1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Фусноти:

4859. ‘Et obtexit in peplo’: quod significet verum obscuratum, constat ex significatione ‘obtegere se seu facies peplo’ quod sit abscondere et sic obscurare verum quod simulabat ex bono, ut mox supra n. 4658; et hoc conjunctionis causa cum Jehudah; cum enim sponsae accedebant primum ad sponsum, obtegebant se peplo, ut legitur de Rebecca cum venit ad Jishakum, Gen. 24:65, per quod significata sunt apparentiae veri, videatur n. 3207; ‘uxor’ enim significat verum et ‘maritus’ bonum; et quia cum non apparet quale est, priusquam conjungitur suo bono, ideo illius rei repraesentandae causa sponsae viso primum marito obtegebant se peplo; similiter hic Tamar, illa enim reputabat Shelam filium Jehudae ut suum maritum, sed quia non data fuit ei, loco ejus reputabat patrem ejus, qui leviratum praestaret; idcirco illa sicut sponsa obtexit se peplo, non autem sicut scortum, tametsi id Jehudah credidit, quia scorta pariter tunc temporis obtegere facies suas solebant, ut patet a vers. 15; quod Jehudah pro tali illam reputaret, erat quia gens Judaica quae per ‘Jehudam’ ibi significatur, non aliter Ecclesiae repraesentativae vera interna reputabat quam sicut scortum, quapropter etiam Jehudah cum illa sicut cum scorto conjungebatur, non autem ita Tamar cum illo; ¹ quia vera interna genti illi nusquam aliter apparere potuerant, idcirco hic per quod ‘obtexit se peplo’ significatur verum obscuratum, et quod verum Ecclesiae illis obscuratum sit, repraesentatur etiam hodie per quod velis seu peplis se obtegant ² in suis. Simile etiam repraesentatum est per Mosen,

³ Cum radiaret cutis facierum ejus, cum descendit e monte Sinai,

⁴ quod velamine se obtexerit quoties locutus ⁵ cum populo, Exod.

34:28 ad fin;

‘Moses’ ⁶ repraesentabat Verbum, quod Lex vocatur, videatur Praefatio ad Gen. xviii quapropter aliquoties dicitur Lex et Prophetae, ut Matth. 5:17 ⁷ ; 11:13; 22:34, 38 [KJV 36, 40], et aliquoties Moses et Prophetae, ut Luc. 16:29, 31; 24:27, 44; per ; radiationem cutis facierum ejus; repraesentabatur internum Verbi nam 'facies' est internum, n. 358, 1999. 2434, 3527, 4066, 4796, 4797; id enim quia spirituale est, in luce caeli est; quod 'velaret faciem suam, quoties loqueretur cum populo' repraesentabant quod verum internum illis obtectum esset ac ita obscuratum ut non sustinuerint aliquid lucis inde.

Фусноти:

3207. ‘Et accepit peplum et obtexit se’: quod significet apparentias veri, constat a significatione ‘pepli’, quo sponsae obtegebant faciem cum primum viderent sponsum, quod sint apparentiae veri: sponsae enim apud antiquos repraesentabant affectiones veri, et sponsi affectiones boni, seu quod idem, Ecclesiam, quae ‘sponsa’ dicebatur ex affectione veri; affectio boni quae a Domino erat ‘sponsus’, inde Ipse Dominus passim in Verbo vocatur ‘sponsus’: velabant sponsae faciem ad primum accessum ad sponsum ut repraesentarent apparentias veri; sunt apparentiae veri non vera in se, sed apparent sicut vera, de quibus infra; affectio veri non nisi quam per apparentias veri potest accedere ad affectionem boni, nec prius exuitur apparentiis quam cum conjungitur, tunc enim fit verum boni, ac fit genuinum quatenus bonum est genuinum;

[2] ipsum bonum est sanctum quia est Divinum procedens a Domino, ac influit per viam seu ¹ januam superiorem in homine; verum autem origine tenus non est sanctum, quia influit per viam seu januam inferiorem, et primum fit naturalis hominis, sed cum elevatur inde versus rationalem, purificatur per gradus, et ad primum aspectum affectionis boni, ² separatur a scientificis, ac induit apparentias veri, et sic accedit ad bonum, indicium quod tali origine, et quod primum aspectum Boni Divini sustinere non posset, antequam in thalamum sponsi, hoc est, in sanctuarium boni intraverit ac facta conjunctio; tunc enim verum non amplius spectat bonum ex apparentiis seu per apparentias, sed a bono spectatur absque illis:

[3] sed sciendum quod nusquam aliqua vera apud hominem, ne quidem apud angelum, sint pura, hoc est, absque apparentiis, sunt omnia et singula apparentiae veri, at usque recipiuntur a Domino pro veris, si in illis bonum; Domino soli sunt vera pura, quia Divina, est enim Dominus sicut ipsum Bonum, ita ipsum Verum; sed videantur quae de veris et eorum apparentiis ³ dicta sunt, nempe quod velamina, et quod vela tentorii, significaverint apparentias veri, n. 2576: quod vera apud hominem sint apparentiae imbutae fallaciis, n. 2053 quod rationalia hominis sint apparentiae veri, n. ⁴ 2516: quod vera sint in apparentiis, n. 2196, 2203, 2209, 2242: quod bonum Divinum influat in apparentias, etiam in fallacias, n. 2554 quod apparentiae veri adaptentur a Domino sicut forent vera, n. 1832: quod in Verbo locutum sit secundum apparentias, n. 1838. Quid autem sint apparentiae, constare potest manifeste ab illis in Verbo, ubi secundum apparentias locutum est; sed sunt apparentiarum veri gradus; apparentiae veri naturales sunt pleraeque fallaciae, sed quum apud illos sunt qui in bono, tunc non dicendae sunt fallaciae sed apparentiae, etiam aliquo respectu vera, bonum enim quod in illis, in quo Divinum, facit ut essentia illis alia sit; apparentiae autem veri rationales, sunt interiores magis et magis; in illis sunt caeli, nempe angeli qui in caelis, de quibus videatur n. 2576:

[4] ut aliqua idea habeatur quid apparentiae veri, sint illustrationi haec:

i. Credit homo quod reformetur et regeneretur per verum fidei, sed hoc est apparentia, reformatur et regeneratur per bonum fidei, hoc est, per charitatem erga proximum et amorem in Dominum:

ii. Credit homo quod verum det percipere quid bonum, quia docet, sed est apparentia, bonum est quod dat vero percipere, bonum enim est anima, seu vita veri:

iii. Homo credit quod verum introducat ad bonum, cum ille secundum verum quod didicit, vivit, sed est bonum quod influit in verum, et id ad se introducit:

iv. Homini apparet quod verum perficiat bonum, cum tamen bonum perficit verum:

v. Homini apparent bona vitae sicut fructus fidei, sed sunt fructus charitatis: ex his paucis aliquatenus sciri potest quid sint apparentiae veri; tales sunt innumerabiles.

Фусноти: