1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Notes de bas de page:

2333. ‘Et mane surgatis, et eatis in viam vestram’: quod significet sic confirmationem in bono et vero, constare potest a significatione ‘mane surgere’, tum a significatione ‘ire in viam’. ‘Mane’ in Verbo significat regnum Domini, et quicquid est regni Domini, ita principaliter bonum amoris et charitatis, quod ex Verbo confirmabitur ad vers. 15: ‘via’ autem significat verum, videatur n. 627; inde sequitur quod postquam fuerint: in domo ejus et ibi pernoctaverint, quo significatum quod mansionem in bono charitatis apud eum haberent, ‘mane surgerent et irent in viam suam’, quo significatur ita confirmatum esse in bono et vero.

[2] Ex his, sicut ex reliquis, patet quam remotus est sensus internus a sensu litterae, et inde quam inconspicuus, imprimis in historicis Verbi, et quod non pateat nisi singulae voces secundum constantem earum in Verbo significationem explicentur; quare cum in sensu litterae tenentur ideae, sensus internus non aliter apparet quam obscurum et tenebrosum quid; at, vicissim cum in sensu interno tenentur ideae, apparet similiter sensus litterae obscurus, immo ab angelis sicut nihil, nam angeli non amplius sunt in ¹ mundanis et corporeis quales sunt hominis, sed in ¹ spiritualibus et caelestibus, in quas mirabiliter mutantur voces sensus litterae, cum ab homine qui legit Verbum, ad sphaeram in qua sunt angeli, hoc est, ad caelum ascendit, et hoc ex correspondentia spiritualium cum mundanis, et ² caelestium cum corporeis, quae correspondentia constantissima est: sed qualis, nondum detectum, modo nunc in explicatione vocum, nominum et numerorum, quoad sensum internum, in Verbo;

[3] ut sciatur qualis illa correspondentia est, seu quod idem, quomodo ideae mundanae et corporeae transeunt in correspondentes ideas spirituales et caelestes, cum illae elevantur ad caelum, sit pro exemplo ‘mane’, et ‘via’: cum legitur mane, ut hic ‘mane surgere’, tunc angeli non ideam alicujus mane diei capiunt, sed ideam mane in sensu spirituali. ita similem ac apud Samuelem, Petra Israelis, ... ille sicut lux mane cum oritur sol, mane non nubes, 2 Sam. 23:3, 4 ³ :

et apud Danielem,

Sanctus dixit ad me, Usque ad vesperam, cum fit mane bis mille trecenta, ⁴ 8:14, 16;

ita pro ‘mane’ percipiunt Dominum, aut regnum Ipsius, aut caelestia amoris et charitatis, et quidem illa cum varietate secundum seriem rerum in Verbo quod legitur. Similiter ubi legitur ‘via’, ut hic ‘ire in viam vestram’, non habere possunt aliquam ideam viae, sed spiritualem aut caelestem aliam, nempe similem ac apud Johannem, quod Dominus dixit, Ego sum via et veritas, 14:6;

et quae apud Davidem,

Viam tuas Jehovah notas fac mihi, duc viam meam in veritate, Ps. 25:4, 5:

et apud Esaiam,

Viam intelligentiarum nosse fecit ipsi, 40:14;

ita pro ‘via’ percipiunt verum, et hoc tam in historicis quam propheticis Verbi; historica enim non amplius curant angeli, quia ideis eorum prorsus non adaequata sunt, quare loco eorum talia quae sunt Domini et Ipsius regni percipiunt; quae etiam in pulchro ordine et concinna serie in sensu interno consequuntur; propterea, ut quoque pro angelis sit Verbum, omnia historica ibi sunt repraesentativa, et singula verba significativa talium, quod peculiare habet Verbum prae omni alio scripto.

Notes de bas de page:

2136. Första Moseboken, Kapitel 18

1. Och Jehovah visade Sig för honom i Mamres eklundar, och han satt vid tältöppningen, allt medan dagen blev varmare.

2. Och han lyfte upp sina ögon, och såg, och se, tre män stod över honom. Och han såg och skyndade fram mot dem från tältöppningen och bugade sig ned till jorden.

3. Och han sade: Min Herre, om jag funnit nåd i dina ögon, så gå då, jag ber, ifrån ovan (desuper) inte förbi din tjänare1 .

4. Låt mig hämta litet vatten, och ni alla tvättar era fötter och vilar under trädet.

5. Och jag vill hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka ert hjärta. Därefter må ni gå vidare, ty varför har ni annars gått över till er tjänare. Och de sade: Gör som du har talat.

6. Och Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sade: Skynda dig att ta tre sea-mått finsiktat vetemjöl, knåda det och baka kakor.

7. Och Abraham skyndade bort till boskapen och tog en tjurkalv2 , späd och god, och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den.

8. Och han tog smör och mjölk och tjurkalven, som han låtit tillreda, och satte fram för dem. Och han stod framför dem under trädet, och de åt.

9. Och de sade till honom: Var är Sarah, din hustru? Och han sade: Se, därinne i tältet.

10. Och han sade: Jag skall förvisso komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid3 , och se, då skall din hustru Sarah ha en son. Och Sarah hörde detta vid ingången till tältet, och den var bakom honom.

11. Och Abraham och Sarah var gamla och komna till hög ålder, och Sarah hade inte mer det som kvinnor brukar ha.

12. Och Sarah log inom sig och sade: Skulle jag väl nu på min ålderdom ge mig till lusta, nu då också min herre är gammal?

13. Och Jehovah sade till Abraham: Varför log Sarah häråt och sade: Skulle jag då verkligen föda barn, så gammal som jag är?

14. Är då något för underbart för Jehovah? På den bestämda tiden skall Jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år4 , och då skall Sarah ha en son.

15. Och Sarah nekade till det och sade: Jag log inte, ty hon blev förskräckt. Och Han sade: Nej, men visst log du.

16. Och männen stod upp därifrån och vände blicken mot Sodoms ansikten, och Abraham gick med dem för att följa dem till vägs.

17. Och Jehovah sade: Skulle Jag väl dölja för Abraham vad Jag gör?

18. Och Abraham skall förvisso bli ett stort och talrikt folkslag, och i honom skall alla folkslag på jorden bli välsignade.

19. Ty Jag känner honom, i det att han skall befalla sina söner, och sitt hus efter sig, och de skall iaktta Jehovahs väg till att utöva rättfärdighet och dom, för att Jehovah må bringa över Abraham det som Han har talat rörande honom.

20. Och Jehovah sade: Ropet från Sodom och Gomorra har blivit stort, och deras synd har blivit ofantligt svår.

21. Jag vill nu gå dit ned, och Jag skall se, om de har bragt det till ett slut enligt det rop som kommit till Mig – och om inte, skall Jag veta det.

22. Och männen såg därifrån och gick mot Sodom. Och Abraham stod ännu inför Jehovah.

23. Och Abraham trädde närmare och sade: Vill Du då också förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige?

24. Måhända finns det femtio rättfärdiga människor mitt i staden. Skall Du då också förstöra och inte skona orten för de femtio rättfärdiga människornas skull, som finns mitt i den?

25. Bort det ifrån Dig att göra något sådant och låta den rättfärdige dö tillsammans med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige som den ogudaktige. Bort det ifrån Dig! Skulle Han som är hela jordens Domare inte utöva dom?

26. Och Jehovah sade: Om Jag i Sodom finner femtio rättfärdiga människor mitt i staden, så vill Jag skona hela orten för deras skull.

27. Och Abraham svarade och sade: Se, jag har dristat mig att tala till min Herre, och jag är inte annat än stoft och aska.

28. Kanhända skall det fattas fem i femtio rättfärdiga. Vill Du då för de fems skull förstöra hela staden? Och Han sade: Jag skall inte förstöra den, om Jag finner fyrtiofem där.

29. Och han talade till Honom igen och sade: Kanhända skall fyrtio finnas där. Och Han sade: Jag skall inte göra det, för de fyrtios skull.

30. Och han sade: Min Herre, vredgas inte över att jag ännu talar något. Kanhända skall trettio finnas där. Och Han sade: Jag skall inte göra det, om Jag finner trettio där.

31. Och han sade: Se, jag har dristat mig att tala till min Herre. Kanhända skall tjugo finnas där. Och Han sade: Jag skall inte förstöra den, för de tjugos skull.

32. Och han sade: Min Herre, vredgas inte över att jag talar ännu en gång. Kanhända skall tio finnas där. Och Han sade: Jag skall inte förstöra den, för de tios skull.

33. Och Jehovah gick bort, sedan Han talat ut med Abraham. Och Abraham vände tillbaka till sin ort.

Innehåll

Först handlar det om tillståndet av Herrens förnimmelse i det Mänskliga och om förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga före den fullkomliga föreningen av Hans Mänskliga Väsen med det Gudomliga, vilket tillstånd är vad Herren också åsyftar när Han säger:

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde Sonen som är i Faderns sköte, Han har gjort Honom känd. Johan 1:18.