2395. ‘Quia perdentes nos locum hunc’: quod significet quod status mali in quo erant, damnaret eos, constat a sensu ‘perdere’ cum praedicatur de Domino, quod in significatu interno sit perire a malo hoc est, damnari; tum a significatione ‘loci’ quod sit status mali, n. 2393. Multoties in Verbo occurrit quod ‘Jehovah perdat’, sed in sensu interno intelligitur quod homo semet perdat, Jehovah enim seu Dominus nullum perdit, sed quia apparet sicut foret a Jehovah seu Domino, quia omnia et singula videt, et omnia et singula regit, ita passim locutum est in Verbo ob causam ut inde homines teneantur in communissima idea, quod omnia sub oculis Domini sint, et omnia sub Ipsius auspicio, in qua idea cum primum tenentur, dein possunt facile instrui; explicationes enim Verbi quoad sensum internum, non sunt nisi quam singularia quae communem ideam elucidant: causa etiam est quod qui in nullo amore sunt, teneantur in timore, et sic vereantur Dominum et ad Ipsum propter liberationem fugiant; inde patet quod nihil noceat quod credatur sensui litterae, tametsi internus aliud docet, modo illud fiat ex simplici corde; sed de his plenius in sequentibus ad vers. 24, n. 2447, ubi dicitur quod ‘Jehovah pluere fecit super Sodomam et Amoram sulphur et ignem’; tantum abest ut angeli quia in sensu interno sunt, cogitent quod Jehovah seu Dominus aliquem perdat, ut solam ejus rei ideam non sustineant, quare cum haec et similia in Verbo ab homine leguntur, rejicitur quasi ad tergum sensus litterae, et abit tandem in illum, quod ipsum malum sit quod perdit hominem, ¹ et quod Dominus neminem perdat, ut constare potest ab exemplo, de quo n. 1875.

Footnotes:

115. Jag har från himlen blivit undervisad om, att de fornäldsta på vår jord, vilka voro himmelska människor, tänkte från själva motsvarigheterna, och att världens naturliga ting, som voro inför deras ögon, tjänade dem till medel att tänka så; samt att de, eftersom de voro sådana, voro i förbindelse med änglarna och talade med dem, och att sålunda genom dem himlen var förbunden med världen. Därutav kallades den tiden guldåldern, om vilken det även i de forngamles skrifter säges, att himlens invånare bodde tillsammans med människorna och hade gemenskap med dem såsom vänner med vänner. Men efter deras tid följde de som inte tänkte från motsvarigheterna själva, utan från kunskap om motsvarigheterna, och det var även då en himlens förbindelse med människan, men inte så innerlig. Deras tid är vad som kallas silveråldern. Sedan följde de som visserligen kände till motsvarigheter, men inte tänkte från kunskap om dem av den orsak, att de voro i ett naturligt gott och inte såsom de förra i ett andligt gott. Deras tid kallades kopparåldern. Efter dessa tider blev människan steg för steg utvärtes och slutligen kroppslig, och då förlorades helt och hållet kunskapen om motsvarigheterna och med den kännedomen om himlen och om flera saker som höra till himlen. Att de uppkallade dessa åldrar efter guld, silver och koppar, var också i följd av motsvarighet ¹ , eftersom guld i följd av motsvarighet betecknar det himmelska goda, i vilket de fornäldsta voro, silver åter det andliga goda, i vilket de forngamle efter dem voro, och koppar det naturliga goda, i vilket de närmast efterkommande voro. Men järnet, efter vilket den sista tidsåldern kallas, betecknar ett hårt sant utan gott.

Footnotes: