1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

脚注:

2396. ‘Quia magnus factus est clamor eorum coram Jehovah’ quod significet quia falsum ex malo tantum est, constare potest ex significatione ‘clamoris’, de qua n. 2240, quod praedicetur de falso et hic quod de falso ex malo, n. 2351.

2240. Quod ‘clamor’ sit falsum, et ‘peccatum’ sit malum, constare potest a significatione ‘clamoris’ in Verbo; quod ‘clamor’ falsum significet, nemini constare potest nisi internum sensum Verbi sciat; aliquoties occurrit apud Prophetas, et ibi cum agitur de vastatione et desolatione, dicitur quod ‘ejulent et clament’, et significat quod bona et vera vastata sint, estque ibi vox per quam in sensu interno describitur falsum, ut apud Jeremiam,

Vox clamoris pastorum, et ejulatus potentum gregis, quia vastans Jehovah pascuum eorum, 25:36;

[2] ubi ‘clamor pastorum’ est quod sint in falso, ex quo vastatio:

apud eundem,

Ecce aquae ascendentes a septentrione, et erunt in flumen inundans, et inundabunt terram et plenitudinem ejus, urbem et habitantes in ea, et clamabunt homo ¹ et ejulabit omnis habitator terrae, ... super diem venientem ad vastandum, 47:2, 4;

ubi agitur de desolatione fidei quae fit per falsa; ‘flumen inundans’ est falsum, ut in Parte Prima ² ostensum n. 705, 790:

[3] apud Zephaniam, Vox clamoris a porta piscium, et ejulatio a secundaria, et confractio magna a collibus, et erant opes eorum in direptionem, et domus eorum in desolationem, 1:10, 13;

ubi etiam ‘clamor’ praedicatur de falsis quae vastant:

[4] apud Esaiam,

Via Horonaim clamorem confractionis excitabunt, quia aquae Nimrim desolationes erunt, quoniam aruit gramen, consummata est verba, olus non est, 15:5, 6; Jer. 48:3;

ibi desolatio fidei, et consummatio describitur per clamorem:

[5] apud Jeremiam,

Luxit Jehudah, et portae ejus languescentes factae, atrati sunt in terram, et clamor Hierosolymae ascendit; et illustres eorum miserunt minores suos ad aquas, venerunt ad foveas, non invenerunt aquas, reversi sunt vasis eorum vacuis, 14:2, 3;

ubi ‘clamor Hierosolymae’ pro falsis, nam quod ‘non invenerint aquas’, est quod non cognitiones veri, quae quod ‘aquae’ sint, in Parte Prima n. 28, 680, 739 ostensum est:

[6] apud Esaiam,

Exsultabo in Hierosolymae, et laetabor in populo Meo, et non audietur in ea amplius vox fletus, et vox clamoris, 65:19;

ubi quod ‘non audietur ³ vox fletus’ est quod non malum, et ‘non vox clamoris’ est quod non falsum. Pleraque haec ex sensu litterae non intelligi possunt, nec quid sit ‘clamor’, sed ex sensu interno:

[7] apud eundem,

Exspectavit Jehovah judicium, sed ecce scabies, justitiam sed ecce clamor, 5:7;

ubi etiam de vastatione boni et veri agitur; hic est reciprocationis species, ut passim quoque apud Prophetas, quae talis, quod loco veri inveniatur malum, quod est quod ‘pro judicio scabies’, et loco boni falsum, quod est quod ‘pro justitia clamor’, nam quod ‘judicium’ sit verum et justitia bonum, supra n. 2235 ostensum est;

[8] similis reciprocatio est ubi de Sodoma et Amora agitur apud Mosen,

De vite Sodomae vitis eorum, et de agris Amorae uvae eorum; uvae fellis, botri amaritudinem illis, Deut. 32:32;

ubi ⁴ similis locutio, nam ‘vitis’ praedicatur de veris et falsis, ac ‘agri et uvae’ de bonis et malis, ' ita quod ‘vitis Sodomae’ sit falsum ex malo, ac ‘agri ⁵ et uvae’ Amorae' sint mala ex falsis, nam sunt duo genera falsi ⁶ , de quibus in Parte Prima n. 1212, ita etiam sunt duo genera mali; utrumque genus falsi et mali in hoc versu per ‘clamorem Sodomae et Amorae quod magnus factus, et peccatum eorum quod grave factum valde’ significatur, quod inde constat quia primo loco ‘clamor’ et secundo ‘peccatum’ nominatur, et usque primo dicitur ‘Sodoma’ quae est malum ex amore sui, et secundo ‘Amora’ quae est falsum inde.

脚注: