2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Bilješke:

3900. ‘Tunc si quis vobis dixerit, Ecce hic est Christus aut ibi, ne credatis’ significat hortationem ut sibi caveant a doctrina eorum; ‘Christus’ est Dominus quoad Divinum Verum, inde est quoad Verbum et quoad doctrinam ex Verbo; hic quod sit contrarium, nempe Divinum Verum falsificatum, seu doctrina falsi, constat; quod ‘Jesus’ sit Divinum Bonum, et ‘Christus’ Divinum Verum, videatur n. 3004, 3005, 3008, 3009.

[2] ‘Surgent enim falsi Christi et falsi prophetae’ significat falsa illius doctrinae; quod ‘falsi Christi’ sint doctrinalia ex Verbo falsificata, seu vera non Divina, patet ab illis quae mox supra dicta sunt, videatur n. 3010, 3732 f. ; et quod ‘falsi prophetae’ sint qui falsa illa docent, n. 2534; qui falsa docent, sunt in Christiano orbe imprimis illi qui pro fine habent sui excellentiam, tum mundi opulentiam; illi enim Verbi vera ad sui favorem pervertunt; sui enim et mundi amor cum pro fine est, nihil aliud cogitatur; hi sunt ‘falsi Christi et falsi prophetae’.

[3] ‘Et dabunt signa magna et prodigia’ significat confirmantia et persuadentia ex apparentiis externis et fallaciis, quibus simplices se seduci patiuntur; quod haec sint ‘dare signa et prodigia’ alibi, ex Divina Domini Misericordia, ostendetur.

[4] ‘Ut seducant, si possibile, etiam electos’ significat illos qui in vita boni et veri sunt, et inde apud Dominum; illi sunt qui in Verbo vocantur electi: hi in ¹ coetu illorum qui profanum cultum sub sancto velant, raro apparent, aut si apparent, non cognoscuntur', nam Dominus illos abscondit, ac ita tutatur; antequam enim confirmati sunt, facile se per sanctitates externas ² abduci patiuntur, sed postquam confirmati sunt, permanent; tenentur enim a Domino in consortio angelorum, quod ipsi nesciunt, et tunc impossibile est ut a turba illa nefanda seducantur.

[5] ‘Ecce praedixi vobis’ significat hortationem ad prudentiam, ut nempe sibi caveant ³ , sunt enim inter pseudoprophetas, ‘qui apparent in indumentis ovium, sed intrinsecus sunt lupi rapaces’, ⁴ Matth. 7:15;

pseudoprophetae illi sunt ‘filii saeculi, qui prudentiores sunt’, hoc est, callidiores ‘filiis lucis in generatione sua’, de quibus apud Lucam 16:8;

quapropter Dominus hortatur illos his verbis, Ecce Ego mitto vos sicut oves in medium luporum; estote ergo prudentes sicut serpentes, et simplices sicut columbae, Matth. 10:16.

[6] Si ergo dixerint ‘vobis, Ecce in deserto est, ne exeatis, ecce in conclavibus, ne credatis’ significat quod non credendum quod loquuntur de vero, nec quod loquuntur de bono, et plura; quod haec sint quae significantur, nemo videre potest nisi qui sensum internum ⁵ novit; quod arcanum in illis verbis contineatur,

⁶ sciri potest ex eo quod Dominus illa locutus sit, et quod absque alio sensu interius recondito sit quoddam nihil, ⁷ nempe si dicerent Christum esse in deserto, non exirent, et si dicerent esse in conclavibus, quod non crederent, sed vastatum verum est quod per ‘desertum’ significatur, et vastatum bonum per ‘conclavia’ seu penetralia; quod vastatum verum per desertum significetur, est inde quia Ecclesia cum vastata est, hoc est, cum in illa non amplius aliquod verum Divinum, quia non amplius aliquod bonum seu amor in Dominum et charitas erga proximum, tunc dicitur illa ‘desertum’, seu ‘esse in deserto’, nam per desertum intelligitur omne id quod non excultum aut habitatum est, n. 2708, tum quod parum vitale, n. 1927, sicut tunc est verum in Ecclesia; inde patet quod ‘desertum’ hic sit Ecclesia ⁸ in qua non verum;

[7] ‘conclavia’ autem seu penetralia significant in sensu interno Ecclesiam quoad bonum, tum simpliciter bonum; Ecclesia ⁹ quae est in bono vocatur ‘domus Dei’, conclavia sunt bona et ¹⁰ quae in domo; quod ¹¹ domus Dei sit Divinum bonum, et domus in genere bonum quod est amoris et charitatis, videatur n. 2233, 2234, 2559, 3142, 3652, 3720; quod non credendum quod loquuntur de vero et quod loquuntur de bono, est causa ¹² quia falsum vocant verum, et malum bonum, qui enim se et mundum spectant ut finem, non aliud per verum et bonum intelligunt quam quod ipsi adorandi, et quod ipsis benefaciendum; ¹³ sique pietatem inspirant, est ut appareant in indumentis ovium.

[8] Praeterea, quia Verbum quod Dominus locutus, innumerabilia in se continet, et desertum est vox amplae significationis, nam omne id desertum vocatur quod non excultum et habitatum est, et conclavia vocantur omnia illa quae interiora sunt, ideo etiam per ‘desertum’ significatur Verbum Veteris Testamenti, nam hoc ¹⁴ abrogatum censetur, et per conclavia Verbum Novi Testamenti, quia interiora seu de interno homine docet; pariter etiam totum Verbum dicitur ‘desertum’, cum non amplius inservit pro doctrinalibus, et ‘conclavia’ vocantur institutiones humanae, quae, quia discedunt a Verbi praeceptis et institutis, faciunt ut Verbum sit desertum; ut quoque notum est in orbe Christiano, qui enim in cultu sancto externo sunt, et profano interno, propter innovationes quae spectant sui eminentiam super omnes et opulentiam prae omnibus, ut fines, Verbum abrogant, immo in tantum ut ne quidem legi ab aliis permittant; et qui non in tali cultu profano sunt, tametsi Verbum sanctum habent, et in vulgo esse permittunt, usque ad doctrinalia sua omnia inflectunt et explicant, quod facit ut ¹⁵ reliqua in Verbo quae non secundum doctrinalia sunt, sint ‘desertum’; ut satis constare potest ab illis qui in sola fide salutem ponunt et charitatis opera contemnunt; illi omne id ¹⁶ faciunt sicut ‘desertum’ quod Dominus Ipse in Novo Testamento, et toties in Veteri de amore et charitate locutus est, et sicut ‘conclavia’, omnia quae fidei absque operibus sunt; inde patet quid per ‘si dixerint vobis, Ecce in deserto est, ne exeatis; Ecce in conclavibus, ne credatis’ significatur.

[9] ‘Sicut enim fulgur exit ab oriente, et apparet usque ad occidentem, ita erit etiam adventus Filii hominis’ significat quod cum interno cultu Domini ita ¹⁷ erit, sicut eum fulgure, quod ilico dissipatur; per ‘fulgur’ enim significatur id quod lucis caelestis est, ita quod de amore et fide praedicatur, nam haec sunt lucis caelestis; ‘oriens’ in ¹⁸ supremo sensu est Dominus, in sensu interno est bonum amoris, charitatis et fidei a Domino, videatur n. 101, 1250, 3249; ‘occidens’ autem in sensu interno est quod occubuit seu desiit esse, ita non agnitio Domini, nec boni amoris, charitatis et fidei, ita ‘fulgur quod exit ab oriente et apparet usque ad occidentem’ est dissipatio; adventus Domini non est secundum litteram quod appariturus iterum mundo, sed est praesentia Ipsius in unoquovis, quae toties est, quoties praedicatur evangelium, et de sancto cogitatur.

[10] ‘Ubicumque enim fuerit cadaver, illic congregabuntur aquilae’ significat quod confirmationes falsi per ratiocinia in Ecclesia vastata multiplicabuntur; Ecclesia dum absque bono et inde vero fidei est, seu cum vastata est, tunc mortua dicitur, nam vita ejus est a bono et vero; inde cum mortua est comparatur ‘cadaveri’; ratiocinia de bonis et veris quod non sint nisi quantum capiuntur, et per illa confirmationes mali et falsi, sunt ‘aquilae’, ut constare potest ab illis quae mox sequuntur; quod ‘cadaver’ hic sit Ecclesia absque vita charitatis et fidei, patet a Domini verbis ubi ¹⁹ de consummatione saeculi, apud Lucam, Discipuli dicebant, Ubi Domine? nempe consummatio saeculi seu ultimum judicium, Jesus dixit illis, Ubi corpus, ibi congregabuntur aquilae, ²⁰ 17:37;

‘corpus’ ibi loco cadaveris, est enim corpus mortuum quod hic intelligitur, et significat Ecclesiam, nam quod judicium a domo Dei seu ab Ecclesia incohaturum, constat passim ex Verbo. Haec sunt quae Verba Domini nunc allata et explicata in sensu interno significant; quae quod in pulcherrima serie sint, tametsi non ita in sensu litterae apparet, constare potest contemplanti illa in nexu secundum explicationem.

Bilješke:

2329. Att orden ’han sade: Ack se, mina Herrar’ betyder det inre erkännandet och bekännelsen av Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående framgår av erkännandet och ödmjukheten, varom det talades strax ovan. Omedelbart därpå följer bekännelsen, ty det är en bekännelse när han säger: ’Ack se, mina Herrar’. Den inre bekännelsen hör hjärtat till och ger sig tillkänna som ödmjukhet och på samma gång som en böjelse för det goda, medan däremot ett yttre erkännande hör till läpparna och kan ge sig tillkänna som en låtsad ödmjukhet och i en låtsad böjelse för det goda. Ett sådant yttre erkännande förekommer hos dem som bekänner Herren för sin egen äras skull eller snarare för dyrkan av det egna jaget och för egen vinnings skull. Vad de bekänner med läpparna, förnekar de i hjärtat.

[2] Pluralformen ’mina Herrar’ förekommer av samma skäl som det i föregående kapitel talas om ’tre män’. För precis som de tre männen där betecknar själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet, så betecknar de två änglarna här Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående, såsom framhållits ovan. Att dessa gör ett är väl bekant inom Kyrkan. Och eftersom de gör ett, så omnämns de också som ett i det följande:

Det var så, när de förde dem ut, att han sade: Fly för ditt liv. Vers 17.

Se, din tjänare har funnit nåd i dina ögon, och stor du gjort din barmhärtighet, som du har visat mig. Vers 19.

Och han sade till honom: Jag har godtagit ditt ansikte också /enligt detta ditt ord/, och jag skall inte omstörta staden. Vers 21.

För jag kan inte göra något, förrän du har kommit dit fram. Vers 22.

[3] Att själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet är Jehovah står fullt klart av föregående kapitel, där de tre männen på flera ställen kallas Jehovah, nämligen:

Jehovah sade till Abraham. Vers 13.

Är då något för underbart för Jehovah? Vers 14.

Abraham stod ännu inför Jehovah. Vers 22.

Jehovah gick bort, sedan Han talat ut med Abraham. Vers 33.

Följaktligen är det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet Jehovah, ty det är det namnet som används på båda i vers 24 i detta kapitel:

Och Jehovah lät svavel och eld regna från Jehovah ut ur himlen – över Sodom och Gomorra. Vers 24.

Den invärtes meningen av dessa ord framgår i det följande. Att Herren är Jehovah Själv, som omnämns så många gånger i de historiska och profetiska avsnitten i Gamla Testamentet, se nr 1736.

[4] De som verkligen är Kyrkans människor, det vill säga de som låter sig ledas av kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, känner till och erkänner Trefalden. Men de ödmjukar sig likväl inför Herren och tillber Honom allena, därför att de vet att det inte finns något annat sätt att nå själva det Gudomliga – som kallas Fadern – än genom Sonen, och att all Helighet, som den Helige Ande har, utgår från Honom. När de är i denna föreställning tillber de ingen annan än Honom, genom vilken och av vilken allt är till, således det Enda Varat. Inte heller låter de sina föreställningar sprida sig till tre, såsom fallet är med många andra inom Kyrkan.

[5] Detta visar sig hos många i det andra livet också bland en del lärda, som menat att de under kroppslivet mer än andra haft en klar uppfattning om trons arkana. När dessa utforskades i det andra livet med avseende på den föreställning de haft om en Gud – om det fanns tre Oskapade, tre Oändliga, tre Eviga, tre Allsmäktiga och tre Herrar – så var det alldeles påtagligt att de haft föreställningen om tre väsenden (ty i den världen delar alla med sig av sina föreställningar). De hade haft en sådan föreställning, trots att den athanasianska trosbekännelsen uttryckligen förklarar att det inte finns tre Oskapade, eller tre Oändliga, eller tre Eviga, eller tre Allsmäktiga, eller tre Herrar, utan En, så som det verkligen är. De medgav därför att de väl med munnen sagt att det finns en Gud, men att de ändå tänkt – och en del av dem trott – på tre som de kunde skilja åt i föreställningen, men inte förbinda.

[6] Detta beror på att det finns föreställningar om alla arkana, även de djupaste, ty utan förekomsten av en föreställning kan man omöjligen tänka något eller ens behålla något i minnet. I det andra livet skönjs därför alldeles dagsklart hurdan tanke, och därav tro, som var och en har bildat sig om den Ende Guden. Ja, när judarna i det andra livet får höra att Herren är Jehovah och att det inte finns mer än en Gud kan de ingenting säga. Men när de förnimmer att den kristnes föreställningar är delade i tre, säger de att de själva dyrkar en Gud, medan de kristna dyrkar tre. Och detta så mycket mer som inga andra förmås förbinda de i föreställningen åtskilda tre än de som har en tro som kommer av människokärlek – ty Herren vänder deras sinnen till Sig.