1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Фусноти:

1983. Spiritus mali maximopere cupiunt et flagrant infestare et aggredi hominem cum dormit, sed tunc imprimis custoditur homo a Domino; nam amor non dormit: spiritus qui infestant, miserabiliter puniuntur; audivi saepius quam ut narrari possit, punitiones eorum, quae sunt discerptiones, de quibus n. 829, 957, 959, sub calcaneo pedis sinistri, et hoc quandoque per horaria tempora. Sirenes quae sunt praestigiatrices interiores, sunt quae tempore noctis imprimis insidiantur, et in cogitationes et affectiones interiores homini se infundere tunc tentant, sed toties arcentur per angelos a Domino, et per gravissimas punitiones tandem absterrentur. Locutae etiam cum aliis tempore noctis, prorsus sicut a me, mea quasi loquela, tam simili ut non internosceretur ¹ ingerendo spurca et persuadendo falsa;

[2] semel in suavissimo somno fui, in quo nihil praeter dulcem quietem habui; cum expergefactus, quidam boni spiritus coeperunt me increpare quod eos infestaverim, ita atrociter, sicut dicebant, ut putaverint se fuisse in inferno, in me rejiciendo culpam, quibus respondi, quod nihil quicquam de ea re scirem, sed quod quietissime dormiverim, si ut eis nullatenus potuissem infestus esse, quo obstupefacti apperceperunt tandem hoc praestigiis sirenum factum esse; simile etiam ² ostensum postea ex causa ut scirem qualis sirenum turba sit;

[3] sunt praecipue ex sexu feminino, quae in vita corporis per interiores astutias allicere ‘ad se studuerunt’ socios, per externa se insinuando, captando animos quocumque modo, intrando in cujusvis affectiones et jucunda, sed fine malo, cumprimis imperandi; inde iis talis natura in altera vita quod videantur ³ ex se omnia posse, hauriendo et excogitando varias artes quas arripiunt tam facile, sicut spongiae aquas aeque sordidas ac limpidas; ita illae tam profana quam sancta, quae insorbent et in actum mittunt fine, ut dictum, imperandi: datum interiora earum percipere, quam foeda sint, adulteriis et odiis conspurcata; tum etiam datum percipere quam efficax earum sphaera sit; interiora sua in statum persuasionis redigunt, ut in talia quae intendunt, conspirent interiora cum exterioribus, ita adigunt et violenter adducunt spiritus ad cogitandum prorsus sicut illae;

[4] ratiocinia apud eas nulla patent, sed est simultaneum quoddam ratiociniorum malis affectionibus inspiratorum, ita operans, cum applicatione ad genios, et immissio sic in aliorum animos, quos inducunt et persuasione aut obruunt aut captant: nihil plus student quam conscientiam destruere, qua destructa interiora hominum possident, immo obsident, tametsi homo hoc ignorat; hodie non dantur obsessiones externae sicut olim, sed internae a talibus; qui nulla conscientia sunt, illi ita obsessi sunt, cogitationum eorum interiora non absimiliter insaniunt, sed celantur et obvelantur externo decora, et simulatorio honesto, ex causa sui honoris, lucri, famae; hoc iis, si ad cogitationes suas attendunt, etiam notum esse potest.

FINIS ⁴ .

Фусноти:

2495. Det har redan på många ställen sagts och visats att det i Ordet finns en invärtes mening, som inte framträder i bokstaven. Hurdan denna mening är framgår av vad som förklarats alltifrån kapitel 1 fram till detta kapitel i Första Moseboken. Då det nu likväl förhåller sig så att de få som i våra dagar tror på Ordet inte är medvetna om existensen av en sådan invärtes mening, så skall det därför här ytterligare bekräftas.

[2] Herren beskriver tidevarvets fulländning, det vill säga Kyrkans sista tid, sålunda:

Strax efter de dagarnas plåga skall solen förmörkas, och månen skall inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens makter skall skakas. Matteus 24:29; Markus 13:24-25.

Att ’solen’ här inte betecknar sol, ’månen’ inte måne och inte heller ’stjärnorna’ stjärnor, utan att ’solen’ betecknar kärleken och människokärleken mot nästan, ’månen’ tron som fås av kärleken till Herren och kärleken till nästan och att ’stjärnorna’ betecknar insikterna i det goda och sanna har visats ovan i nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, 2441. Med dessa Herrens ord avses således att när tidevarvets fulländning eller den sista tiden inträffar då kommer det inte att finnas någon kärlek och människokärlek och därför inte heller någon tro. Att det är detta som avses framgår av liknande Herrens ord hos profeterna, såsom hos Jesaja:

Se, Jehovahs dag kommer för att göra jorden till en ödemark, och Han skall utrota dess syndare från den. Ty himlens stjärnor och stjärnbilder skall inte mera sända ut sitt ljus. Solen skall förmörkas i sin uppgång, och månen skall inte ge sitt ljus. 13:9-10.

Detta syftar likaledes på Kyrkans sista tid, eller, vilket är detsamma, på tidevarvets slut.

[3] Hos Joel:

En dag av mörker och djupt mörker, en dag av moln och töcken. Jorden skälvde inför Honom, himlarna bävade. Solen och månen förmörkades och stjärnorna miste sitt sken. Joel 2:2, 10.

Här är innebörden densamma. På annat ställe hos samme profet:

Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Jehovahs stora och fruktansvärda dag kommer. Joel 2:31.

Ytterligare hos densamme:

Jehovahs dag är nära. Solen och månen förmörkas, och stjärnorna mister sitt sken. Joel 3:14-15.

Hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig, skall Jag täcka över himlarna och förmörka deras stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månen skall inte ge sitt ljus. Och alla himlarnas strålande ljus skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Likaledes hos Johannes:

Och se, när han bröt det sjätte sigillet inträffade en väldig jordbävning, och solen blev svart som en tagelsäck, och fullmånen blev som blod, och stjärnorna föll ner på jorden. Uppenbarelseboken 6:12-13.

I samma bok:

Den fjärde ängeln blåste i sin basun, så att en tredjedel av solen träffades, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, och en tredjedel av dem förmörkades. Uppenbarelseboken 8:12.

[4] Av dessa ord kan man inse att Herrens ord hos evangelisterna mycket omfattar detsamma som hos Profeterna – att det på de sista tiderna inte kommer att finnas någon människokärlek och tro, och att detta är den invärtes meningen. Detta framgår än ytterligare hos Jesaja:

Månen skall rodna av blygsel, och solen skall skämmas, ty Jehovah Sebaot skall då regera på Sions berg och i Jerusalem. 24:23.

Innebörden här är att tron, som är ’månen’, kommer att rodna av blygsel, och att människokärleken, som är ’solen’, kommer att skämmas, därför att dessa, tron och människokärleken, är i ett sådant skick. För det kan ju inte sägas om månen och solen att de rodnar av blygsel och skämms. Och hos Daniel:

Getabockens horn växte åt söder och åt öster. Och det växte även ända upp till himlens härskara, och den kastade ner på jorden några av härskaran och av stjärnorna och trampade på dem. 8:9-10.

Här framstår det tydligt för var och en att ’himlens härskara’ inte betyder härskara och inte heller att ’stjärnor’ betyder stjärnor.