1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Note a piè di pagina:

5292. ‘In septem annis abundantiae annonae’: quod significet quae insinuata sunt illis temporibus cum multiplicata vera cum bonis, constat ex significatione ‘annorum’ quod sint status, et inde quoque tempora, de qua sequitur; et ex significatione ‘abundantiae annonae’ quod sit multiplicatio veri, seu multiplicatum verum, de qua supra n. 5276, 5278, 5280; hic itaque multiplicata vera cum bonis, quia vera non sunt aliquid nisi cum bonis, et vera non reconduntur in interiore homine, ¹ de qua re mox supra n. 5291, nisi quae conjuncta bonis. Quod ‘anni’ significent non solum status sed etiam tempora, est quia ‘anni’ in sensu interno significant integros status, hoc est, integras periodos a status principio ad finem; hae periodi non aliter exprimi possunt quam per tempora, nec aliter capi ab illis qui in tempore sunt quam sicut tempora; quod anni et dies sint et status et tempora, videatur n. 23, 487, 488, 493, 893, 2906.

Note a piè di pagina:

2075. Quod ‘an Sarah filia nonaginta annorum pariet?’ significet quod veram conjunctum bono hoc faciet, constat ex repraesentatione et significatione ‘Sarah’ quod sit verum conjunctum bono seu Verum Divinum; et ex significatione 'numeri ‘nonaginta’, seu quod idem est, ‘novem’; quisque non potest non mirari quod numerus centum annorum qui fuerunt Abrahamo, significet quod Rationale Humanae Essentiae Domini uniretur Divinae, et quod numerus nonaginta annorum qui fuerunt Sarae, significet quod verum conjunctum bono hoc faceret; sed quia nihil non caeleste et Divinum est in Verbo Domini, ita etiam in ipsis numeris qui ibi; quod numeri quicumque in Verbo significent res aeque ac nomina quaecumque, in Parte Prima ostensum est n. 482, 487, 488, 493, 575, 647, 648, 755, 813, 893, 1988;

[2] nunc quod numerus novem significet conjunctionem, magis numerus nonaginta, qui compositus est a novem multiplicatis per decem, nam ‘decem’ significant reliquias per quas conjunctio, ut patet ex illis quae dicta sunt supra n. 1988 fin. constare potest etiam ¹ a sequentibus his repraesentativis et significativis; mandatum quod In decimo die mensis septimi esset dies expiationum, ... et quod hoc sabbatum sabbati esset; inque nono mensis septimi in vespera, a vespera usque ad vesperam feriarentur sabbatum, Lev. 23:27, 32;

[3] in sensu interno haec significant conjunctionem per reliquias, nempe ‘novem’ conjunctionem, et ‘decem’ reliquias; quod arcanum Divinum in his numeris reconditum lateat, patet manifeste ex mensibus et diebus anni qui sancti habendi ² ; ut a quovis septimo die quod tunc sabbatum, a septimo mense, ut hic, quod tunc sabbatum sabbati, pariter a septimo anno, tum a septies septimo quod tunc ³ incoharetur jubilaeum; ita similiter se habet cum ceteris numeris in Verbo, ut cum tribus quae simile paene significant ac septem; cumque duodecim quod omnia fidei; cumque numero decem idem ac ⁴ decimae, quod reliquias, n. 576, t sic porro; ita hic in Lev. ' nisi numerus decem et numerus novem involverent arcana, haudquaquam mandatum fuisset quod hoc sabbatum sabbati esset in decimo die mensis septimi, et in nono mensis feriarentur illud; tale est Verbum Domini in sensu interno, tametsi in sensu historico tale quid non patet.

[4] Similiter quod memoratur de Hierosolyma, quod obsessa fuerit a Nebuchadnezzare anno nono Zidkiae et quod perrupta anno undecimo, die nono mensis, de qua ita in libro Secundo Regum, Fuit in anno nono, ex quo regnavit Zidkiah, in mense decimo, in decimo mensis, venit Nebuchadnezzar, rex Babelis, contra Hierosolymam, et venit urbs in obsidionem usque ad undecimum annum regis Zidkiae; in nono mensis, et invaluit fames in urbe, et non fuit panis populo terrae, et perrupta est urbs, 25:1, 3, 4; per ‘nonum annum, mensem decimum’, et per ‘undecimum annum et nonum mensis, cum fames in urbe, et non panis populo terrae’ in sensu interno significatur quod nulla amplius conjunctio per illa quae sunt fidei et charitatis; ‘fames in urbe, et non panis populo terrae’ significat quod nihil fidei et nihil charitatis residuum esset; hic est sensus internus horum verborum qui nusquam apparet in littera; et similia minus adhuc elucent ex historicis Verbi quam ex propheticis, quia historica captant animum, usque adeo ut vix credatur aliquid altius ibi latere, cum tamen omnia sunt repraesentativa, et ipsa verba ubivis significativa; haec ⁵ sunt incredibilia, sed usque sunt vera, videantur n. 1769-1772.

Note a piè di pagina: