1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

სქოლიოები:

9926. ‘Et audietur vox ejus’: quod significet influxum veri apud illos qui in caelis et qui in terris, constat ex significatione ‘audiri’ quod sit receptio et perceptio, de qua n. 5017, 5471, 5475, 7216, 8361, 9311, inde quoque influxus, nam quae recipiuntur et percipiuntur influent; et ex significatione ‘vocis’ cum de Aharone, per quem repraesentatur Dominus, quod sit Divinum Verum, de qua n. 8813; vox enim est annuntiatum ejus, et quia est annuntiatum, est apud illos qui in caelis et in terris; nam Divinum Verum implet omnia caeli, et facit omnia Ecclesiae; tale annuntiatum repraesentabatur per vocem ex tintinnabulis auri cum Aharon intrabat ad sanctum coram Jehovah, et cum exibat, ut dicitur in ¹ nunc sequentibus in hoc versu.

[2] Quod ‘vox’ in Verbo significet Divinum Verum, quod auditur et percipitur in caelis et in terris, constat a sequentibus his locis:

apud Davidem,

Vox Jehovae super aquis; vox Jehovae in virtute; vox Jehovae cum honore; vox Jehovae frangit cedros; vox Jehovae incidens ut flamma ignis; vox Jehovae trepidare facit desertum; vox Jehovae parturire facit cervas; sed in templo Ipsius quivis dicit gloriam, Ps. 29:3-9;

agitur in illo Psalmio de Divino Vero, quod destruit falsa et mala; Divinum illud Verum est ‘vox Jehovae’; gloria autem quae dicitur, est Divinum Verum in caelo et in Ecclesia; quod ‘gloria’ sit Divinum Verum, videatur n. 9429, et quod ‘templum’ sit caelum et Ecclesia, n. 3720:

[3] apud Johannem,

Qui Pastor ovium est, huic ostiarius aperit, et oves vocem illius audiunt: oves Ipsum sequuntur, quia sciunt vocem Ipsius: alienum non sequuntur, quia non sciunt alienorum vocem. Et alias oves habeo quae non sunt ex ovili hoc, etiam illas oportet Me adducere, et vocem Meam audient: sed vos non estis ex ovibus Meis, nam oves Meae vocem Meam audiunt, et Ego cognosco ² illas, et sequuntur Me, 10:2-5, 16, 26, 27; quod hic ‘vox’ sit Divinum Verum procedens a Domino, ita Verbum, manifeste patet; ‘alienorum vox’ est falsum:

[4] apud Esaiam,

Vox clamantis in deserto, Parate viam Jehovae, revelabitur enim gloria Jehovae: vox dicit, Clama; super montem altum ascende, evangelizatrix Zion, extolle cum virtute vocem tuam, evangelizatrix Hierosolyma; extolle, Ecce Dominus Jehovih in forti venit, 40:3, 5, 6, 9, 10; Joh. 1:23;

‘vox’ ibi est annuntiatum ex Verbo de Adventu Domini, ita quoque est Divinum Verum, quod Verbum annuntiat; ‘desertum’ est status Ecclesiae tunc, quae sicut in deserto, quia Verbum non amplius intellectum; ‘gloria quae revelabitur’ est ³ Verbum quoad interiora ejus; quod id sit ‘gloria’, videatur n. 9429; quod Jehovah, Cui via ⁴ pararetur, et ⁵ Dominus Jehovih, Qui in forti venturus, sit Dominus, patet, ⁶ nam clare dicitur:

[5] ⁷ apud Esaiam,

Vox speculatorum tuorum, tollent vocem, cum oculo ad oculum viderint, quod ⁸ revertatur Jehovah Zionem, 52:8;

‘speculatores’ pro illis qui scrutantur scripturas de Adventu Domini; ‘vox’ illorum est Verbum, quod est Divinum Verum ex quo:

apud Jeremiam,

Factor terrae, per intelligentiam Suam extendit caelos, ad vocem quam dat Ille, multitudo aquarum in caelis, 10:12, 13, 51:[15, ] 16; ‘vox’ pro Divino Vero, ⁹ 'aquae' pro veris quae in caelis et ex caelis; quod ‘aquae’ in Verbo sint vera, videatur n. 2702, 3058, 3424, 4976, 5668, 8568, 9323, ut quoque in Apocalypsi,

[6] Vox Filii hominis sicut sonitus aquarum multarum, 1:15: Audivi vocem e caelo tanquam vocem aquarum multarum, 14:2:

et apud Davidem,

Vox Jehovae super aquis, Jehovah super aquis magnis, Psalmi 29:3:

apud Joelem,

Jehovah edidit vocem Suam coram exercitu Suo, quia innumerus qui facit Verbum Ipsius, 2:11;

‘vox’ etiam ibi pro Divino Vero, etiam Verbum quod faciunt:

apud eundem,

Jehovah ex Hierosolyma dabit vocem Suam, ut contremiscant caeli et terra, 4:16 ¹⁰ [KJV 3:16]:

apud Davidem,

Regna terrae, psallite Domino, equitanti super caelo caeli antiquitatis, ecce dabit in voce vocem roboris, Ps. 68:33, 34 [KJV Ps. 68:32, 33]:

apud Johannem, Dico vobis quod veniet hora quando mortui audient vocem Filii ¹¹ Dei, et qui audient vivent, 5:25;

quod ‘vox’ ibi sit Divinum Verum, proinde Verbum Domini, patet:

[7] apud Ezechielem,

Sustulit me Spiritus, et audivi post me vocem terrae motus magni, Benedicta gloria Jehovae, et vocem alarum animalium, et vocem rotarum, et vocem terrae motus magni, 3:12, 13: et dein, Vox alarum cheruborum audita est usque ad atrium exterius, sicut vox Dei Schaddai cum loquitur, 10:5;

‘vox’ etiam ibi est Divinum Verum, ‘cherubi’ enim significant providentiam et custodiam Domini ne accessus sit ad Ipsum, et in caelum, nisi per bonum quod amoris, n. 9277 fin. , 9509; ‘vox alarum et vox rotarum’ sunt vera spiritualia.

[8] In hoc versu, ¹² in quo de Aharone agitur, est sonus seu clangor ¹³ ex tintinnabulis, qui dicitur vox; etiam alibi in Verbo sunt soni et clangores ex ¹⁴ buccinis, ut et sonitus et clangores ex tonitribus, qui dicuntur voces, et per ¹⁵ illos pariter significantur Divina Vera, videatur n. 7573; praeterea etiam soni instrumentorum musicorum varii generis ¹⁶ significant similia, sed quae ¹⁷ sonum edunt stridulum et discretum, ¹⁸ significant Divina Vera spiritualia, quae autem sonum edunt continuum, Divina Vera caelestia, n. 418-420, 4138, 8337; inde patet quod per ‘sonos’ seu ‘voces tintinnabulorum’ significentur Divina Vera spiritualia; nam vestes Aharonis, et in specie pallium, in cujus fimbriis circumcirca erant, repraesentabant regnum seu caelum spirituale Domini, n. 9814, 9825.

სქოლიოები:

2441. Att orden ’solen hade gått upp över jorden’ betyder den yttersta tiden, som kallas den Yttersta Domen, är tydligt av det som ’soluppgång’ står för, när det handlar om Kyrkans tidsperioder och tillstånd. Att med dagens tider, liksom också med årstiderna, avses de på varandra följande tillstånden inom Kyrkan har redan visats i nr 2323, och att med ’morgonrodnad’ eller ’morgon’ förstås Herrens Ankomst eller Hans rikes annalkande har visats i nr 2405. Sålunda är ’solens uppgång’ eller dess fortskridande över jorden Hans närvaro, och detta av det skälet att såväl solen som östern, där solen går upp, betecknar Herren – ’solen’, se nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, och ’östern’, nr 101.

[2] Orsaken till att Herrens närvaro är identisk med den yttersta tiden, som kallas domen, beror på att Herrens närvaro medför att de goda skiljs från de onda, vilket i sin tur medför att de goda lyfts upp till himlen och att de onda kastar sig själva ned i helvetet. Ty i livet efter detta är Herren Sol för hela himlen, se nr 1053, 1521, 1529–1531. Solen är verkligen den Gudomliga himmelska manifestationen på Hans Kärlek som uppenbarar sig inför deras ögon som solen och alstrar själva ljuset i himlen. I den mån därför som någon i livet efter detta är i himmelsk kärlek lyfts denne upp till detta himmelska ljus som kommer från Herren. Men i den mån någon avlägsnar sig från den himmelska kärleken kastar sig denne bort från detta ljus och in i helvetets mörker.

[3] Det är just av denna orsak som ’soluppgång’ – varmed Herrens närvaro betecknas – innebär såväl de godas frälsning som de ondas fördömelse. Och det är också orsaken till att det nu först sägs att ’Lot kom till Soar’, det vill säga att de frälstes som här förebildas genom Lot, och omedelbart därpå att ’Jehovah lät svavel och eld regna över Sodom och Gomorra’, det vill säga de onda fördömdes.

