1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

V:

6342. ‘Reuben primogenitus meus’: quod significet fidem quae apparenter priore loco, constat ex repraesentatione ‘Reubenis’ quod sit fides intellectu, de qua n. 3861, 3866; et confessio fidei Ecclesiae, in communi, n. 4731, 4734, 4761; et ex significatione ‘primogeniti’ quod sit priore loco esse, de qua n. 3325; at quod fides sit priore loco non nisi quam apparenter, videatur n. 3539, 3548, 3556, 3563, 3570, 3576, 3603, 3701, 4925, 4926, 4928, 4930, 4977, 6256, 6269, 6272, 6273.

6256. ‘Et oculi Israelis graves erant’: quod significet apperceptionem obscuram ejus, constat ex significatione ‘oculorum’ quod sit visus intellectualis, de qua n. 2701, 4403-4421, ¹ 4083, ² 4339, ut quoque videre, supra n. 6249; ex repraesentatione ‘Israelis’ quod sit bonum spirituale in naturali, de qua supra n. 6253; et ex significatione ‘graves esse’ cum praedicatur de oculis, quod sit obscurum, ita apperceptio obscura. Quod Israel tunc ³ fuerit in apperceptione obscura cum benedixit filiis Josephi, est quia in fine repraesentationis ³ erat at in genere quia id bonum spirituale quod repraesentatur per ‘Israelem’, ⁴ est in perceptione obscura, ⁵ e naturali enim est ubi dominatur lumen naturale, non autem lux caelestis in qua est bonum spirituale et caeleste quod e rationali; externus homo qui etiam naturalis dicitur, est talis: cum bonum spirituale e naturali dicitur, intelliguntur illi qui in illo bono sunt, nempe illi qui ab Ecclesia Domini spirituali sunt, quare etiam per ‘Israelem’ illa Ecclesia repraesentatur, n. 4286; quod spirituales qui sunt qui ab ea Ecclesia, sint in obscuro respective, videatur n. 2708, 2715, 2716, 2718, 2831, 2849, 2935, 2937, 3246, 3833, 4402; et quia in obscuro sunt, etiam verum quod fidei, primo loco ponunt ⁶ , ut hic Israel ⁷ quod Ephraimum ⁸ praetulerit Menashi;

[2] causa quod spirituales ita credant, est quia per verum introducuntur ⁹ ad bonum, n. 2954, et cum introducuntur, non percipiunt bonum, quia influit in affectionem veri ab interiore, ita non in apperceptionem antequam regenerati sunt; inde quoque est quod bona charitatisvocent fructus fidei, et tamen de fructibus parum solliciti sunt illi qui statuunt quod sola fides salvet absque bonis operibus, et ¹⁰ hoc in ultima mortis hora utcumque homo antea vixerat; quod haec obscura apperceptio de ¹¹ bono et vero sit, constare potest. Sed usque res ita se habet: qui praeponunt fidem charitati ex principiis a ¹² doctrina, et usque vitam charitatis vivunt, quod ¹³ sint qui ab Ecclesia Domini spirituali sunt et salvantur; nam vita praeferunt bonum charitatis sed doctrina verum fidei.

V: