സ്വീഡൻബർഗിന്റെ കൃതികളിൽ നിന്ന്

 

Om Himlen och om Helvetet #1

ഈ ഭാഗം പഠിക്കുക

  
/ 603  
  

1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid 1 , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro 2 :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord 3 . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter 4 för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken 5 ; med månen Herren med avseende på tron 6 ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro 7 ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek 8 ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse 9 ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening 10 , och med härlighet Ordets inre mening 11 ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är 12 .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

1. »Tidevarvets fulländning» är kyrkans sista tid, Himmelska Hemligheter 4535, 10672.

2. Herrens förutsägelser i Matteus kap. 24 och 25 om tidevarvets fulländning och sin ankomst, således om kyrkans steg för steg fortgående ödeläggelse och om yttersta domen, förklaras i inledningarna till kapitlen 26-40 av Första Mosebok Himmelska Hemligheter 3353-3356, 3486-3489, 3650-3655, 3751-3759, 3897-3901, 4056-4060, 4229-4231, 4332-4335, 4422-4424, 4635-4638, 4661-4664, 4807-4810, 4954-4959, 5063-5071.

3. Att det i Ordets alla samtliga och enskilda ting finns en inre eller andlig mening, Himmelska Hemligheter 1143, 1984, 2135, 2333, 2395, 2495, 4442, 9049, 9063, 9086.

4. Att Ordet är skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter, och att på grund därav alla samtliga och enskilda saker däri beteckna andliga ting, Himmelska Hemligheter 1404, 1408, 1409, 1540, 1619, 1659, 1709, 1783, 2900, 9086.

5. Att solen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till kärleken och i följd därav kärlek till Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1837, 2441, 2495, 4060, 4696, 4996, 7083, 10809.

6. Att månen i Ordet betecknar Herren med hänsyn till tron och i följd därav tro på Herren Himmelska Hemligheter 1529, 1530, 2495, 4060, 4996, 7083.

7. Att stjärnorna i Ordet beteckna kunskaper om det goda och det sanna Himmelska Hemligheter 2495, 2849, 4697.

8. Att stammar beteckna alla sanningar och godheter i en sammanfattning, sålunda trons och kärlekens alla ting Himmelska Hemligheter 3858, 3926, 4060, 6335.

9. Att Herrens ankomst är Hans närvaro i Ordet samt uppenbarelse Himmelska Hemligheter 3900, 4060.

10. Att skyarna i Ordet beteckna Ordet i bokstaven eller dess bokstavsmening Himmelska Hemligheter 4060, 4391, 5922, 6343, 6752, 8106, 8781, 9430, 10551, 10574.

11. Att härlighet i Ordet betecknar den Gudomliga Sanningen sådan den är i himlen och sådan den är i Ordets inre mening Himmelska Hemligheter 4809, 5292, 5922, 8267, 8427, 9429, 10574.

12. Att basun eller trumpet betecknar den Gudomliga Sanningen i himlen och uppenbarad från himlen Himmelska Hemligheter 8815, 8823, 8915; detsamma betecknas med röst nr 6971, 9926.

  
/ 603  
  

സ്വീഡൻബർഗിന്റെ കൃതികളിൽ നിന്ന്

 

Arcana Coelestia #3901

ഈ ഭാഗം പഠിക്കുക

  
/ 10837  
  

3901. Quod Ecclesiae ultimus status comparatus sit aquilis quae congregantur ad cadaver seu corpus, est quia per ‘aquilas’ significantur rationalia hominis, quae cum praedicantur de bonis, sunt rationalia vera, sed cum de malis, sunt rationalia falsa seu ratiocinia; ‘aves’ in genere significant cogitationes hominis, etiam in utroque sensu, 1 n. 40, 745, 776, 866, 991, 3219 2 ; et unaquaevis species aliquid singulare, 3 aquilae quia alte volant et acute vident, rationalia; quod ita sit, constare potest a pluribus locis in Verbo, quorum haec licet ad confirmationem adducere; primum ubi significant rationalia vera apud Mosen,

Jehovah invenit populum Suum in terra deserti, et in inanitate ejulatu, solitudine, circumduxit illum, instruxit illum, custodivit illum sicut pupillam oculi Sui, sicut aquila excitat nidum suum super pullis motitat se, expandit alas suas, accipit illum, portat illum super ala sua, Deut. 32:10, 11;

est instructio in veris et bonis fidei quae hic describitur, et comparatur aquilae; ipse processus usque dum homo fit rationalis et spiritualis, ii descriptione et comparatione continetur; comparationes in Verbo omnes fiunt per significativa, inde hic per ‘aquilam’ quae est rationale:

[2] apud eundem,

Jehovah ad Mosen, ... Vos vidistis, quae fecerim Aegyptiis, et tulerim vos super alis aquilarum, 4 ut adducerem vos ad Me, Exod. 19:3, 4;

similiter: apud Esaiam,

Exspectantes Jehovam innovabuntur robore, ascendent ala forti sicut aquilae, current et non delassabuntur, ambulabunt et non defatigabuntur, 40:31;

‘innovari robore’ pro crescere quoad velle bonum, ‘ascendere ala forti sicut aquilae’ pro crescere quoad intelligere verum, ita quoad rationale; res per binas expressiones hic ut alibi exponitur, quarum una involvit bonum quod est voluntatis, altera verum quod est intellectus; similiter ‘currere non delassari, ambulare non defatigari’:

[3] apud Ezechielem,

Parabolam paraboliza de domo Israelis, et dic, Sic dixit Dominus Jehovih, Aquila magna, ... longa 5 pennis, plena plumis, cui acupictura 6 , venit super Libanum, et accepit ramusculum cedri, ... deduxit in terram commercii, in urbe aromatariorum posuit, germinavit et factus est in vitem luxuriantem.... Fuit aquila altera 7 magna, magna alis et plena plumis, ad quam ecce vitis haec applicabat radices suas, et palmites suos emisit ad illam, ad irrigandum illam ex areolis plantationum suarum, in agro bono, apud aquas multas, ... sed devastabitur:... misit legatos suos in Aegyptum ad dandum sibi equos et populum multum, 17:2-9, 15; ‘aquila’ primum nominata pro rationali illustrato a Divino, ‘aquila’ altero loco pro rationali ex proprio per ratiocinia ex sensualibus et scientificis dein perverso facto; ‘Aegyptus’ pro scientificis, n. 1164, 1165, 1186, 1462; ‘equi’ pro intellectuali inde, n. 2762, 2762, 3217:

[4] apud Danielem,

Visio Danielis; quatuor... bestiae ascenderunt e mari, diversae haec ab altera, prima sicut leo, sed alae aquilae illi, videns fui donec evulsae sunt alae ejus, et sublata est a terra, et 8 supra pedes sicut homo erecta, et cor hominis datum ei, 7:3, 4;

est status primus Ecclesiae qui per ‘leonem cui alae aquilae’ describitur, et sunt ibi ‘alae aquilae’ rationalia ex proprio, quibus sublatis rationalia et voluntaria ex Divino 9 data sunt, quae significantur per quod ‘sublata sit 10 a terra, et super pedes sicut homo erecta, et cor hominis datum’:

[5] apud Ezechielem,

Similitudo facierum quatuor animalium seu cheruborum, facies hominis et facies leonis ad dextram quatuor illis, et facies bovis ad sinistram quatuor illis, et facies aquilae quatuor illis, 1:10.

Rotae eorum vocabantur Galgal, et quatuor facies unicuique, facies primae facies cherubi, et facies secundae facies hominis, et tertiae facies leonis, et quartae facies aquilae

10:13, 14:

apud Johannem,

Circa thronum quatuor animalia plena oculis ante et retro, primum animal simile leoni, alterum animal simile vitulo, tertium animal habens faciem sicut homo, quartum animal simile aquilae volanti, Apoc. 4:7;

quod animalia illa visa significent arcana Divina, constat, proinde quod similitudo facierum illorum; sed 11 quaenam arcana non sciri potest nisi sciatur quid in sensu interno est ‘leo, vitulus, homo, aquila’; quod ‘aquilae facies’ sit circumspectio et inde providentia, patet, nam cherubi qui repraesentati sunt per animalia apud Ezechielem,

significant providentiam Domini ne homo ex se et ex suo rationali intret in mysteria fidei, videatur n. 308; inde quoque patet quod ‘aquila’ cum praedicatur de homine, in sensu interno sit rationale, et hoc inde quia aquila alte volat, et a superiore prospicit late illa quae infra sunt:

[6] apud Hiobum,

Num per intelligentiam tuam volat accipiter, expandit alas versus austrum, num juxta os tuum attollit se aquila, et quod exaltet nidum suum? 39:26, 27;

hic quod ‘aquila’ sit ratio, quae est intelligentiae, patet; tale significavit aquila in Ecclesia Antiqua, nam liber Hiobi est Antiquae Ecclesiae liber, n. 3540 f. ; libri enim tunc temporis paene omnes per significativa conscripti sunt, sed significativa temporis successu ita obliterata sunt ut ne quidem sciatur quod ‘aves’ in communi sint cogitationes, tametsi in Verbo toties nominantur, et ibi apparet manifeste quod aliud significent.

[7] Quod ‘aquila’ in opposito sensu significet rationalia non vera, ita falsa, patet a sequentibus locis;

apud Mosen,

Extollet Jehovah supra te gentem e longinquo ab extremitate terrae, quemadmodum advolat aquila, gentem cujus non audis linguam, gentem duram faciebus, Deut. 28:49, 50:

apud Jeremiam,

Ecce nubes ascendit, et sicut procella currus ejus, celeres sunt prae aquilis equi jus, vae nobis quia vastati sumus, 4:13.

apud eundem,

Jactantia tua decepit te, superbia cordis tui habitans in foraminibus petrae occupans altitudinem collis, quia exaltas sicut aquila nidum tuum, inde dejiciam te. Ecce sicut aquila ascendit et volat, et extendit alas suas supra Bozram, et factum est cor potentum Edomi in die illo sicut cor mulieris quae in angustia, 49:16, 17, 22

apud eundem,

Celeres fuerunt insectantes nos prae aquilis, super montibus insectati sunt nos, in deserto insidiati sunt nobis, Thren. 4:19:

apud Micham,

Calvitiem induc, et tonde te super filios deliciarum tuarum, dilata calvitiem 12 sicut aquila, quia migrarunt a te, 1:16:

apud Obadiam,

Si exaltaveris te sicut aquila, et si inter stellas ponis nidum tuum, inde detraham te, vers. 4:

apud Habakkuk,

Ego excitans Chaldaeos, gentem amaram et praecipitem, pergentem in latitudines terrae, ad hereditandum habitacula non sua, ... cujus es sunt prae 13 aquilis equi, equites ejus e longinquo venient, advolabunt sicut aquila festinans ad comedendum, 1:6, 8;

[8] in his locis per ‘aquilas’ significatur falsitas inducta per ratiocinia, quae inducitur ex fallaciis sensuum et apparentiis externis; quod apud Prophetam ultimo citatum per ‘Chaldaeos’ significentur illi qui in externo sancto sunt, sed 14 interius in falso, videatur n. 1368; quod illi sicut Babel sint qui vastant Ecclesiam, n. 1327; quod ‘latitudines terrae’ sint vera, n. 3433, 3434, vastatio eorum significatur per ‘pergentem in latitudines terrae’; quod ‘equi’ sint intellectualia illorum quae similia, n. 2761, 2762, 3217; quid ‘aquila festinans ad comedendum’ inde constat, quod nempe ad desolandum hominem veris, nam de 15 desolatione Ecclesiae ibi agitur: comparationes sunt cum aquilis', sed, ut dictum, comparationes in Verbo fiunt per significativa. Inde nunc patet quid per comparationem cum ‘aqualis quae congregabuntur ad cadaver’ significatur.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

1. The Manuscript inserts ut.

2. The Manuscript inserts ostensum est.

3. aliquae, in the First Latin Edition and the Second Latin Edition.

4. The Manuscript has et

5. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

6. So also Schmidius but the Hebrew (reqmah) though chiefly used of needlework can be applied to anything wonderfully wrought, as in Psalm 139:15, where it is used of the embryo in the womb. 7. The Manuscript and the First Latin Edition have magna, magna magna plumis.

8. The Manuscript has super

9. The Manuscript has illi

10. The manuscript has e.

11. The Manuscript has quae

12. The Manuscript inserts tuam.

13. The Manuscript and the First Latin Edition have aquilis, but Schmidius has pardis, the KJV (1611) leopards; Arcana Coelestia 1368, 6534 havepardis. Hebrew words are rather similar viz. : (nesher) eagle and (namer) leopard, Hebrew has latter.

14. The Manuscript has in interno

15. The Manuscript has vastatione

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

സ്വീഡൻബർഗിന്റെ കൃതികളിൽ നിന്ന്

 

Arcana Caelestia #2441

ഈ ഭാഗം പഠിക്കുക

  
/ 10837  
  

2441. Att orden ’solen hade gått upp över jorden’ betyder den yttersta tiden, som kallas den Yttersta Domen, är tydligt av det som ’soluppgång’ står för, när det handlar om Kyrkans tidsperioder och tillstånd. Att med dagens tider, liksom också med årstiderna, avses de på varandra följande tillstånden inom Kyrkan har redan visats i nr 2323, och att med ’morgonrodnad’ eller ’morgon’ förstås Herrens Ankomst eller Hans rikes annalkande har visats i nr 2405. Sålunda är ’solens uppgång’ eller dess fortskridande över jorden Hans närvaro, och detta av det skälet att såväl solen som östern, där solen går upp, betecknar Herren – ’solen’, se nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, och ’östern’, nr 101.

[2] Orsaken till att Herrens närvaro är identisk med den yttersta tiden, som kallas domen, beror på att Herrens närvaro medför att de goda skiljs från de onda, vilket i sin tur medför att de goda lyfts upp till himlen och att de onda kastar sig själva ned i helvetet. Ty i livet efter detta är Herren Sol för hela himlen, se nr 1053, 1521, 15291531. Solen är verkligen den Gudomliga himmelska manifestationen på Hans Kärlek som uppenbarar sig inför deras ögon som solen och alstrar själva ljuset i himlen. I den mån därför som någon i livet efter detta är i himmelsk kärlek lyfts denne upp till detta himmelska ljus som kommer från Herren. Men i den mån någon avlägsnar sig från den himmelska kärleken kastar sig denne bort från detta ljus och in i helvetets mörker.

[3] Det är just av denna orsak som ’soluppgång’ – varmed Herrens närvaro betecknas – innebär såväl de godas frälsning som de ondas fördömelse. Och det är också orsaken till att det nu först sägs att ’Lot kom till Soar’, det vill säga att de frälstes som här förebildas genom Lot, och omedelbart därpå att ’Jehovah lät svavel och eld regna över Sodom och Gomorra’, det vill säga de onda fördömdes.

[4] För dem som här prisgett sig åt egenkärlekens och världskärlekens ondska, det vill säga de som hatar allt som har att göra med kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, ser verkligen himlens ljus ut som stockmörker. Det är därför som det i Ordet sägs att solen för dessa människor har förmörkats, varmed menas att de har förkastat allt som rör kärlek och människokärlek och antagit allt som strider mot dessa kärleksarter, såsom hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig skall Jag täcka över himlarna och förmörka dess stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månens ljus skall inte lysa mer. Alla de strålande ljusen i himlarna skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Var och en kan se att med ’att täcka över himlarna’, ’att förmörka stjärnorna’, ’att täcka över solen’ och ’att förmörka de strålande ljusen’ betecknas något helt annat än vad orden anger.

[5] Likaså hos Jesaja:

Solen skall gå mörk upp, och månens ljus skiner inte. 13:9-10.

Och hos Joel:

Solen och månen förmörkas, och stjärnorna drar tillbaka sitt sken. Joel 2:2, 10.

Detta visar därför vad som förstås med dessa Herrens ord, när Han beskrev Kyrkans sista tid, som kallas domen, hos Matteus:

Strax efter dessa dagars plåga skall solen förmörkas, och månen inte ge något ljus, och stjärnorna skall falla från skyn. Matteus 24:29.

Med ’sol’ menas inte solen, inte heller med ’måne’ månen, inte heller med ’stjärnor’ stjärnorna, utan med ’solen’ förstås kärlek och människokärlek mot nästan, med ’månen’ tron därifrån och med ’stjärnorna’ insikter i det goda och sanna, vilka sägs ha förmörkats, förlorat sitt ljus och fallit från skyn, när erkännandet av Herren och kärleken till Honom och människokärleken mot nästan upphört att längre finnas till. Och när dessa inte längre existerar, då tar egenkärleken tillsammans med falskhet av olika slag därifrån människan i besittning, ty det ena är en följd av det andra.

[6] Detta förklarar också följande hos Johannes:

Den fjärde ängeln tömde sin skål i solen, och den fick lov att sveda människorna med eld. Därför sveddes människorna i stark hetta, och de hädade Guds namn. Uppenbarelseboken 16:8-9.

Också detta syftar på Kyrkans sista tid, när all kärlek och människokärlek håller på att utslockna, eller för att uttrycka det på vanligt språk, då någon tro inte längre finns. Tillintetgörelsen av kärleken och människokärleken förstås med att skålen tömdes i solen. Följaktligen syftar det här på egenkärleken och dess begärelser, när det heter att människorna sveddes i eld och stark hetta, och detta ledde till att de hädade Guds namn.

[7] Med ’sol’ förstods i den Forngamla Kyrkan inte något annat än Herren och den Gudomliga himmelska manifestationen av Hans kärlek. Människorna i denna Kyrka hade därför för sed att vända sig mot den uppgående solen när de bad, dock utan att därvid tänka på solen som sådan. Men senare, när deras efterkommande förlorat även denna sed jämte alla övriga förebildande och betecknande symboler, började de att dyrka själva solen och månen. Denna sorts dyrkan spred sig till flera folkslag, så att man till och med invigde tempel åt solen och månen och reste stoder. Då nu solen och månen fick en diametralt motsatt innebörd, så förstås med dem kärleken till sig själv och världen, vilka står i bjärt kontrast till himmelsk och andlig kärlek.

[8] Med solens och månens dyrkan förstås därför i Ordet dyrkan av sig själv och världen, såsom hos Mose:

För att du inte skall lyfta dina ögon upp till himlen och se solen, och månen och stjärnorna, himlens hela härskara, och du förleds och bugar för dem och tjänar dem. 5 Mosebok 4:19.

Och hos densamme:

Om någon man eller kvinna går bort och tjänar andra gudar och bugar inför dem, och inför solen eller månen, eller inför himlens hela härskara, något som Jag inte har föreskrivit, då skall du stena dem med stenar, och de skall dö. 5 Mosebok 17:3, 5.

De förändrade den forna gudsdyrkan till en sådan avgudadyrkan, när de inte längre trodde att något invärtes betecknades med kyrkans religiösa ceremonier, utan enbart det som är utvärtes.

[9] Likaså hos Jeremia:

På den tiden skall man kasta Juda konungars och furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems invånares ben inför solen och månen och himlens hela härskara, som de har älskat och som de har tjänat. Jeremia 8:1-2.

’Solen’ står för egenkärleken och dess begärelser. ’Att kasta benen’ betecknar det helvetiska som fanns hos sådana människor.

Hos samme profet:

Han skall slå sönder bildstoderna i solens hus, som är Egyptens land, och Egyptens gudars hus skall han bränna upp med eld. Jeremia 43:13.

’Bildstoderna i solens hus’ står för dyrkan av sig själv.

  
/ 10837