[4] För dem som här prisgett sig åt egenkärlekens och världskärlekens ondska, det vill säga de som hatar allt som har att göra med kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, ser verkligen himlens ljus ut som stockmörker. Det är därför som det i Ordet sägs att solen för dessa människor har förmörkats, varmed menas att de har förkastat allt som rör kärlek och människokärlek och antagit allt som strider mot dessa kärleksarter, såsom hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig skall Jag täcka över himlarna och förmörka dess stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månens ljus skall inte lysa mer. Alla de strålande ljusen i himlarna skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Var och en kan se att med ’att täcka över himlarna’, ’att förmörka stjärnorna’, ’att täcka över solen’ och ’att förmörka de strålande ljusen’ betecknas något helt annat än vad orden anger.

[5] Likaså hos Jesaja:

Solen skall gå mörk upp, och månens ljus skiner inte. 13:9-10.

Och hos Joel:

Solen och månen förmörkas, och stjärnorna drar tillbaka sitt sken. Joel 2:2, 10.

Detta visar därför vad som förstås med dessa Herrens ord, när Han beskrev Kyrkans sista tid, som kallas domen, hos Matteus:

Strax efter dessa dagars plåga skall solen förmörkas, och månen inte ge något ljus, och stjärnorna skall falla från skyn. Matteus 24:29.

Med ’sol’ menas inte solen, inte heller med ’måne’ månen, inte heller med ’stjärnor’ stjärnorna, utan med ’solen’ förstås kärlek och människokärlek mot nästan, med ’månen’ tron därifrån och med ’stjärnorna’ insikter i det goda och sanna, vilka sägs ha förmörkats, förlorat sitt ljus och fallit från skyn, när erkännandet av Herren och kärleken till Honom och människokärleken mot nästan upphört att längre finnas till. Och när dessa inte längre existerar, då tar egenkärleken tillsammans med falskhet av olika slag därifrån människan i besittning, ty det ena är en följd av det andra.

[6] Detta förklarar också följande hos Johannes:

Den fjärde ängeln tömde sin skål i solen, och den fick lov att sveda människorna med eld. Därför sveddes människorna i stark hetta, och de hädade Guds namn. Uppenbarelseboken 16:8-9.

Också detta syftar på Kyrkans sista tid, när all kärlek och människokärlek håller på att utslockna, eller för att uttrycka det på vanligt språk, då någon tro inte längre finns. Tillintetgörelsen av kärleken och människokärleken förstås med att skålen tömdes i solen. Följaktligen syftar det här på egenkärleken och dess begärelser, när det heter att människorna sveddes i eld och stark hetta, och detta ledde till att de hädade Guds namn.

[7] Med ’sol’ förstods i den Forngamla Kyrkan inte något annat än Herren och den Gudomliga himmelska manifestationen av Hans kärlek. Människorna i denna Kyrka hade därför för sed att vända sig mot den uppgående solen när de bad, dock utan att därvid tänka på solen som sådan. Men senare, när deras efterkommande förlorat även denna sed jämte alla övriga förebildande och betecknande symboler, började de att dyrka själva solen och månen. Denna sorts dyrkan spred sig till flera folkslag, så att man till och med invigde tempel åt solen och månen och reste stoder. Då nu solen och månen fick en diametralt motsatt innebörd, så förstås med dem kärleken till sig själv och världen, vilka står i bjärt kontrast till himmelsk och andlig kärlek.

[8] Med solens och månens dyrkan förstås därför i Ordet dyrkan av sig själv och världen, såsom hos Mose:

För att du inte skall lyfta dina ögon upp till himlen och se solen, och månen och stjärnorna, himlens hela härskara, och du förleds och bugar för dem och tjänar dem. 5 Mosebok 4:19.

Och hos densamme:

Om någon man eller kvinna går bort och tjänar andra gudar och bugar inför dem, och inför solen eller månen, eller inför himlens hela härskara, något som Jag inte har föreskrivit, då skall du stena dem med stenar, och de skall dö. 5 Mosebok 17:3, 5.

De förändrade den forna gudsdyrkan till en sådan avgudadyrkan, när de inte längre trodde att något invärtes betecknades med kyrkans religiösa ceremonier, utan enbart det som är utvärtes.

[9] Likaså hos Jeremia:

På den tiden skall man kasta Juda konungars och furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems invånares ben inför solen och månen och himlens hela härskara, som de har älskat och som de har tjänat. Jeremia 8:1-2.

’Solen’ står för egenkärleken och dess begärelser. ’Att kasta benen’ betecknar det helvetiska som fanns hos sådana människor.

Hos samme profet:

Han skall slå sönder bildstoderna i solens hus, som är Egyptens land, och Egyptens gudars hus skall han bränna upp med eld. Jeremia 43:13.

’Bildstoderna i solens hus’ står för dyrkan av sig själv.