2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Notes de bas de page:

6971. ‘Et non audiunt vocem signi prioris’: quod significet si non oboediunt annuntiato ex Verbo, quod pro spirituali et rationali homine fierent non spirituales et non rationales, constat ex significatione ‘audire’ quod sit oboedire, de qua n. 2542, 3869, 5017; ex significatione ‘vocis’ quod sit annuntiatum ex Verbo, de qua sequitur; et ex significatione ‘signi prioris’ quod sit quod pro spirituali et rationali homine fierent non spirituales et non rationales; ¹ quod ita sit, patet ex significatione ‘serpentis’ qui factus ex baculo Moschis projecto in terram, quod hic est signum prius, quod sit homo sensualis et corporeus, ² n. 6949, ita non spiritualis et non rationalis; nam homo qui sensualis et corporeus est non est rationalis, ita nec spiritualis, cogitat enim falsa et ³ vult mala; qui hoc facit non est rationalis, minus spiritualis; agnitio enim et fides veri, et vita boni, est ipsissimum spirituale in rationali, nam illa ex Divino sunt; at agnitio et fides falsi, et vita mali, est contrarium; quod mere sensuales et corporei homines tales sint, videatur n. 6844, 6845, 6948, 6949;

[2] mere sensuales et corporei homines fiunt ⁴ qui primum noverunt ⁵ illa quae spiritualis mundi sunt, et postea rejecerunt illa, et imbuerunt principia falsi contra vera, et quoad vitam ⁶ solum spectarunt ad mundana, corporea, et terrestria, et inde ⁷ crediderunt quod jucundanda sit vita omni voluptate, dicentes, Quid homo plus habet ⁸ cum vivit? cum morimur, morimur; quod ⁹ sit vita post mortem, quis inde venit et narravit? quid victurum nescimus, cum exit vita ex homine; ¹⁰ si quis per rationalia ponit illos in aliqua cogitatione de vita aeterna, cogitant quod ¹¹ illis non pejus fiat quam aliis, ¹² ac statim relabuntur ad statum vitae ¹³ prioris; apud tales clauditur transitus' pro luce caeli et ejus influxu, ¹⁴ et fit lux caeli in naturali illorum sicut caligo, ¹⁵ at lux mundi ibi ¹⁶ fit splendor, n. 6907, et splendor eo fulgurantior, quo plus lux caeli ¹⁷ intenebratur; inde est quod tales non videant aliter quam ¹⁸ quod mala vitae eorum sint bona, ¹⁹ et inde quod falsa sint vera; inde nunc est quod homo fiat sensualis et corporeus; ²⁰ verbo, cum semel apertus est aditus pro influxu lucis caeli, et dein clauditur, tunc homo adigitur ut spectet deorsum, non autem sursum; et hoc ex ordine Divino, ne vera quae semel agnovit, et in interiore ejus homine manent, contaminentur falsis, et sic ²¹ profanentur.

[3] Similiter se habet cum gentibus ²² quae a religioso suo recedunt; ²³ at sors harum melior est quam sors illorum qui intra Ecclesiam sunt, nam non vera ex Verbo habent, inde non vera genuina, sed vera multis fallaciis conjuncta, quae non ita profanari possunt. Quod significationem ‘vocis’ attinet, quod sit annuntiatum ex Verbo, sciendum quod ‘vox’ saepius dicatur ²⁴ , et quoque adjungatur talibus quae non vocis sunt, sicut hic quod adjungatur signo, ‘Si non audiunt vocem signi prioris, credent voci signi posterioris’; et quoque alibi, ut apud Nahum, Vox scuticae, et vox sonitus rotae, 3:2:

et apud Davidem,

Sustulerunt flumina vocem suam, prae vocibus aquarum multarum magnificarum, Ps. 93:3, 4.

[4] Quod ‘vox’ significet annuntiationem, et in sensu bono annuntiationem ex Verbo, quae vox dicitur ‘vox Jehovae’, ²⁵ constat apud Davidem,

Vox Jehovae in potentia; vox Jehovae in gloria, vox Jehovae confringens cedros; vox Jehovae succidens flammas ignis; vox Jehovae trepidare facit desertum; vox Jehovae parturire facit cervas, et denudat silvas, Ps 29:3-5, 7-9: et alibi apud eundem,

Equitanti super caelo caeli antiquitatis, ecce dabit in voce Sua, vocem roboris, Ps. 68:34 [KJV Ps. 68:33];

hic ²⁶ ‘vox’ pro Divino Vero, ita pro Verbo et pro annuntiatione ex illo; quid praeterea ‘vox’ significat, videatur n. 219, et quod ‘vox’ praedicetur de vero, n. 3563.

Notes de bas de page:

8443. ‘Et ecce gloria Jehovae visa in nube’: quod significet praesentiam Domini in vero accommodato ad apperceptionem, constat ex significatione ‘gloriae Jehovae’ quod sit praesentia et Adventus Domini, de qua supra n. 8427, et ex significatione ‘nubis’ quod sit sensus litteralis Verbi, de qua Praefatio ad Gen. xviii et n. 4391, 5922, 6343 fin. , 6752, 8106, ita verum accommodatum ad apperceptionem, nam Verbum in littera est tale verum; at ‘gloria quae in nube’ est Divinum Verum quod non ita accommodatum est ad apperceptionem, quia est supra sensuum fallacias et apparentias, ita est quoque sensus internus Verbi, Praefatio ad Gen. xviii, n. 5922, 8427; quod ‘gloria’ sit sensus internus Verbi, est quia in illo sensu agitur de Ecclesia et de regno Domini, et in supremo sensu de Ipso Domino, in quo sensu etiam est Ipsissimum Divinum Verum.

[2] Verum Divinum non est unius gradus sed plurium: verum Divinum in primo gradu et quoque in secundo est ¹ quod immediate procedit a Domino; hoc supra intellectum angelicum est: verum autem Divinum in tertio gradu est quale est in intimo seu tertio caelo; hoc tale est ut ne hilum ejus ab homine capi possit: verum ² Divinum in quarto gradu est quale est in medio seu secundo caelo; hoc nec intelligibile est homini: verum autem Divinum in quinto gradu est quale est in ultimo seu primo caelo; hoc aliquantisper ab homine, sed illustrato, percipi potest, at usque est tale ut multa ejus pars per voces humanas enuntiari nequeat, ³ et cum cadit in ideas, facit facultatem percipiendi, et quoque credendi quod ita sit: at verum Divinum in sexto gradu est quale est apud hominem, accommodatum ejus apperceptioni, ita est sensus litterae Verbi; hic sensus seu hoc verum ⁴ repraesentatur per ‘nubem’, et interiora vera per ‘gloriam in nube’;

[3] inde est quod ⁵ Jehovah, hoc est, Dominus, toties apparuerit Moschi et filiis Israelis in nube, ut Exod. ⁶ 24:15, 16, 40:34, 35; 1 Reg. 8:10, 11; Matth. 24:30, et alibi; ⁷ apparitio Domini est per Divinum Verum, et quoque est Divinum Verum ⁸ . Quod ‘nubes’ sit verum accommodatum apperceptioni, est ex repraesentativis in altera vita; ibi loquela angelica superiorum caelorum apparet illis qui infra sunt sicut lux et quoque sicut splendor e luce, at loquela angelorum inferioris caeli apparet sicut nubes candida in varia forma, et in densitate et tenuitate secundum ⁹ } quale veritatum; ex his constare potest quod per ‘gloriam Jehovae visam in nube’ significetur praesentia Domini in vero accommodato ad apperceptionem.

Notes de bas de page: