1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Note a piè di pagina:

5292. ‘In septem annis abundantiae annonae’: quod significet quae insinuata sunt illis temporibus cum multiplicata vera cum bonis, constat ex significatione ‘annorum’ quod sint status, et inde quoque tempora, de qua sequitur; et ex significatione ‘abundantiae annonae’ quod sit multiplicatio veri, seu multiplicatum verum, de qua supra n. 5276, 5278, 5280; hic itaque multiplicata vera cum bonis, quia vera non sunt aliquid nisi cum bonis, et vera non reconduntur in interiore homine, ¹ de qua re mox supra n. 5291, nisi quae conjuncta bonis. Quod ‘anni’ significent non solum status sed etiam tempora, est quia ‘anni’ in sensu interno significant integros status, hoc est, integras periodos a status principio ad finem; hae periodi non aliter exprimi possunt quam per tempora, nec aliter capi ab illis qui in tempore sunt quam sicut tempora; quod anni et dies sint et status et tempora, videatur n. 23, 487, 488, 493, 893, 2906.

Note a piè di pagina:

755. Quod per ‘annum sexcentesimum, mensem secundum, et diem decimum septimum’ significetur alter status tentationis, sequitur ex illis quae hactenus dicta sunt, nam a vers. 6 ad hunc 11 actum est de primo statu tentationis, qui fuit quoad ejus intellectualia, nunc autem agitur de altero statu, nempe quoad voluntaria, quae causa est quod iterum dicatur aetas ejus, prius quod ‘fuerit filius sexcentorum annorum, hic quod factum diluvium ‘anno sexcentesimo ejus vitae, mense secundo, et die decimo septimo’: nusquam aliquis autumare potest quod per annos aetatis Noahi, ubi et anni et menses et dies designantur, intelligatur status tentationis quoad voluntaria; sed, ut dictum, talis fuit modus loquendi et scribendi antiquissimorum, et imprimis delectati sunt in eo quod designare tempora et nomina possent et inde historiam vero similem concinnare; in eo sapientia eorum constabat. Quod autem ‘sexcenti anni’ non significent aliud quam statum tentationis primum, ostensum est supra ad vers. 6;

hic similiter ‘anni sexcenti’, sed ut alter status tentationis significaretur, additi sunt menses et dies, et quidem menses duo, seu ‘in mense secundo’, qui significant ipsam pugnam, ut constare potest a significatione ‘numeri ‘duo’ prius ad vers. 2 hujus capitis, nempe quod significent idem ac sex, hoc est, laborem et pugnam, tum dispersionem, ut ibi ostensum videatur. numerus autem ‘septendecim’ significat tam principium tentationis quam finem tentationis, ex causa quia compositus est ex numero septenario et decem; qui numerus cum significat principium tentationis tunc involvit ‘ad dies septem’, seu septimanam septem dierum, quae quod significet principium tentationis, prius ad vers. 4 hujus capitis ostensum est; at cum significat finem tentationis, ut cap. seq. viii vers. 4, tunc ‘septem’ est numerus sanctus, cui ‘decem’ adjectus qui significat reliquias, nam absque reliquiis non potest regenerari homo: quod numerus ‘septendecim’ significet principium tentationis, constat apud Jeremiam,

Quod mandatum ei, ut emeret agrum a Hanamele, filio patrui sui, qui in Anathoth; et appendit ei argentum septem ¹ siclos et decem argenti, 32:9;

qui numerus quod significet etiam captivitatem eorum Babylonicam, per quam repraesentatur tentatio fidelium et devastatio infidelium, et quidem principium tentationis et simul finis tentationis, seu liberatio, constare potest a sequentibus in capite illo apud Prophetam; quod captivitas ad vers. 36 ibi, quod liberatio a vers. 37 seq. ibi; talis numerus nusquam apud Prophetam exstaret nisi arcana, sicut omnia reliqua, involveret. Quod ‘septendecim’ significent principium tentationis, etiam constare potest ab aetate Josephi, qui septendecim annorum filius erat cum missus ad fratres et venditus in Aegyptum, Gen. 37:2; ‘quod venditus in Aegyptum’ similia repraesentat, ut ibi loci, ex Divina Domini Misericordia, ostendetur; ibi historica repraesentativa sunt, quae ita se habent sicut describuntur, hic autem historica facta significativa, quae se non ita habent sicut describuntur in sensu litterae; sed usque illa involvunt arcana caeli, et quidem unaquaevis vox, sicut haec: quod ita se habeant, non potest non peregrinum apparere, quia ubi aliquod historicum verum aut historicum factum occurrit, animus detinetur in littera, e qua se abstrahere nequit; inde credit quod nihil aliud significet et repraesentet; sed quod internus aliquis sensus sit, in quo vita Verbi, non autem in littera, quae absque sensu interno mortua est, unicuique intelligenti constare potest; absque sensu interno quid historicum aliud est quam historicum apud aliquem profanum scriptorem? ita quid utilitatis foret scire annum Noahi, et mensem et diem, cum diluvium factum, nisi arcanum caeleste involvat? et quis non potest videre quod ‘omnes fontes abyssi magnae disrupti, et cataractae caeli apertae’ sit locutio prophetica? praeter alia similia.

Note a piè di pagina: