et sic ²¹ profanentur.

[3] Similiter se habet cum gentibus ²² quae a religioso suo recedunt; ²³ at sors harum melior est quam sors illorum qui intra Ecclesiam sunt, nam non vera ex Verbo habent, inde non vera genuina, sed vera multis fallaciis conjuncta, quae non ita profanari possunt. Quod significationem ‘vocis’ attinet, quod sit annuntiatum ex Verbo, sciendum quod ‘vox’ saepius dicatur ²⁴ , et quoque adjungatur talibus quae non vocis sunt, sicut hic quod adjungatur signo, ‘Si non audiunt vocem signi prioris, credent voci signi posterioris’; et quoque alibi, ut apud Nahum, Vox scuticae, et vox sonitus rotae, 3:2:

et apud Davidem,

Sustulerunt flumina vocem suam, prae vocibus aquarum multarum magnificarum, Ps. 93:3, 4.

[4] Quod ‘vox’ significet annuntiationem, et in sensu bono annuntiationem ex Verbo, quae vox dicitur ‘vox Jehovae’, ²⁵ constat apud Davidem,

Vox Jehovae in potentia; vox Jehovae in gloria, vox Jehovae confringens cedros; vox Jehovae succidens flammas ignis; vox Jehovae trepidare facit desertum; vox Jehovae parturire facit cervas, et denudat silvas, Ps 29:3-5, 7-9: et alibi apud eundem,

Equitanti super caelo caeli antiquitatis, ecce dabit in voce Sua, vocem roboris, Ps. 68:34 [KJV Ps. 68:33];

hic ²⁶ ‘vox’ pro Divino Vero, ita pro Verbo et pro annuntiatione ex illo; quid praeterea ‘vox’ significat, videatur n. 219, et quod ‘vox’ praedicetur de vero, n. 3563.

Footnotes:

2849. Att orden ’som stjärnorna på himlen’ avser en myckenhet av insikter i det goda och det sanna är uppenbart av det som ’stjärnor’ betecknar som är insikter i det goda och det sanna, se nr 1808, 2495. De som är andliga liknas på olika ställen i Ordet vid ’stjärnor’, och detta på grund av att de har insikter i det goda och det sanna, men så inte de som är himmelska, eftersom de inte har insikter utan förnimmelser. En ytterligare orsak till jämförelsen är att stjärnorna lyser upp natthimlen, och de som är andliga har nattligt ljus – likt det som månen och stjärnorna sprider – i jämförelse med dagsljuset, som de himmelska befinner sig i. Att de som är andliga har ett i jämförelse med de himmelska dunkelt ljus, se nr 1043, 2708, 2715.

2715. Två arkana föreligger här. Det ena arkanum är att den andliga människans goda är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda, det andra att denna dunkelhet lyses upp av ljus från Herrens Gudomliga Mänskliga. Vad det förra arkanum angår – att det goda hos den andliga människan är dunkelt i jämförelse med det hos den himmelska människan – så kan man inse detta av det som ovan anförts i nr 2708 om den andliga människans tillstånd i jämförelse med den himmelska människans. Av jämförelsen mellan de bådas tillstånd framgår detta alldeles tydligt.

Hos dem som är himmelska finns själva det goda inplantat i viljedelen av deras sinne, och därifrån fortplantas ljus till deras förståndsdel. Men hos dem som är andliga är hela viljedelen fördärvad, så att de inte har något som helst gott därifrån, och därför plantas av Herren det goda in i förståndsdelen av deras sinne, se nr 863, 875, 895, 927, 928, 1023, 1043, 1044, 2124, 2256. Viljedelen är huvudsakligen den del av människans sinne som äger liv, medan förståndsdelen mottar liv från viljan. Då nu därför viljedelen hos den andliga människan är så fördärvad att den inte är annat än ont, och då nu det onda oavbrutet och ständigt flyter in i hennes förståndsdel därifrån, det vill säga in i hennes tanke, så är det uppenbart att det goda där är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda.

[2] Av vad här ovan anförts följer att de som är andliga inte har en sådan kärlek till Herren som de som är himmelska och följaktligen inte heller har den ödmjukhet som är väsentlig i all dyrkan och genom vilken det goda kan flyta in från Herren – ty ett högmodigt hjärta är överhuvudtaget inte mottagligt, utan allena det som är ödmjukt. Inte heller har de som är andliga en sådan kärlek mot nästan som de som är himmelska, därför att kärleken till sig själv och världen konstant flyter in från viljedelen av deras sinne och fördunklar det goda som hör samman med kärleken mot nästan. Detta torde också stå klart för den som reflekterar över att när han gör gott mot någon, så gör han det för världsliga ändamål. Trots att han sålunda kanske inte medvetet tänker på det, så tänker han ändå på vad han skall få i gengäld av dem som han gjort gott eller av Herren i livet efter detta. Och då nu så är fallet är hans goda förenat med förtjänstsökeri. Det kan också stå klart för honom av att han, när han gjort något gott, är i sitt esse om han kan tala om det för andra och så utmärka sig framför andra. Men de som är himmelska älskar nästan mer än sig själva. De tänker aldrig på att få något i gengäld eller anser sig förmer än andra.

[3] Det goda hos de andliga är dessutom fördunklat av inbillningar till följd av åtskilliga antaganden, som också har sitt ursprung i kärleken till sig själv och världen – ty hurdant det inbillade är även med avseende på tron, se nr 2682, 2689 (slutet). Detta kommer också av det ondas inflytelse från viljedelen i deras sinne.

[4] Det torde dessutom stå klart att det goda hos den andliga människan är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans, därför att hon inte, såsom den himmelska människan, av förnimmelse vet vad som är sant. I stället vet hon vad som är sant genom vad hon fått lära sig av föräldrar och lärare och också av läran i vilken hon är född. Och när hon till detta lägger något av sig själv och av sitt eget tänkande, då är det i de flesta fall sinnena och deras villor samt det förnuftiga och dess skenbarheter som är förhärskande, något som gör det knappt möjligt för henne att erkänna någon ren sanning, sådan som de som är himmelska erkänner. Men det oaktat plantar Herren in det goda i dessa så kallade sanningar, även om de är blott och bart illusioner eller eljest skenbarheter av sanningar. Men detta goda blir då dunkelt, ty det får sin specifika egenskap av det sanna som det förbinds med. De mottagande föremålens beskaffenhet får ljuset i dem att framstå i olika slags färger. Dessa färger är vackra, om det mottagande föremålets beskaffenhet och sättet för mottagandet är passande och motsvarande, och vedervärdiga om det mottagande föremålets beskaffenhet och sättet för mottagandet är opassande och inte motsvarande. På samma sätt får själva det goda en specifik natur av det sanna /som det förbinds med/.

[5] Av vad här nu anförts är också tydligt att den andliga människan inte vet vad som är ont. Hon tror knappast att det finns något annat ont än gärningar som strider mot de Tio Budorden. All den ondska som finns i böjelsen och tanken – och den är obegränsad – har hon inte någon kunskap om, och inte heller reflekterar hon över den eller anser den vara något ont. Allt angenämt av vad slag som helst som hör samman med onda begär och lustar betraktar hon inte annorlunda än som något gott. Ja, till och med det angenäma som ingår i egenkärleken både eftertraktar, gillar och ursäktar hon, okunnig om att det är sådant som intar hennes ande, och att hon blir alldeles likadan i livet efter detta.

[6] Av det här sagda står det likaledes klart att fastän hela Ordet knappast handlar om något annat än om det goda av kärleken till Herren och kärleken mot nästan, så vet den andliga människan ändå inte att det goda är det väsentliga i tron, ja, inte ens vad kärlek och människokärlek är till sitt väsen. Det står vidare klart att fastän hon vet något om tron, som hon anser vara själva det väsentliga, så ifrågasätter hon ändå om den är sann, såvida hon inte blivit övertygad om det genom mycken erfarenhet i livet. Detta är något som de som är himmelska aldrig gör, därför att de vet och förnimmer att det är sant – därför säger Herren hos Matteus:

Vad ni säger skall vara ja, ja – nej, nej. Allt därutöver kommer från det onda. Matteus 5:37.

Ty de som är himmelska är i själva det sanna, något som de betvivlar som är andliga. Eftersom följaktligen de som är himmelska är i själva det sanna, så kan de utifrån det se otaliga fasetter av detta sanna och i ljuset så att säga se himlen i dess helhet. Men så länge som de som är andliga tvistar om huruvida det är sant kan de inte nå fram ens till den yttersta gränsen av det ljus som finns hos dem som är himmelska, än mindre kan de utifrån sitt ljus se något.