1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Фусноти:

4996. ‘Eo quod tu uxor illius’: quod significet quia non alii bono conjungendum, constat ex significatione 'uxoris' quod sit verum adjunctum suo bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale cum bono naturali non spirituali, ut supra n. 4988.

4818. ‘Et vidit ibi Jehudah filiam viri Canaanitae’: quod significet affectionem mali ex falso mali, constat ex significatione ‘filiae’ quod sit affectio boni, de qua n. 2362, et in opposito sensu affectio mali, n. 3024; ex significatione ‘viri’ quod sit intelligens, et in sensu abstracto verum, at in opposito sensu non intelligens et falsum, de qua mox supra n. 4816; et a significatione ‘Canaanitae’ quod sit malum, de qua n. 1573, 1574; inde patet quod per ‘filiam viri Canaanitae’ significetur malum quod ex falso mali; quid malum ex falso mali, dicetur infra:

[2] hic primum dicendum est de originibus tribus Jehudae, nam de illis in hoc capite agitur: sunt tres origines illius tribus seu gentis Judaicae, una est ex Shelah filio Jehudae ex uxore Canaanitide, altera ex Perez, et tertia ex Zerah, filiis Jehudae ex Tamare nuru sua; quod ex illis tribus filiis Jehudae omnis gens Judaica, patet ex recensione filiorum et nepotum Jacobi, qui cum illo venerunt in Aegyptum, Gen. 46:12;

tum ex classificatione eorum secundum familias, de qua apud Mosen,

Fuerunt filii Jehudae secundum familias eorum, Shelae familia Shelonitae, Perezo familia Parzitae, Zeraho familia Zarhitae, Num. 26:20, et 1 Paral. 4:21;

qualis origo illius gentis sit, inde patet, quod nempe tertia pars eorum ex matre Canaanitide, et binae tertiae partes ex nuru, omnes inde ex illegitimo toro, conjugia enim cum filiabus Canaanitarum severe prohibita fuerunt, ut constare potest ex Gen. 24:3; Exod.

34:16; Deut. 7:3; Reg. 11:2; Ezra ix et xi; et cubare cum nuru erat mortis, ut patet apud Mosen,

Quod ad virum qui concubuerit cum nuru sua, occidendo occidentur ambo, confusionem fecerunt, sanguines eorum super iis, Lev. 20:12;

quod Jehudah hoc factum cum nuru, retulerit ad legem de leviratu, in qua de fratre statuitur, nusquam de patre ¹ , ut patet a vers.

26. hujus capitis, hoc involvit quod filii ex Tamare agnoscerentur pro filiis Eri primogeniti, qui natus ex matre Canaanitide, et malus fuit in oculis Jehovae, et ideo mori factus ² , vers. 7; nam qui primum nati sunt per leviratum, non erant ejus a quo concipiebantur, sed ejus cujus semen excitabant, ut constat ex Deut. 25:5, 6;

et quoque ab hujus capitis vers. 8, 9, 9;

praeterea qui a Tamare nati sunt, nati sunt per scortationem, autumabat enim Jehudah cum ingressus ad illam, quod esset scortum, vers. 15, 16, 21 ³ ; inde patet unde et qualis origo gentis Judaicae; et quod ex mendacio locuti sint apud Johannem, Dicunt Ipsi Judaei, Nos ex scortatione nati non sumus,

8:41.

[3] Quid haec origo involvit et repraesentat, patet a sequentibus, quod nempe interiora eorum similia fuerint, seu similem originem habuerint; quod ‘duxerit Canaanitidem’, involvit [et repraesentat]

originem ex malo quod ex falso mali, nam id significatur in sensu interno per ‘filiam viri Canaanitae’; quod concubuerit cum nuru sua [per scortationem] involvit et repraesentat damnationem ex falsificato vero ⁴ ex malo, scortatio enim ubivis in Verbo significat falsificationem veri, ‘videatur’ n. 3708. Malum ex falso mali est malum vitae ex falso doctrinali, quod exclusum est a malo amoris sui, hoc est, ab iis qui in illo malo sunt, et confirmatum per Verbi sensum litterae; talis origo est mali apud gentem Judaicam, et talis origo est mali apud aliquos in orbe Christiano, imprimis apud illos qui in Verbo intelliguntur per ‘Babelem’; id malum tale est ut praecludat omnem viam ad internum hominem, usque adeo ut in illo non aliquid conscientiae possit formari; nam malum quod homo ex falso doctrinali facit, hoc credit esse bonum, quia credit esse verum et sic ex licito, libero et jucundo facit; inde ita ei occluditur caelum ut aperiri nequeat.

[4] Quale hoc malum est ⁵ , explicationi sit exemplum: qui ex malo amoris sui credunt quod solum unica gens sit quam elegerat Jehovah, et reliqui omnes in mundo sint respective servi et tam viles ut possint occidi ad libitum, etiam crudeliter tractari, et hoc quoque confirmant ex sensu litterae Verbi, sicut gens Judaica crediderat, et hodie quoque gens Babylonica ⁶ , tunc quicquid mali ex falso illo doctrinali faciunt et ex reliquis doctrinalibus quae constructa sunt super illo ut fundamentali, est malum ex falso mali et destruit internum hominem et praecludit ne usquam aliqua conscientia ibi formari possit; illi enim sunt de quibus in Verbo, qui dicuntur in sanguinibus esse, nam in saevitiis sunt contra omne genus humanum quod non eorum credenda et sic eos adorat, et super eorum altaribus sua munera offert.

[5] Sit etiam exemplum: qui ex malo amoris sui et mundi credunt quod aliquis erit vice Domini in terra et quod ei potestas sit aperiendi et claudendi caelum, ita imperandi super omnium animos et conscientias, et id falsum confirmant ex Verbi sensu litterae, tunc quicquid mali inde faciunt, est malum ex falso mali, quod similiter destruit internum hominem apud illos qui ex malo isto potestatem illam sibi vindicant, ac ita imperant; et destruit usque adeo ut non sciant amplius quid sit internus homo, nec quod sit alicui conscientia, proinde ut non magis credant quod sit aliqua vita post mortem, nec quod infernum, nec quod caelum, utcumque de illis loquuntur. ⁷

[6] Hoc malum quale sit, non potest discerni a malis aliis ab hominibus in mundo, sed in altera vita ab angelis cognoscitur sicut in clara die; apparent enim ibi mala ac falsa qualia sunt et unde sunt, quoad sua discrimina, quae innumerabilia sunt; secundum illorum genera et species etiam inferna distincta sunt; de his innumerabilibus homo vix aliquid novit; credit modo quod malum sit sed quale malum, non scit; hoc unice ex causa quia non novit quid bonum, et hoc quia non novit quid charitas; si charitatis bonum, etiam opposita seu mala cum suis discriminationibus novisset.

Фусноти: