1837. ‘Fuit sol ad occidendum’: quod significet tempus et statum ante consummationem, constat a significatione ‘solis’; sol in sensu interno significat Dominum, et inde caelestia quae sunt amoris et charitatis, proinde ipsam amorem et charitatem, de qua prius n. 30-38, et n. 1053; inde patet quod ‘occasus solis’ sit ultimam tempus Ecclesiae, quod vocatur consummatio, cum amplius nulla charitas. Ecclesia Domini comparatur quoque temporibus diei, prima ejus aetas ortui solis seu aurorae et mane, ultima occasui solis seu vesperae et umbris quae tunc, nam se similiter habent; pariter comparatur temporibus anni, prima ejus aetas veri cum omnia florent, quae ante ultimam autumno, cum incipiunt torpescere; immo etiam comparatur metallis, prima ejus aetas appellatur aurea, ultima ferrea et argillacea, ut apud Dan. 2:31-33. Ex his patet quid significatur per quod ‘sol esset ad occidendum’; et quod significet tempus et statum ante consummationem, quia nondum sol occidit; in sequentibus agitur de statu Ecclesiae cum sol occidit, quod tunc caligo facta, et fumus furni et fax ignis transiret inter segmenta.

499. Om människans andra tillstånd efter döden.

Människans andra tillstånd efter döden kallas tillståndet av det inre, eftersom hon då införes i det inre som tillhör hennes sinne eller hennes vilja och tanke, och det yttre, vari hon var i sitt första tillstånd, insöves. Var och en som lägger märke till människans liv och hennes tal och handlingar kan se, att hos var och en finnas yttre och inre ting eller yttre och inre tankar och avsikter. Detta kan man finna av följande: Den som lever ett borgerligt liv tänker om andra i enlighet med vad han såväl av rykte som genom umgänge hört och uppfattat om dem, men likväl talar han inte med dem enligt sin tanke, och fast de är onda, handlar han ändå hövligt mot dem. Att det är så, är särdeles väl bekant från hycklare och smickrare, som tala och handla helt annorlunda än vad de tänka och vilja, och från skrymtare, som tala om Gud, om himlen, om själars frälsning, om kyrkans sanningar, om fäderneslandets väl och om sin nästa liksom av tro och kärlek, då de likväl i sitt hjärta tro något annat och älska sig själva allena. Härav är det tydligt, att det finns två slags tankar, den ena yttre och den andra inre, och att de tala från den yttre tanken och mena något annat från den inre tanken, och att dessa två tankar är åtskilda, ty man aktar sig för, att inte den inre tanken skall inflyta på den yttre och på något vis komma till synes. Från skapelsen är människan sådan, att den inre tanken må verka som ett med den yttre genom motsvarighet, och den verkar också som ett hos dem som är i det goda, ty dessa tänka och tala inte annat än gott. Men hos dem som är i det onda verkar inte den inre tanken som ett med den yttre, ty dessa tänka ont och tala gott. Hos dessa är ordningen vänd upp och ned, ty det goda är hos dem utvändigt och det onda invändigt. Härav kommer det, att det onda härskar över det goda och underlägger sig detta som en träl, att det må tjäna det som ett medel till att vinna de ändamål som tillhöra deras kärlek. Och då det är ett sådant ändamål i det goda som de tala och göra, så är det klart, att det goda hos dem inte är gott, utan besmittat med ont, hur mycket det än i yttre form ser ut som gott för dem som inte känna det inre. Annorlunda är det hos dem som är i det goda. Hos dessa är ordningen inte upp- och nedvänd, utan det goda inflyter från den inre tanken i den yttre och sålunda i tal och i handling. Detta är den ordning, i vilken människan är skapad, ty så är deras inre i himlen och i ljuset där, och då himlens ljus är det från Herren utgående Gudomliga Sanna, följaktligen är Herren i himlen (nr 126-140), därför ledas de av Herren. Detta är sagt, för att man må veta, att varje människa har en inre tanke och en yttre tanke, och att de är sins emellan åtskilda. Nar det säges tanke, förstås även vilja, ty tanken är från viljan, ty ingen kan tänka utan vilja. Härav är det klart, vad människans yttre tillstånd och inre tillstånd är.

30. Vers. 14. Et dixit Deus, Sit luminaria in expanso caelorum, ad distinguendum inter diem et inter noctem; et erunt in signa, et in stata tempora, et in dies, et annos. Et erunt in luminaria in expanso caelorum, ad lucem dandum super terra; et factum ita. Et fecit Deus duo luminaria magna, luminare magnum ad dominandum die, et luminare minus ad dominandum nocte, et stellas. Et posuit illa Deus in expanso caelorum, ad lucem dandum super terra. Quid ‘luminaria magna’, non satis intelligi potest nisi sciatur primum quae essentia fidei, tum quae ejus progressio apud eos qui e novo creantur. Ipsa essentia et vita fidei est solus Dominus; qui enim non credit in Dominum non habere potest vitam, ut Ipse dixit apud Johannem, Qui credit in Filium, habet vitam aeternam, qui vero non credit Filio, non videbit vitam, sed ira Dei manebit super eo, 3:36.

[2] Progressio fidei apud eos qui e novo creantur, est talis; primum nullius vitae sunt, nam in malo et falso non est vita, sed in bono et vero: dein accipiunt vitam a Domino per fidem, primum per fidem memoriae, quae est fides scientifica; tum per fidem intellectu, quae est fides intellectualis; dein per fidem corde, quae est fides amoris seu salvifica. Fides scientifica et intellectualis repraesentata est a versu 3 ad 13 per inanimata; fides autem vivificata per amorem repraesentatur a versu 20 ad 25 per animata; quare hic nunc primum agitur de amore et inde fide, ¹ quae vocantur ‘luminaria’; amor est ‘luminare magnum, quod dominatur die’; fides ex amore est ‘luminare minus, quod dominatur nocte; ’ quae quia unum facient, dicitur de iis in singulari, sit, non autem sint, luminaria.

[3] Amor et fides se habent in interno homine sicut calor et lux in externo corporeo, quare illa per haec repraesentantur; ideo luminaria posita dicuntur in expanso caelorum, seu in interno homine, magnum luminare in ejus voluntate et minus in ejus intellecta, sed apparent solum in voluntate et intellectu, sicut lux solis in objectis; est solius Domini Misericordia, quae amore voluntatem et veritate seu fide intellectum afficit.

Footnotes: